Anders Suneson

Vi ses över en kaffekopp på Härke konstcentrum. På bordet ligger en stor hög med böcker som Anders Suneson skapat under sin karriär som barnboksförfattare och illustratör. Vi börjar prata om hans intresse för bildning och kulturhistoria.

Har du alltid varit lite av en folkskollärare?

-Jag tror att det kan vara en generationsfråga. Jag växte upp med Patriks snabbverkstad, Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Den barnlitteratur som jag läste och som min mamma läste för mig hade en pedagogisk idé.

Patriks snabbverkstad är helt okänd för mig. Men det låter som något du kunde ha gjort.

-Ulf Löfgren skrev Patriks snabbverkstad och den påminner om Örnis bilar av Carl Johan de Geer, som också är en inspiratör. I princip är det samma bok men i olika format. Min bok Runes verkstad är inne på samma spår. Det handlar om hur man löser problem. Det finns en koppling mellan att göra nytta och samtidigt lära sig något.

Anders Sunesons egentliga genombrott som barnboksförfattare kom 1993 med böckerna Rune i verkstan och Ulla i bageriet. Då var Anders egna barn så stora att han hade anledning att återvända till barnboksvärlden. Familjen flyttade upp till Jämtland från Stockholm 1988 och Anders satt hemma i villan på Frösön och ritade illustrationer till läromedel, ofta franskböcker och matteböcker.

-Jag såg mig själv som en illustratör och hemmapappa. Min fru Eva, som är arkitekt, hade ett riktigt jobb (skratt). När hon kom hem vid tre så började jag jobba.

Hur kom det sig att du började skapa egna barnböcker?

-På den tiden kom ju böckerna om Majas trädgård till exempel. Jag tyckte att mycket var kvalmigt och gulligt då (skratt). Så jag ville göra en annan typ av barnböcker och det blev Ulla i bageriet och Rune i verkstan.

Den allra första barnboken, Gammelfarfar berättar, kom några år tidigare. Anders hade lämnat in ett bidrag till bokförlaget Libers barnbokstävling ”Kan du skriva så barn förstår” och vann förstapriset. Ur juryns formulering: ”I en naturlig dialog mellan barn och vuxen gestaltas ett intressant faktastoff. Ämnet ges här ny belysning i en koncentrerad text. Kombinationen av fotografier, fakta- och seriebilder är både spännande och nyskapande.”

-När Liber utlyste barnbokstävlingen så hade jag börjat jobba en del för Jamtli. Jag insåg ganska snabbt att museets bildbank var en guldgruva. Då fick jag idén att göra boken som en dialog mellan en farfar och hans barnbarn. Jag letade efter fotografier på barn som deltog i arbete men som samtidigt lekte.

Det är dina tecknade seriebilder som för handlingen framåt. Var serieformen ny för dig då?

-Jag hade tidigt publicerat några serier i tidningen Galago, en seriesida där som hette Möte i monsunen. Sen började jag illustrera en novell av Herman Hesse för Galago.

Vad betydde priset?

-Det var en oerhörd stimulans att få priset och uppskattningen, det gjorde att jag fortsatte jobba med barnböcker. Några år senare kom Ulla i bageriet och Rune i verkstan ut på Rabén och Sjögren och det var egentligen tänkt att bli en hel serie med böcker om olika yrkesgrupper. Det finns en opublicerad som heter Lars Erik målaren och det fanns också idéer om en arkitekt och en sotare.

Vad var det som hände?

- Jag tror att det helt enkelt handlade om ekonomi. Böckerna om Ulla och Rune sålde till en början bra till biblioteken och förlaget trodde verkligen på mig. Jag hade rätt ålder och profil för att bli populär, men sen hände det något. Biblioteken köpte plötsligt inte in så många böcker. Marknaden blev plötsligt mycket tuffare.

-Är det något du sörjer över idag?

-Egentligen inte. Jag hade kollegor från Konstfack som Anna Bengtsson och Gunna Grähs och dom brann verkligen för barnboken. Det gjorde väl jag också, men jag var samtidigt intresserad av annat, egen konstnärlig verksamhet till exempel och att kunna bidra till familjeekonomin. Jag var nog inte tillräckligt dedikerad för att komma hem till familjen och säga att nu ska jag göra boken Lars Erik målare i tre månader och då kommer jag inte ha någon inkomst.

Trots att Anders inte satsade stenhårt på barnboksbranschen har han hela tiden fortsatt att regelbundet ge ut olika barnböcker, både som författare och illustratör. Några av böckerna har tillkommit i samarbete med en familjemedlem. Boken om Jonas Alströmer tillsammans med sin far och Huset mittemot - hur man bygger ett hus i samarbete med hustrun ock arkitekten Eva Agdler Suneson. Även den boken tillkom i ett tävlingssammanhang. De vann inte tävlingen men idén köptes upp och boken kom ut i mitten av 1990-talet.

-Eva stod för kunskapen om hur man bygger ett hus och fabulerade och skapade en historia. Jag har alltid försökt hitta en anledning till varför en historia ska berättas. I den boken handlar det om att en pojke tappar en tand samtidigt som gatan tappar ett hus. Det gamla huset mittemot ska rivas och pojken Peter får följa arbetet med att bygga upp det nya huset dag för dag. Så den nya tanden och det nya huset växer upp parallellt.

Du har en berättelseförmåga med andra ord?

-Jag tror att jag varit ganska lyhörd för barns intressen och vad de tycker är spännande. Det gäller också att behålla kontakten med det man själv tyckte om när man var barn. Nu har jag barnbarn i lite olika åldrar och det är oerhört spännande att titta på hur dom tar in världen.

Har dina egna barn fått testläsa dina böcker?

-Absolut. Framför allt Ulla i bageriet och Rune i verkstan. I boken om Ulla hade jag idén att det inte är så farligt att göra fel, man kan vända ett misstag till något bra. Och Ulla bränner ju uppenbarligen sina bullar, men hon hittar ett annat användningsområde för dem.

Bullarna är ju egentligen mer än brända, dom är helt svarta (skratt)

-När jag läste Ullaboken för ett av barnbarnen så blev det väldigt otäckt för honom och han ville bläddra vidare. Men sen blir det en fin upplösning när bullarna istället kan säljas som hockeypuckar (skratt). Just böckerna om Ulla och Rune har jag läst mycket ute på skolor och på bibliotek. Det var också en utställning på Östersunds bibliotek och vid vernissaget spelade en blåsarensemble som var utklädda till bilmekaniker.

Flera av Anders böcker har kommit ut på andra språk. Ulla i bageriet översattes till engelska efter att Anders gjort ett besök på American Swedish Institute i Minneapolis.

-När jag kom dit och visade mina barnböcker så fick jag veta att de redan kände till mig. De hade varit på kurs i museipedagogik för barn på Jamtli och sett mina böcker där. Senare hörde de av sig och ville bygga en utställning om Ulla i bageriet. Då åkte jag över och hjälpte till att bygga. I samband med utställningen publicerades en översättning av boken.

För fem år sedan var Anders sugen på att göra en ny barnbok och fick då idéen att besöka skidfabriken utanför Åre. Han var nyfiken på hur det egentligen går till att göra skidor.

-Dom tyckte det lät jättekul och jag blev visad hela processen. Men hur skulle jag motivera själva boken? Då hittade jag på historien om några barn som skulle besöka olika arbetsplatser.

Vi bläddrar tillsammans i boken En dag i skidfabriken som kom ut 2017. Jag undrar över relationen mellan bild och text i bilderböcker. Bilderna är så betydelsebärande och det finns väldigt mycket att titta på. Hur ska texten kunna bidra egentligen?

-Texten måste säga något annat än bilden och texten ska hjälpa till att föra berättelsen framåt.

Hur tänker du om dina karaktärer?

-Jag håller nog karaktärerna ganska svaga och outvecklade, medvetet eller omedvetet. Jag tänker nog att det löser sig. Kanske vill jag bli överraskad när jag ritar historier. Det händer alltid något i stunden.

Är det så att du ritar dina berättelser och sen lägger på text i efterhand?

-Jag har alltid en bildidé, men också en idé om en historia. Jag tror att det växer parallellt i ett växelspel. Här blir det plötsligt en pratbubbla, det är en typ av språk. Vissa texter blir mer som en instruktionsbok. Barn har en stor acceptans för ickelinjära berättelser. Det kan hända saker lite här och där.

Serieböcker som genre bygger på att bild och text vävs samman. Kanske är det därför som Anders bland annat ägnat sig åt den typen av bildberättelser. Tydligast har det skett i serieboken Jöns Ols – episoder kring Näsgården 1895, som gavs ut av Jamtli 1990, men också i den nyligen utgivna Min skoltid – ur Olof Wiklunds dagbok, på uppdrag av Frösö hembygdsförening i samband med den nya utställningen om Frösö Trivialskola. Jag tänker att Anders Sunesons berättarstil passar bra för serieboksformatet. Men hur började det egentligen?

-När jag var nyinflyttad till stan ville jag ville göra en seriebok om Östersunds historia och tog med mig idén till Jamtli, men dom ville att jag istället skulle göra en serie om Näsgården. Om jag inte minns fel fick vi projektstöd från Konstnärsnämnden för att finansiera boken.

Jag gissar att det tog ganska lång tid.

-Det var extremt mycket jobb. Jag hade en deadline som innebar att jag behövde skapa en sida per dag, och det är ett högt tempo.

Hur togs den emot?

-Den fick väldigt bra mottagande i lokalpressen. Jag minns inte om det var Stefan Nolervik eller LO Rindberg, men rubriken var Jämtlands egen Tintin.

Fick du inte blodad tand då och fortsatte med nya serieböcker?

-Nej, det är väl lite som med barnböckerna, att jag hela tiden velat testa nya saker hellre än att fastna i ett spår. Men det är också mycket tillfälligheter. För mig har flytten från Stockholm inneburit att jag fått göra en massa olika saker. Om jag blivit kvar där hade jag behövt välja spår, och hade i och för sig kanske blivit väldigt duktig på det spåret.

Du har ju nämnt Carl-Johan de Geer som en av dina inspiratörer. Han är ju också en mångsysslare av rang. Är det så du vill bli beskriven, som en mångsysslare med en konstnärlig bas?

-Det stämmer bra, och jag har roliga arbetsdagar. Det finns flera projekt i byrålådan. Onkel Sam eller Mysteriet med morotskakan är en idé som både kan bli film och bok.

Varifrån kommer idéerna?

-Mycket kommer från den populärkultur jag själv växte upp med, en blandning av Bröderna Cartwright, Kalle Anka och 91:an.

Och det finns alltid humor med, eller hur?

-Ja, det är ett talfel jag har (skratt). Jag kan inte låta bli. Humor för både livet och berättelser framåt.

Om Anders Suneson

Född i Uppsala men uppvuxen i Stockholm. Utbildad i grafisk formgivning och illustration på Konstfack. Flyttade till Östersund 1988. Familjen består av frun Eva, tre barn och lika många barnbarn. Anders arbetar med berättande i olika former, som författare och illustratör, men också som skulptör och konstnär.

Bibliografi (ett urval)

• Gammelfarfar berättar om saker och ting, Liber 1990
• Jöns Ol’s – episoder kring Näsgården 1895, Jämtlands läns museum 1990
• Ulla i bageriet, Rabén & Sjögren 1993
• Rune i verkstan, Rabén & Sjögren 1993
• Nällson & King Edvard i blåsväder, (tills med Barbro Ekström), Rabén & Sjögren 1994
• Huset mittemot, (tills med Eva Agdler Suneson), Rabén & Sjögren 1995
• Jonas Alströmer - en man och hans livsverk, (tills med Karl-Henrik Suneson, Tecknade bilder förlag 1998
• Tjärna: en glad fjällko på äventyr, (tills med Viktoria Törnqvist), Tecknade bilder förlag 2015
• En dag i skidfabriken, Tecknade bilder förlag 2017
• Åremusen och jakten på den vita hatten, (tills med Jon Larsson), Tecknade bilder förlag 2020
• Skidvett med Åremusen, (tills med Jon Larsson), Tecknade bilder förlag 2021
• Min skoltid. Ur Olof Wiklunds Dagbok, Frösö hembygdsförening 2021

Priser och stipendier (ett urval)

• Östersunds kommuns kulturpris 2007
• Författarfondens arbetsstipendium 1990, 1998 och 2016