Ing-Marie Eriksson - Månadens författare

En författare måste vara hänsynslös, säger Ing-Marie Eriksson. För om hon är rädd och hela tiden tänker på vad hon får skriva, eller vad en kusin ska tycka, då blir texten mesig och hon själv väldigt hämmad.

Den Sikåsbördiga författaren har under hela författarskapet använt sitt eget liv som arbetsmaterial, eller ”stoff”, som hon själv säger. Tretton romaner har det blivit, och hon påstår att hon aldrig hittat på en berättelse.

Och trots att hänsynslösheten straffade sig redan efter första romanen, debuten Märit är den enda svenska roman någonsin som fällts för förtal, så är det fortfarande hennes största övertygelse.

– Verkligheten är alltid så mycket mer dramatisk och spännande än fantasin, menar hon.

Med Märit blev hon snabbt ett namn i litteraturvärlden. I boken skildras författarens och lillasysterns vänskap med grannkvinnan som i boken fick namnet Märit. Hon beskrivs som en ”tjugofemårig kvinna med en fyraårings förstånd”.

Märit bodde med sin mamma och syskon i ett litet torp, ett stenkast från Ing-Maries hus. De två systrarna, sex och tre år gamla, uppvaktar Märit intensivt och med stor nyfikenhet. Hon blir ömsom deras lekkamrat som försvinner in med dem i docklekarna, och ömsom gör de henne till ett substitut för deras egen bortvända mor. De släpper inte Märit ur sikte. De vill tämja henne. Få henne att följa dem vart de än går. De dras till henne som rovdjur till ett byte. Lockar in henne i en sagovärld som de spinner omkring sig själva och Märit. Intimiteten befinner sig hela tiden på gränsen till en begynnande sexualitet.

Språket är suggestivt och mycket precist. Första gången jag läste romanen tänkte jag på något som den rumänsktyska författaren Herta Müller sagt; vad vi menar när vi säger att ett språk är vackert, är att det är så exakt att inget ord kan bytas ut mot ett annat. Så är Ing-Marie Erikssons språkvärld, till exempel när hon beskriver de två flickornas trevande händer över Märits nakna kropp: ”Jag förde försiktigt handen vidare in under linnet. Rörde vid en silkeslen, mjuk massa. Det var behagligt att ta i den. Som brinnande porös snö. Jag skulle alltid längta efter att ta i den igen.”

– Eftersom det inte fanns badrum eller badstränder så såg man aldrig vuxna människor utan kläder. Märit var alltid så glad över att vara med mig och min syster, hon gjorde det vi sade, det var helt fantastiskt att som barn kunna styra en vuxen person, en mycket sensationell känsla. De vuxna var väldigt stränga mot barn på den tiden, man fick inte sitta i knä som man får idag. Med Märit fick vi känna och se hur en vuxen kvinna såg ut under sina kläder.

Och denna erfarenhet visste Ing-Marie tidigt att hon ville skildra litterärt.

– Stoffet är fortfarande ovanligt på det sättet att nästan ingen har upplevt det.

I en efterskrift till nyutgivningen av Märit på H:ströms förlag, som gavs ut 2007 tillsammans med den då opublicerade romanen Upplysningen, lyfter den i Jämtland verksamma författaren Peter Lucas Erixon hennes klassbeskrivningar av femtiotals-Sverige som ett bestående bidrag till den svenska litteraturen. Erixon skriver: ”Hon är Ögonvittnet, klassens röst; ett bestämt kulturellt-socialt sammanhangs nakna flickröst”.

Att skildra utifrån ett klassperspektiv gjorde sig självt för Ing-Marie Eriksson, även om det aldrig varit de strukturella berättelserna som intresserat henne främst, hon skulle inte kalla sina böcker för klassromaner. Hon ville skildra de individuella människoödena i den by som under 1940-talet var en av Jämtlands största.

– Sikås var uppdelat i två samhällsklasser, och mina föräldrar kom från varsin klass. I Märit skapade jag ordet torparområdet, men det fanns egentligen inte, utan man kallades torpare där vi bodde. På andra sidan byn, där mamma växte upp, bodde bönderna. Det var tydligt att de barnen hade det mycket bättre, även om skillnaderna inte var så stora som idag när det gäller kläder och mat, men man visste att de var skogsägare, att de hade tio till tolv kor medan en torpare hade högst tre.

Fram tills att Ing-Marie Eriksson var sex år hade hennes föräldrar flyttat runt som hyresgäster mellan tre olika hus. När hennes mamma fick ut sitt arv byggde pappan ett finare hus på platsen där han själv vuxit upp. Det lilla torpet, där Ing-Maries farmor och farfar bodde kvar, revs och i gengäld fick föräldrarna flytta in på övervåningen hos sonen i det nybyggda huset. Det var alltså där som Ing-Marie och hennes lillasyster för första gången mötte Märit. För Ing-Maries mamma var äktenskapet en klassresa nedåt.

– Mamma tyckte alltid att hennes del av byn var så vacker. Där fanns en å med näckrosor, det var väldigt fint där i jämförelse med där vi bodde.

Ing-Marie Eriksson minns den långa vägen till skolan, på andra sidan byn. Dit gick barnen oavsett väder. Om vintrarna kunde det vara närmare 40 grader kallt.

– Vi gick omlindade om huvudet och ögonfransarna frös fast i halsduken, det var enormt kallt på 1940-talet.

Hennes pappa var banarbetare tills han specialiserade sig som snickare för att renovera upp väntsalar längs inlandsbanan. Mamman var hemma och skötte familjens få kor och levererade mjölk till mejeriet, om sommaren var det slåtter.

Hon älskade att måla tavlor. När hon ville vara ifred stängde hon dörren om sig och målade.

– Märit blev en modersymbol för oss, hon hade ingenting att göra om dagarna, hon bara fanns där på gården, hade inga plikter, var inte upptagen, hon var lika ledig som vi och tillgänglig.

”Bara vi två hade verkligen älskat henne. Och förstått henne. Alla andra hade gjort henne illa”, skriver hon i boken.

Ing-Marie Eriksson upplevde tidigt att hon inte motsvarade de krav som ställdes på hur en flicka skulle vara i den miljön.

– Jag var inte stark och rödblommig och inte heller fysiskt lämpad, och samtidigt förstod ju ingen i byn att man kunde leva på något annat än sin kropp. Man var tvungen att bevisa att man också kunde leva på sin hjärna.

Hon läste in realskole- och sedan studentkursen per korrespondens, och när hon tagit studenten fick hon jobb på Stadsbiblioteket i Stockholm för att bli bibliotekarie. Men snabbt upptäckte hon att det var ett sök- och servicejobb som krävde ordningssinne och artighet.

– Man ställer in böcker och slår upp i kataloger, hänvisar folk, man behöver inte älska litteratur för att bli bibliotekarie, inte heller är det särskilt bra betalt jämfört med andra akademiska jobb.

Hon hade stort litteraturintresse redan som barn. Läste allt som hon kom över. Som följetonger i Länstidningen, de stora romanerna av Ivar Lo Johansson och Jan Fridegård.

Efter arbetet på Stadsbiblioteket tog hon istället lärarvikariat på Hammerdals realskola och i Kramfors, och sedan hamnade hon i Handen söder om Stockholm där hon kompletterade sin Fil.mag-examen i tyska och svenska med svenska som främmande språk, och undervisade invandrare på Komvux. I Handen bor hon ännu kvar med maken Giovanni Sabbadini som hon blev sammanförd med av en vän, eftersom hon talade italienska efter studier i Perugia.

Hon har även hunnit med att praktisera sin tyska på ett musikinternat för flickor i närheten av Stuttgart, samt vara au pair i Paris. Au pair-tiden 1956 finns skildrat i den sista romanen När kastanjerna blommar i Paris, som kom 2005.

– Det var ett riktigt slavjobb. De behandlade mig illa, utnyttjade mig, och jag blev sjuk till slut. Jag fick så lite mat att jag hamnade på sjukhus. Madame var känd för att utnyttja sina flickor, fick jag veta efteråt. Ofta delade hon och jag på endast en omelett till lunch. Och på kvällen fanns det bara bröd och ost. När jag berättade för min förläggare på Bonniers, Hans Isaksson, trodde han inte på historien som litteratur, men jag har aldrig fått så mycket gensvar. Den sålde slut på Akademibokhandeln på en enda dag. Då sade han: ”Din envishet har verkligen lönat sig”, berättar Ing-Marie.

Det är nu sexton år sedan, och några fler romaner blir det inte.

– Jag har skrivit om allt jag ville skriva, och nu är det färdigt. Man måste ha väldig koncentration när man skriver, nu orkar jag inte ha så mycket i huvudet. Jag fyller 89 år nu i september.

Ett sista manus finns i byrålådan, om hennes vistelse i Tyskland.

– Det var mitt sista stoff, men förlaget var inte intresserat, så nu är det slut. Jag tycker inte att man ska skriva av slentrian, har man inget mer att säga så är det bara att sluta.

Anledningen till att Märit fälldes för förtal var bland annat att Ing-Marie Eriksson på ett ställe i boken glömt att ändra Märits mors riktiga namn till ett fiktivt. Dessutom sade hon i en intervju i Östersunds-Posten att allt hon skrivit var sant. Rätten ansåg att det var enkelt för Sikåsbor att identifiera de omtalade personerna utifrån bokens person- och miljöbeskrivningar.

En man från författarens hemby i Jämtland kände igen sig i beskrivningarna av Märits bror och anmälde boken till Rådhusrätten, dåtidens tingsrätt, i Stockholm. Familjen menade att Ing-Marie Eriksson skildrat dem ofördelaktigt, eller som domen formulerar det: ”en grovt förvanskande och vanställande skildring”.

Rådhusrätten dömde Ing-Marie Eriksson till grovt förtal. Straffet: dagsböter och skadestånd. Även hovrätten fällde, men mildrade straffet något. En annan anledning till fällande dom var att boken skildrar handlingar som är av ”allvarlig beskaffenhet”, det vill säga: moderns och broderns misshandel av Märit i romanen. I romanen drar sig varken modern eller brodern för att ta hårt i Märit när hon vägrar lyda dem.

Hur var det att fortsätta skriva efter Märit?

– Domen påverkade inte mitt skrivande ett dugg, möjligtvis fick jag revanschlust. Jag hade mer stoff som var intressant, och eftersom miljön i Sikås uppskattades av läsarna så var det självklart att jag fortsatte.

Vad tänker du idag om att din bok fälldes för förtal?

– Rent krasst så var det till min fördel, jag blev känd, och det håller nog även förlaget med om, de sålde en hel del. Och om inte mannen som var halvbror till Märit gett sig tillkänna hade väldigt få människor känt till Märit, knappt någon visste att hon ens existerade eftersom modern gömde henne för världen, och det var så fantastiskt för mig att dra ut ett öde i ljuset som var så instängt, att hon fick bli sedd.

//Skrivet av Malin Nord

Fakta

• Född 1932 i Sikås, flyttade 1956 till Stockholm och därifrån till Handen 1965, samma år som hon debuterade. Arbetade som ämneslärare fram till pensionen vid 65 års ålder. Familjen är maken Giovanni, samt sonen Björn med familj. Har belönats med ett flertal priser så som Gerald Bonniers debutantpris, Vi:s litteraturpris, Göteborgs-Postens litteraturpris, Östersunds-Posten litteraturpris, Svenska landsbygdsförfattares pris samt Gustav Hedenvindsplaketten.

Bibliografi

Albert Bonniers förlag:

• Märit, 1965
• I Getsemane, 1968
• Segerhuva, 1969
• Sista slåttersommaren, 1972
• De övergivna, 1975
• En gäst och främling, 1978
• Årsringen, 1980
• Resenärerna, 1985
• Porträttet, 1990
• Vännen från fjärran, 1994
• Förföraren, 1997
• När kastanjerna blommar i Paris, 2004

H:ström förlag:

• Märit / Upplysningen, 2007