Leif Milling - Månadens författare

-Jag är en berättande person. Det tog lång tid att förstå. Jag har spelat i rockband, skrivit, fotograferat och filmat – allt handlar om berättande.

Leif Milling är för de flesta framför allt känd som fotograf, inte minst på temat natur och fiske. Han har länge skrivit och publicerat artiklar och egna böcker om flugfiske. Det har hittills blivit sju egna böcker, de två senaste med ett tydligt jakt-fiske-mat-tema, något som renderat utmärkelser och kunglig glans. Men vi börjar från början.

Redan som ung upptäckte Leif en lust till skrivandet. Det var i de tidiga tonåren som han grund av en idrottsskada plötsligt fick mer tid för annat: ”Då skrev jag något romantiskt och känslosamt om naturen. Mest som terapi.”

Leif Milling föddes i Bollnäs 1947 och familjen flyttade till Katrineholm efter några år. Där mötte han den första i raden av inspiratörer – Jan Lindblad, som vid sidan av sin karriär som naturfilmare, jonglör, visselkonstnär och fågelimitatör också var lärare. Det var i skolan som Leif mötte honom, men Lindblad blev också en god vän och idol.

- Det satte otroliga spår, man ville ju bli upptäcktsresande. Jan Lindblad var nog min första förebild. Han hade inrett vardagsrummet som en skog där han gjorde sina första vildmarksfilmer. Egentligen har jag hela livet haft sådana förebilder som jag dessutom fått vara lekkamrat med.

Friluftslivet fick han med sig hemifrån. Familjen fiskade och plockade bär och svamp; cykeln var det typiska fortskaffningsmedlet. När han i 15-årsålderns flyttade med familjen till Ånge stod idrotten fortfarande högt upp på agendan, men snart var det även andra intressen som tog vid. Leif startade rockbandet The Young ones. Han spelade elbas i bandet som då var Sveriges yngsta. Ånge hade egen Rockklubb, Klubb K, där Leif var en av de drivande. Många kända band stannade och spelade gratis på klubben. Rocken blev viktigare och roligare än skolan. Därför blev Leif inte godkänd i sin student examen.

Efter gymnasiet sökte sig Leif till Lillsved, Gymnastikförbundets folkhögskola på Värmdö, där han gick en 2-årig idrottslärarutbildning. Tillbaka i Ånge blev det tio år som idrottslärare och efter flytten till Gimdalen, ytterligare några år som lärare på skolan i Kälarne.

Inspiratör nummer två var fotografen Hildegard Bjelktström i Ånge. Hon drev den anrika Ateljé Nymans Efterträdare dit Ångeborna begav sig för att föreviga sina viktiga livshändelser. För Leif, som hade varit medlem i SJ:s fotoklubb och börja utveckla sitt eget fotograferande, blev ateljén en bra inskolning i yrket. Han började extraknäcka och fick efter en tid möjlighet att ta över verksamheten. Hildegard hade arbetat i den gamla skolan med ett konstnärligt fotografi där retuscheringar och eget kemiarbete ingick. Hon lärde honom bland annat att för att bli en bra porträttfotograf måsta man kunna umgås med människor och skapa kontakt och förtroende. Detta kom att bli en ledstjärna även för Leif. Hildegard hade också tipsat om att bli medlem i Svenska Fotografers förbund där Leif började gå kurser och fick lära känna många kollegor. Förbundet hade också egna fototävlingar.

-Det gick ganska bra, och jag hade ju en tävlingsinstinkt, jag ville bli bäst.

Sven Hörnell var en fotograf som tidigt inspirerade. Hörnell gav ut ”Mitt Lappland”, den första stora fotoboken på sin tid. Han var också pionjär med bildspel, det blev bland annat en landsomfattande turné med en stor bildspelsshow om Lappland.

I början av 1970-talet blev byn Gimdalen, några kilometer öster om Nyhem i Bräcke kommun, den plats där Leif Milling slog ned sina bopålar. Han gifte sig med Karin och de byggde ett fritidshus på Karins släktgård. Så småningom flyttade de dit permanent. Numera har Leif och Karin gått skilda vägar och Leif bor nu i en lägenhet i Kullagården, byns föreningslokal.

Efter flytten till Jämtland blev Leif fotograf på heltid. Han växlade över till industri- och reklamfoto där det fanns mycket jobb. Det gick bra att försörja sig trots att han ”bodde lite fel” som han uttrycker det, men kommunikationerna till Stockholm var bra och omkostnaderna låga. Han hyrde lokaler i Gimdalens egen bylokal. Där fanns plats för både ateljé och labb. Bildspel och företagspresentationer blev hans specialitet, ”det gick som tåget på 80-talet”. Kunderna, både företag (SCA, Vattenfall tex) och regioner och kommuner kom till Gimdalen på representation och blev imponerade. På fritiden började Leif göra sig känd som flugfiskefotograf och skrev också artiklar i fiskepressen.

Nu har det blivit dags att introducera ännu en viktig inspiratör. I Gimdalen träffade Leif på Rolf Smedman - konstnär, författare och flugfiskare, som hade fritidshus i byn. Rolf var även känd för sin medverkan i TV-programmet Naturutan. Rolf Smedman blev viktig för Leif, lite som en extrapappa, men framför allt en förebild när det gäller fiske och miljöfrågor. Tillsammans med Rolf och många andra var han med och räddade älvar; Långan, Ammerån och Gimån, som också den var hotad av utbyggnad en period. Gimåns miljögrupp blev viktig i det sammanhanget.

Men hur var det nu med det egna skrivandet? Leif var 55 år när han 2002 publicerade sin första egna bok, Tusen vak. Att det tagit så pass lång tid förklarar han med sin stora respekt för hantverket. Att skriva var först en fritidssysselsättning, men till slut bestämde han sig för att satsa. Den första boken kom till en början ut på ett norskt förlag. Det var en spännande process där han lärde sig mycket om skrivandets hantverk. Efter ett antal omskrivningar var de nöjda på förlaget och boken kom ut. Här möter vi berättelser från fisketurer på Nordkalotten. För den oinvigde är det spännande med alla nya begrepp: Black Zulu, Red Tag, Killer Bug, Silver Doctor och Blue Dun. Betydligt enklare att relatera till beckolja, kokkaffe, Borkum Riff och lägereldar i skymningen. Jag slås av miljöengagemanget som skymtar fram i boken. Så här skriver han:

Idag vet vi att det behövs sex planeter Jorden för att klara vår livsstil. Tänka sig att för trettio år sedan njöt vi av smörstekt harr en eller två gånger per sommar. Jag inser nu hur resurssnålt detta gamla jämtländska bondesamhälle var. Vi behövde inte GPS för att hitta ner till strömmen och inte heller GSM för att rapportera fångsten eller en 4WD-jeep för att komma fram och våra kläder gick att använda även då vi inte fiskade.

Huvudpersonen i bok nummer tre Älskade å är Gimån, det vattendrag som är Leifs hemmaarena sedan många år tillbaka. Det är vacker naturromantik där vi möter ån i olika skepnader och årstider. Det behöver inte vara så spektakulärt, det behöver inte ens handla om fiske. Lika gärna får vi ligga på rygg i Sännåns laguner och ”flyta som en bäver på semester”.

I bok nummer två, Länge leve flugfisket, porträtterar han tio av sina närmaste vänner som får berätta om sin kärlek till fisket. I de två senaste böckerna Älgkött & peran och Catch and Cook arbetar han enligt samma metod, ”jag älskar att berätta om människor.”

Det handlar om att sätta fokus på personerna mer än på fisket och jakten. Båda böckerna har underrubriken Ingen vanlig kokbok. Och det stämmer. Det är mötet med jaktlagskompisarna och fiskevännerna som styr berättelsen. Här har Leif Milling helt enkelt hittat en form för berättande som passar honom perfekt. Att vi sen får ta del av vännernas fantastiska recept är en ren bonus. Ta bara receptet på ”Sotpannekaffe”. Du kanske inte känner till det men det gäller att strö kaffet i pannan så att ”en mus kan kila torrskodd över”. De senaste två böckerna är snyggt formgivna av Lena Andersson, ett samarbete som Leif hyllar och det med rätta. Båda dessa böcker har vunnit såväl nationella som internationella utmärkelser (se mer i faktarutan). Att Älgkött & peran dessutom sålts till kungahuset är förstås en extra merit.

Vad händer i framtiden? Leif har numera förmånen att ägna sig åt bokprojekt som är helt och hållet luststyrda. Älskade skog ska nästa bok heta, det kommer att bli ömsom ris och ros. Trots att det finns så mycket ”elände” i form av övergivna hus, förstörd natur och norrländskt vemod, så väljer Leif att se det vackra, han vill inte vara negativ.

-Till och med ett hygge kan vara vackert. Och här finns trots allt fantastiska möjligheter.

Kanske är det så att Leif gått varvet runt från ungdomens naturromantik till sportfiskarens, älvräddarens och yrkesfotografens blick på naturen för att till sist återvända till naturromantiken igen, men denna gång med alla års erfarenheter och minnen nedstoppad i ryggsäcken.

-Fiske idag handlar så otroligt mycket om utrustning, men för mig är den en mental verksamhet. Hälsa och välmående och en kärlek till naturen som den är. När man får en fisk blir man glad, det händer något i kroppen. När man sitter still på en stubbe i två timmar är det också bra för kroppen.

Bibliografi

• Catch and Cook: ingen vanlig kokbok, Ågrenshusets förlag 2020
• Catch, Flyfishing the globe, Ågrenshusets förlag 2019
• Villes bok, Ågrenshusets förlag 2018
• Älgkött och peran: ingen vanlig kokbok. Ågrenshusets förlag 2016
• Älskade å: fiskeminnen från Gimån, Ågrenshuset förlag 2015
• Länge leve flugfisket, Ågrenshuset förlag 2011
• Tusen vak, Bokförlaget , Naturforlaget,Norge och Settern förlag 2002

Faktaruta

• Född 1947 i Bollnäs, uppvuxen i Katrineholm och Ånge. Bosatt i Gimdalen sedan 1980.
• Familj: en son som arbetar som polis/hundförare i Östersund.
• Fotograf och författare.

Utmärkelser:

• Årets Norrlandsfotograf av Svenska Fotografernas förbund 3 gånger. 1988-89-90
• Årets Guldhjortron för bästa bildspel i Sverige 2 gånger
• Hans Lidman författarstipendium 2003.
• Rolf Smedman författarstipendium 2009
• Årets Kokbok i Sverige 2013 för boken Matfrisk
• Årets Kokbok i Sverige 2016 för Älgkött & peran
• Best in the World Gourmand 2017 för Älgkött & peran
• Bräcke Kommuns Kulturpris Bräcke Björnen 2017
• Bästa foto i Årets Kokbok 2020 för Catch and Cook