Region Jämtland Härjedalen
Porträtt av Ulla

Fotograf: Johan Axelsson, ÖP

Ulla Brännström Englsperger - Månadens författare

Om hemligheter, minnen och att skriva fram kvinnors liv

”Den här dagen, varje månad, var vi alla vänner. Så gott det gick skyddade vi Lillemor och hennes kissiga byxor. Vi bildade en ring runt Berit som alltid hade grålortiga, nötta underkläder. Det hade hänt att Vanhainen, med ett hånfullt leende, viftat med byxorna i luften och gastat, renlighet flickor, renlighet! Berit grät av skam. Nakna med uppdragna knän placerades vi i varsitt mycket litet badkar. Dessa stor i rader. Tio i varje/…/ Sedan vrålade Vanhainen ut sina instruktioner så det ekade i det kakelklädda rummet. /…/Avslutningen var värst av allt. Vi skulle ned i en fyrkantig bassäng med iskallt vatten. Den var ganska djup. Alla bottnade inte. De flesta kunde inte simma.” (ur: Vem har sagt att allt ska vara roligt, s. 99)

När din pappa kommenterade din berättelse om de hemska skolbaden i din barndom fällde han kommentaren ”vem har sagt att allt ska vara roligt?”. Det blev också titeln på din självbiografiska bok. När jag läser den fascineras jag över hur mycket du minns.

-Jag minns mycket mer än det som finns i böckerna. Jag har tagit bort massor. Det var som att börja nysta upp ett nystan. Jag fick nästan hjärtklappning när jag skrev vissa partier. Jag känner doften av limmet på pappas bokbinderi och jag kan känna hur raggsockorna kliar. Jag hade inga som helst problem med att förvandla mig själv till fem år när jag skrev om det. Som exempel när jag skrev om dockskåpet som jag fick som barn, jag blev alldeles varm i hela kroppen när jag skriv om det.

Jag tänker att det är en del av konsten att vara en god berättare, att kunna försätta sig i olika situationer och vara i dem. Redan i din första bok har du hittat din alldeles egna författarröst. Stämmer det?

-När jag började skriva mina egna minnen visste jag inte att det skulle bli en bok. Men jag är glad att jag började i den änden. Man är ju sig själv närmast trots allt. Det roade mig att skriva om mitt liv, även om det sannerligen inte är något Bullerbyliv jag skildrar.

Ullas första bok, Vem har sagt att allt ska vara roligt, som publicerades 2016, är en självbiografisk roman eller en självbiografi som hon nu alltmer börjar kalla den. Hon började skriva på den i samband med en längre skrivarkurs ”Skriv ditt liv” för snart tio år sedan. Kursen leddes av Ingrid Sjökvist, som är journalist men också ordförande i föreningen Liv i Sverige. Kursen löpte över ett år med regelbundna träffar och ett avslutande större seminarium då alla redovisade ett eget manus.

-Det var det många som tyckte att jag skulle ge ut min text, och jag bestämde mig för att göra ett försök. Det tog mig sammanlagt tre år att skapa ett färdigt bokmanus som jag skickade till några förlag. Jag hade förstått att Ord och visor förlag var intresserade av biografiska berättelser och dom vill ha min bok. Då blev jag hjärtans glad. När boken var klar slog det mig plötsligt, den ska säljas också. Hur ska det gå? Och tänk om den får recensioner (skratt).

Redan innan den första självbiografiska boken kommit ut inledde Ulla det projekt som hon egentligen hade tänkt börja med, nämligen att skriva om sin mormor Augusta och hennes familj. Hon hade släktforskat, inte minst för att nysta upp sin mormors liv. Det fanns mycket spännande där och allt var inte solklart, tvärt om. I själva verket fanns det tre gåtor och hemligheter förknippade med mormoderns liv: Hon pratade finska, något som varit okänt. Hon kallade sig Svanberg, trots att hon hade namnet Vaara under sin uppväxt. Mormor Augusta hade fött en son som dog, men det hade ingen berättat. Efter skrivarkursen började Ulla se på släktforskningen med nya ögon, med en författares blick.

-När det finns så många gåtor förknippade med ett barn, så måste man gå tillbaka en generation för att få svaren. Det var därför jag börja det med Anna, min mormors mor. Att föda barn utom äktenskapet, och att vara uppvuxen med det finska språket, kring dessa saker blev det skam och tystnad.

Ulla har valt romanformen för sitt skrivande. Det blir en blandning av rena fakta och den fiktion som Ulla behöver skapa för att kunna fylla ut mellanrummen. Fiktionen gör det möjligt att förstå. I Gällivare, dit Augustas familj flyttade i början av 1900-talet, var det vanligt att finska familjer tog sig svenska efternamn. Det var något som uppmuntrades.

-Då lät jag Augusta ta det nya efternamnet Svanberg i samband med hennes konfirmation. Jag pratade med folk på landsarkivet som bekräftade för mig att detta var vanligt på den tiden.

Att skriva om din mormor och hennes mor och om företeelser som varit förknippade med tystnad, är det ett sätt för dig att minnas och att återupprätta dem du skriver om? Är det ditt uppsåt?

-När jag skriver om mormor så förstår jag henne så mycket bättre. Men mitt uppsåt är något helt annat. Jag vill berätta om hur kvinnorna hade det på den tiden, hur de påverkades av förändringarna i samhället. Det är det jag vill berätta. Egentligen behöver ingen veta att det bygger på min egen släkt. Det är oväsentligt för läsaren men underlättar för mig i skrivandet. Jag håller mig ganska nära de faktiska årtalen.

-Allt som inte är fakta har jag författat själv. Jag vill fånga deras reaktioner på att de inte fick bilda fackförening, att kvinnorna inte fick låna pengar på bank och att Augusta fick sluta skolan för att hon var vänsterhänt. Jag har gett dem karaktärer och personligheter och det har varit en stor fröjd.

-Min mamma tyckte om att besöka sin mormor i Jukkasjärvi, för hon var så duktig att baka. Just de orden kom till mig när jag började skriva om Anna, min mormors mor. Därför gav jag henne en brödkavel som hon hade i packningen när hon flyttade hemifrån. Och det är faktiskt sant att hon så småningom öppnade en brödbutik i Jukkas. Det var hennes dröm under hela livet.

Det är något i din författarröst och hur du lägger an berättelsen som får oss läsare att förstå att det finns en vits med att ha framtidstro. Och detta trots att det också finns många sorger och bekymmer. Det är också den tiden i samhället som du skildrar. En tid av stora förändringar och rörelser. Men kan du också tillåta dina karaktärer att misslyckas?

-Det kan jag absolut göra. Jag vill inte skapa några helgon eller idoler, det blir inte trovärdigt. Dessutom känner jag inga sådana (skratt) - dom finns inte. Ett tag var jag lite orolig för Augusta, hon var väldigt ordentlig och gick rakt fram i livet. Men nu är hon ute och seglar och har bekymmer. Jag tycker inte alltid att hon är så trevlig.

Nu är du inne på spännande saker. Jag kan tycka att Anna är väldigt rättrådig och ordentlig. Har hon några skuggor och fläckar?

-Nja, hon gör egentligen inget ont, men hon är väldigt envis. I och för sig en positiv egenskap många gånger. Hon reagerar på orättvisor och generaliseringar, sånt går hon inte med på.

Är det Ulla som talar där?

Ja, det tror jag. Jag tror det är en ren lögn att påstå att man som författare inte lägger in mycket av sig själv i sin text. Men jag tror att jag portionerar ut delar av mig själv i många karaktärer, även de lite mer otrevliga. Det finns många lager i oss människor.

Det krävs ju nyanser och sprickor om texten ska bli riktigt bra.

-Exakt, annars blir det platt.

Just nu skriver Ulla på den tredje och sista delen i trilogin som utspelar sig i Norrbotten och som bygger på hennes mormor och mormors mors liv. Hon säger att det är lite annorlunda att skriva denna bok,

-Jag har varit tvungen att skapa ett väldigt tydligt synopsis den här gången. Nu har jag att göra med tre familjer och det händer mycket i deras liv, samtidigt som det händer så mycket runt omkring dem, i samhället som helhet. Det är hungersnöd under några år i början av nittonhundratalet till exempel. Lite senare kommer rösträtten och spanska sjukan in. Det är helt enkelt väldigt många pusselbitar att hålla reda på.

Skrivprocessen är densamma. Ulla har en tydlig plan för det faktiska skrivandet, hon ställer sig frågan: vad vill jag berätta i just detta kapitel. Texten filar hon på i många varv, men andemeningen har varit klar redan från början.

-Om jag kör fast då sitter jag inte kvar, utan då tar jag en promenad. När jag känner mig klar så läser jag alltid texten högt för mig själv, det är en viktig del i processen. Men i det stadiet brukar vara väldigt trött på texten och då är det bra att låta andra läsa.

Vilka är dina första läsare?

-Min syster Caisa är till exempel väldigt grammatiskt kunnig. Vi kan ha långa diskussioner om huruvida man lägger ut snuset eller snusen. Och Josef, min man som inte lever längre, han var faktanörd. Han påstod att jag lät svanarna flyga åt fel håll (skratt).

-För det mesta har nya färska ögon rätt i sina kommentarer, även om jag försöker protestera så ser jag efter ett tag vad de menar. Då kan det hända att jag skriver om, komprimerar eller helt sonika tar bort vissa delar. Sen skickar jag texten till en professionell lektör. Det har jag gjort varje gång och jag brukar få värdefulla förslag till förändringar.

Vad händer sen, när du skickar texten till förlaget?

-Jag glömmer aldrig en kommentar från förlaget när jag hade skickat in mitt första manus. ”Nu är det så fint Ulla. Nu är det klart för utgivning om du bara tar bort alla avsnitt som inte för texten framåt.” Och då plockade jag bort ganska mycket. Och detta tänker jag på fortfarande, att allt som finns kvar ska föra texten framåt. Det är lätt hänt att sväva ut åt sidorna och dra in folk som jag inte för berättelsen framåt.

Kommer du att fortsätta skriva efter att den tredje och avslutande boken i serien om dina förmödrar är klar?

-Jag förstår ju att jag inte har oceaner av tid. Jag vill hinna med den sista boken i serien, det är mitt mål just nu. Vad som händer sen får vi se. Jag tror att jag kommer att fortsätta skriva, men det blir nog inga fler romantrilogier. Dessutom är jag väldigt förtjust i att skriva noveller.

Och du är ju aktuell med en novell i vår (läs regionens) nya antologi Kriser och kramar. Då kan jag passa på att gratulera till den!

Basfakta

Född i Boden 1943 och bor i Östersund. Änka sedan ett år tillbaka. Pensionerad lärare och författare sedan några år tillbaka. Ulla är engagerad i Föreningen Liv i Sverige och fungerar också som ledare för Berättarkaféer.

Bibliografi

  • Vem har sagt att allt ska vara roligt?, Ord & visor förlag 2016
  • Har man inte folk tar man finnar, Bokförlaget Mormor 2018
  • Hon är ändå bara flicka, Ord & visor förlag 2020