Theres K Agdler - månadens författare

- Jag är alltid en bit på sidan om. Det betyder nog mer än vad jag tänkte från början. Och när jag förra året flyttade till Trondheim för en period, då mötte jag plötsligt ännu ett nytt land och ett nytt språk.

Theres K Agdler är författaren som ständigt korsar gränser, geografiska och konstnärliga. Till synes outtröttligt bryter hon ny mark. I somras inledde hon projektet Borderline(s) – På gränsen, där hon undersöker och vandrar längs den fysiska gränsen mellan Sverige och Norge. I det tvärkonstnärliga projektet Norrlands Futurum från 2016 utforskade hon samtidigt Norrland och bokens framtid, via en utställning och en essäbok.

”Numera har jag lärt mig att Norrland är periferi. I alla fall sett från Stockholm. Själv är jag ännu mer utanför, för jag hör inte till någonstans, är ett nomadiskt subjekt, har en nomadisk identitet. Ju längre jag bor här desto oftare upptäcker jag kopplingar mellan olika personer som jag inte hade en aning om, som ingen brytt sig om att berätta för mig (för ”alla” vet ju att den och den var gift med den och den och hon och han gick i samma klass…) Men kanske gör det mig friare. Jag har inte så mycket att ta hänsyn till. Har ingen känslomässig koppling till någon hembygd i Jämtland. Jag bara lever här. Skriver.” (ur: Norrlands futurum, 2016)

Berättelsen om Theres börjar i byn Thörishaus i Schweiz, där hon växer upp på 1970-talet. En flicka som avviker från resten av släkten som domineras av hantverkare och företagare. Den första drömmen handlar om att bli pianist, men där sätter kroppen stopp. Pianolärarinnan meddelar att Theres händer är för små. I stället blir det litteraturen som upptar hennes intresse.

-Jag hade faktiskt tänkt på att bli författare redan som barn. Redan innan jag kunde skriva så skapade jag små berättelser, och så snart jag lärt mig att läsa så upptog det mycket av min tid. Jag var ensambarn, så mina kompisar och syskon fanns i böckerna.

Kan du inte dra hela historien om hur du hamnade i Sverige?

-Efter studenten så tågluffade jag och en kompis och vi började i Danmark och fortsatte sedan i Norge, Sverige och Finland. Vi var väldigt fascinerade av Skandinavien. När jag började studera i Bern så kunde man läsa extra språk en timme i veckan. Jag valde svenska just för att jag hade gillat att vara här. Till slut bytte jag studieinriktning från tysk litteratur till nordiska språk, och min huvudinriktning blev svenska språket. Jag fick möjlighet att bli gäststudent i Sverige, först i Lund och senare i Stockholm. Vid det sista besöket skulle jag skriva min licentiatavhandling, det var på litteraturvetenskap i Stockholm.

Theres blev erbjuden att stanna kvar i Stockholm för att forska och skriva. Hon involverades i ett kvinnohistoriskt litteraturprojekt, under ledning av bland annat Ebba Witt Brattström. Resultatet blev en bok om Sophie von Knorring. Samtidigt gick hon en 1-årig journalistutbildning för akademiker. Journalistiken hade tidigt funnits med som en möjlighet till försörjning. Som student extraknäckte hon (i Schweiz finns inga studielån som i Sverige) genom att frilansa på lokalradion. Det egna litterära skrivandet tog fart via en utbildning vid Skrivarakademin i Stockholm. Nu börjar hon skriva på det som ska bli hennes romandebut. De jämtländska fjällen ska komma i fokus.

Det var inte bara litteraturen och skrivandet som väckte intresset för Sverige. Här finns också naturen, fjällen och friluftslivet. På Kebnekaise fjällstation träffar Theres K Agdler hon sin blivande man på en kurs i telemarksåkning. Ganska snart börjar hon också arbeta som stugvärd för STF, sammanlagt sex somrar har det blivit i olika fjällstugor.

-Jag började gå mycket i fjällen sedan jag flyttat hit. Hemma i Schweiz var det mest lätta dagsvandringar. Man tog en kabinbana upp och det fanns en restaurang på toppen. Riktiga fjällvandringar blev det först i Sverige.

Den första romanen, Projekt Anaris fjällfragment, publicerades 2006, efter sju års arbete. I romanen möter vi en kvinna som arbetar som stugvärd i Anarisstugan. Där möter hon både platsens och sin egen historia.

”Nu är hon hemma i Anaris, i fjällen. Tänk att svara, när någon frågar ’och var kommer du ifrån?’, att svara, ’från fjällen’. Hemma i Anaris.”

Anarisboken känns väldigt personlig – är den det? Huvudpersonen i boken har ju samma bakgrund som du. Eller är det bara en litterär konstruktion?

-Visst har jag varit stugvärd i Anaris, flera gånger, men det är en roman. Många läsare läser den som en dagboksberättelse från Anarisstugan, men det är det absolut inte. Det ligger ett hårt litterärt arbete bakom för att få till det resultatet. Det finns alltid en skärva av sanning i fiktion, men jag vill verkligen inte att boken ska tolkas som en självbiografi, för det är den inte. Men ja, det finns en viss erfarenhetsbakgrund.

Planen från början var att skriva en dokumentärroman om de olyckor som skett i närheten av Anaris. Theres, som då fortfarande bodde i Stockholm, stod inför sin första sommar som stugvärd i Anaris. Många kommenterade att det skett flera olyckor på platsen, vilket väckte hennes intresse. Hon började läsa in sig på området och så var bokprojektet i gång.

-På den tiden hade jag inte svenskan lika flytande som idag, så jag använde mig mycket av olika typer av ordböcker i skrivandet. Det dokumentära försvann allteftersom jag fortsatte skriandet. Det finns kvar, men har inte någon huvudroll i berättelsen. Det berodde nog på den långa skrivprocessen där jag vred och vände på orden och knådade fram texten.

Efter flytten till Östersund år 2000 har hon hunnit bilda familj och samtidigt ge ut fyra romaner, en novellsamling, en essäbok och ett flertal artist books. Skrivandet har varvats med kurser i skrivande (hon är utbildad skrivpedagog) för både vuxna och skolbarn samt med frilansjobb som journalist. Med tiden har hon sökt sig mot ett mer konstnärligt arbetssätt, böcker som konst. Sedan ett år tillbaka går hon en konstutbildning vid konsthögskolan i Trondheim. Men skrivandet finns kvar.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du väldigt strukturerad?

-Nej, inte så att jag vet början och slutet, men jag vet vilka områden som ska vara med. Jag tänker att jag skissar, skriver först för hand, och gör om och gör om, många gånger. Men det ser lite olika ut beroende på hur mycket research jag gör.

Det känns som att alla dina böcker är idéburna. Stämmer det?

-Jag tror att jag alltid börjar mina romanprojekt med en eller flera frågor. I den första boken om Anaris är frågan, vad är ett minne? Den handlar också mycket om språk, och på det viset liknar den Tvillingparadoxen. När jag ser på mina böcker så här i efterhand kan jag också se att de går att koppla ihop två och två. Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt – berättelser från periferin och Norrlands futurum handlar om just platsens betydelse, om centrum-periferi. Det handlar om hur det är att befinna sig periferin både fysiskt och mentalt. Apelsinerna faller och Valår är besläktade, de handlar båda om frihet, inte minst ut kvinnors perspektiv. Men de handlar också om gränser, så där upprepar jag mig.

Utvecklingen mot ett mer konstnärligt sätt att skapa böcker, när började det?

-Det började med Tvillingparadoxen, det var första gången jag skapade en serie ”Artist’s books”. Där gjorde jag boken vändbar, det är två berättare en i jagform och en i tredje person. Det var så roligt att inte bara skriva utan att göra andra saker också. Jag trivs med ett mer varierat arbete. Året därpå fick jag projektmedel från Konstnärsnämnden och Kulturbryggan för Norrlands futurum.

Finns det något som vi inte vet om dig, något oväntat?

-Kanske att jag spelade steel drum förut, du vet sådana avklippta oljefat. Jag har den kvar fortfarande. I början när jag flyttat hit så frågade jag runt om det fanns några andra som spelade, men jag hittade inga. I Schweiz var vi ett stort gäng som spelade tillsammans, den yngsta var 17 och den äldsta 75. Trummorna är stämda i olika tonlägen så det blir som en hel orkester. Det var en häftig gemenskap.

Vad gör du om tio år?

-Då jobbar jag med text och konst, jag gör utställningar och böcker.

Det finns inte i din sinnevärld att du skulle ge upp. Det är ju ett tufft liv att verka som kulturskapare på heltid.

-Ge upp? Nej, vad skulle jag annars göra. Det kryllar ju inte direkt av jobb för 52-åriga tanter (skratt). Men jag brukar parafrasera Karlsson på taket och säga att jag är en lagom tjock kvinna i mina bästa år.

Du verkar helt outtröttlig och har ett enormt driv. Var hämtar du din energi?

-Det är vilja. På riktigt tror jag att alla orkar mycket mer än dom tror, det gäller bara att bestämma sig. Men jag tar också slut ibland.

I framtiden kan det bli fler kopplingar mellan konst och litteratur. Lekfullt och poetiskt. En blandning av text, foto, film och performance. Gränsöverskridande.

Innan vi skiljs åt kommer jag med en önskan. Varför inte skriva fler böcker i samma anda som Anarisboken.

-Jag får väl skriva en uppföljare då (skratt), och det har jag tänkt länge på. Frågan är bara hur lång tid som ska ha passerat. Ska det vara tio eller femtio år senare?

Basfakta

• Född i Thörishaus i Schweiz 1969. (En liten by en mil utanför huvudstaden Bern. Byn är så liten att det inte ens finns en kyrka där, vilket är ovanligt)
• Bor på Frösön med man och två barn, äldsta sonen är utflugen.
• Utbildad litteraturvetare, journalist och skrivpedagog. Aktiv i Författarförbundet som regional bevakare.
• Har erhållit ett flertal litterära priser, däribland Norrlands Litteraturpris 2007, Region Jämtland Härjedalens Kulturpris 2016 och Östersunds kommuns Kulturstipendium 2016.

Bibliografi

• Apelsinerna faller, Staika Förlag, 2018 (roman)
• Typer & Maskiner, Akademin Valand, 2017 (faktapoesi i bild och text)
• Norrlands Futurum, Staika Förlag 2016 (essä, manifest, noveller, bilder)
• Tvillingparadoxen, Staika Förlag 2015 (roman)
• Jordgloben snurrar runt sin axel i lugn takt – berättelser från periferin, Staika Förlag 2011 (novellsamling)
• Valår, Staika Förlag 2009 (roman)
• Projekt Anaris [fjällfragment], Staika Förlag 2006 (roman)
• Sophie von Knorring ILLUSIONERNA, utgiven med inledning och kommentarer av Theres Kessler Agdler, Svenska Vitterhetssamfundet 2000 (redaktör, textkritisk inledning och kommentarer)
• Ett 10-tal Artist books