Carl-Göran Ekerwald

”Vi äro dockorna och stjernhimlen

den som leker med dockorna.

Detta är bokstafligen sannt,

det är ingen metaphor.

Vi leka barnlekar på skenvarats

schackbord: Vi gå tillbaka efter leken

den ene efter den andre – in i

icke-varats trälåda”

Omar Khaiyman, Nishapur, Iran, d. 1123. Övers. Eric Hermelin

(Ur: Carl-Göran Ekerwald, Tabula Rasa – Fragment av ett liv (2008)

-Är det snö i Jämtland? Jag längtar dit. När det är skidskyttetävlingar från Östersund på TV så tittar jag. Då och då sveper kameran in över Storsjön och Frösön, slalombacken syns tydligt. Då känner jag mig hemma.

En dag i slutet av januari når jag Carl-Göran Ekerwald på telefon. Vi pratar bland annat om hans senaste bok Det som inte finns, som kom ut förra året. På många sätt är det en bok som sammanfattar hans tidigare författarskap, i synnerhet alla de essäer där han lyft upp och introducerat filosofins och litteraturens giganter. I Det som inte finns vandrar han genom olika tänkares tankar och söker efter svar på frågan om vad ”det som inte finns” betyder för oss människor. Väldigt mycket. Kanske mer än vi förstår. Här återser vi många av de filosofer och författare som han tidigare fördjupat sig i: Goethe, Nietzsche, Rousseau och så förstås hans livslånga följeslagare - baronen och översättaren Eric Hermelin. Men vi möter också flera av hans nu bortgångna vänner och författarkollegor, de som han älskat och beundrat: Jan Fridegård och Sara Lidman inte minst.

Som exempel på det som inte finns diskuterar Ekerwald nollan och pausen, så viktiga för matematiken och musiken inte minst. Kan man sakna det som inte finns? Onekligen. Det förstår vi varje gång vi minns någon kär person som gått bort eller när vi överväger om det finns en gud någonstans. Därför är också minnet centralt när vi talar om det som inte finns.

-Det tråkiga med att bli så här gammal är att mina vänner har gått bort. Sara Lidman, som var född på samma dag som mig, gick bort redan 2004. Och nu är Jan Myrdal och Lars Norén också borta.

-Sara Lidman tycker jag mycket om. Vi var som bror och syster, men träffades väldigt sällan. Men när vi sågs slog vi alltid armarna om varandra. Så bra hon skriver, hennes språk är så vackert och gammeldags broderat. Han var som en kastvind, så kan hon skriva. Hon skriver i en av sina dagböcker, som finns utgivna i boken Den muntra stilen, att om jag har någon styrka i mig så är det min intuition.

Med hänvisning Sara Lidman, Goethe och flera andra menar Ekerwald i sin senaste bok att det är vårt eget inre som ska leda oss. Kalla det intuition, samvete eller skyddsängel. Kanske handlar det om att pröva sig fram - livet är ändå bara ett mysterium.

För snart tre år sedan träffades jag och Carl-Göran Ekerwald i Lagga, då jag i en hyrbil letade mig ut till byn strax utanför Uppsala där han bor sedan 2007. Jag blev översvallande bemött och det blev en fin dag med många öppenhjärtliga berättelser från hans då 95 åriga liv. När vi nu hörs på telefon, nästan tre år senare, finns den fortfarande där; vitaliteten, men också nyfikenheten, vänligheten, självmedvetenheten och humorn.

Att läsa på om Carl-Göran Ekerwald och hans författarskap tar tid, och allt går inte att hinna med. Trots allt är det ett 50-tal böcker som han publicerat sedan debuten 1959. Bäst att börja med hans tre självbiografiska böcker, där det finns många nycklar. Jag ser en blyg men lite trotsig läroverksgosse från Offerdal som i sin ensamhet och isolering i 1930-talets Östersund i stället började umgås med litteraturen, poeterna och filosoferna. Där fann han både kraft, tröst och inspiration. Han menar själv att den olyckliga ungdomstiden kom att bli lyckosam senare i livet. Här föds kanske den obändiga optimism som han också delar med många av sina generationskamrater. Allt var möjligt och allt skulle bli bättre.

Få författare har varit så produktiva och mångsidiga som Carl-Göran Ekerwald. Produktionen har pågått oavbrutet sedan 1959. Den senast utgivna boken Det som inte finns, kom bara för några månader sedan. Sammanlagt har det hittills blivit ett 50-tal publicerade titlar: romaner, noveller och ett stort antal kulturhistoriska essäer, bland annat en serie med undertiteln liv och tänkesätt, sammanlagt åtta porträtt av klassiska författare och filosofer, däribland Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. Två diktsamlingar har han också skrivit, båda är tillägnade hans fruar och livskamrater; Anna Westerberg Ekerwald i Gröna bläcket från 2015 och Sigrid Kahle i Sigridiana från 2013. Ekerwald har också skrivit ett tiotal barn- och ungdomsromaner samt tre självbiografiska böcker: Skogvaktarens pojke 2002, Tabula rasa 2008 och Brittsommar 2019.

Den jämtländska historien är föremål för flera böcker, inte minst Jämtarnas land från 1980, böckerna om Storsjöns öar som gavs ut på 1980-talet (fint illustrerade av Berta Hansson) samt Jämtarnas historia intill 1319 som kom 2004. Ekerwald skildrar historien på sitt litterära och underhållande sätt.

-Det jämtska har alltid varit väldigt levande för mig och på min pappas sida är vi jämtar sedan mycket långt tillbaka. Jag fick höra att jag svek Jämtland när jag flyttade hit till Lagga. Men det berodde ju på Anna, min fru som hade fått Alzheimer. Här bor min dotter Hedda, så det var praktiskt att flytta hit. Anna rymde hela tiden. När vi bodde i Svindalen var det hopplöst, jag fick spåra henne. En gång hittade jag henne långt in i skogen bakom en sten. Nu är jag så gammal att jag inte kan flytta mer. Här har jag alla mina böcker och det är nära till Stockholm.

Carl-Göran Ekerwald gjorde sig tidigt känd som en kännare av persisk poesi och mystik, vilket har lett till två verk, Persiska antologin från 1976 och Persisk balsam från 2008. Han har också översatt texter från tyska, franska och latin, bland annat Swedenborg, Balzac och Gramsci. 1976 översatte han en samling texter av Ulrike Meinhof i boken Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt (Cavefors, 1976).

Debuten kom 1959 med novellsamlingen Elden och fågelungen. Tre år senare publicerades novellsamlingen Kumminåkern, som inledde en serie skönlitterära samtidsskildringar som alla utspelas i norrländsk, för att inte säga jämtländsk miljö. Den fiktiva platsen Kumminåkern bär många likheter med Svenstavik. Vid sidan av sitt författarskap var Ekerwald länge en flitig medarbetare på Dagens Nyheter och han är en mycket uppskattad och älskad föreläsare. Vissa år har det blivit närmare hundra föredrag. ”Han åker land och rike runt och predikar så att damerna gråter.” (ur: Brittsommar, s. 14). Det händer fortfarande att han blir inbjuden att tala offentligt. Om några månader är det dags igen, då han ska föreläsa om sin senaste bok i Uppsala.

-Så jag är inte helt bortglömd, säger han och skrattar till.

En sak som utmärker Carl-Göran Ekerwald och hans författarskap är den livslånga kärleken till och intresset för den tidiga persiska poesin. Han räknar själv Persiska antologin som ett av sina viktigaste verk. I den självbiografiska Brittsommar säger han att poeten Rumi ger honom glädje och att denna glädje är lika oförklarlig som kärlek. Relationen inleddes redan under läroverkstiden i Östersund då han introducerades till Eric Hermelin och hans översättningar av de klassiska persiska poeterna.

-Jag tyckte så mycket om Eric Hermelins översättningar att jag ville försöka se hur de var gjorda. Då fick jag lov att lära mig språket. 1976 gav jag ut den persiska antologin, den består av utdrag ur Hermelins översättningar. Boken har sålt i över tio tusen exemplar, vilket är fantastisk med tanke på att det är poesi. Det blev en kultbok för att den är skabrös och delvis obscen. Folk kommer fortfarande fram till mig på gatan och berömmer antologin.

Den egna skaparprocessen består av att vara läsare, skrivare, talare i just den ordningen. Det är i det egna läsandet som skapandet föds. Länge var han tveksam till att ta en roll som egen utövare, författare. Till slut började han skriva för att bli publicerad och enligt egen uppgift var det hela ganska odramatiskt.

”Från att ha levat undangömd kom jag att bli en officiell person, en svensk kulturknutte, en ’litteratör’. Det hela gick av sig självt. Jag lade inte två strån i kors.” (Tabula Rasa, s 112)

Det var hans vän och författarkollega Jan Fridegård som inspirerade med sina romaner om livet i fattig-Uppland.

”Skulle inte jag utan att skämmas kunna avge en rapport från en tätort i norrländsk glesbygd, där tjänstemannavärld konfronteras med bondevärld och där alltmer penningskramlande anticivilisation trängde sig på?” (Skogvaktarens pojke, s. 246)

Carl-Görans fru Anna gillade inte hans författarroll, hon kände motvilja inför det offentliga livet, vill själv leva obemärkt, men själv förefaller han uppskatta kontakterna utåt, lika mycket som han älskar att möta andra författare genom att läsa deras texter. I hans tredje självbiografiska bok Brittsommar, som till delvis består av dagboksanteckningar, framgår hur mycket av hans tid som ägnas åt läsning, men också av ständiga avbrott för besök och möten med vänner, familj och skrivande kollegor. Flera av de jämtländska författarkollegorna finns omnämnda i de självbiografiska böckerna - Poeten Lars Palmqvist, Berta Magnuson, Ing-Marie Eriksson. Bodil Malmsten och Peter Lucas Erixon.

Jag frågar om han fortfarande skriver och om lusten till skrivandet finns kvar.

-Man måste tycka om det man gör. Om man gör det när man skriver så blir boken bra. Då återskapas författarens glädje för läsaren. När jag skrev boken om Goethe så klev jag upp fyra på morgonen. Jag längtade till skrivmaskinen och var helt uppfylld av det jag skrev. Nu skriver jag på en diktsamling som ska heta Kallhamrat.

Onekligen tar åldern tar ut sin rätt; hörseln och synen försvagas, minnet sviker. Men enligt Ekerwald kan detta kan också tolkas positivt, som en större förmåga till känslighet och mottaglighet. ”De persiska mystikerna såg i detta slags tabula rasa en nåd. Först då kunde en människa börja leva fullt ut, glömsk av sig själv och sina medmänniskor.” (Tabula Rasa s. 14)

I dagboksfragmenten i Brittsommar möter vi den åldrade författaren som kliver upp, äter frukost, vandrar på berget och som läser och skriver. På kvällarna dansar han ofta till klassisk musik. ”Dansade till Sjostakovitjs balettmusik med ett glas Talisker.” Dansade till Beethovens Bagateller – de är oskyldigare än Sjostakovitj.”

För tre år sedan avslutades vårt samtal plötsligt med ett påstående och en fråga.

-Visst är världen äventyrlig. Bakom ridån pågår det saker. En kopp te?

-Ja, tack!

Faktaruta

Född i Östersund 1923 och uppvuxen i Änge Offerdal. Pappan var länsskogvaktare och mamman hemmafru. Läroverksstudent i Östersund, där han bodde inackorderad från 10 års ålder. Studerade sedan historia och humaniora vid Uppsala universitet, där han tog en magisterexamen 1949. Tjänstgjorde som ämneslärare i svenska och historia i Svenstavik på 1950, -60 och -70-talen, var under en period även rektor. Gift med språkläraren Anna Westerberg sedan 1945 och fram till hennes död 2009. Tillsammans fick de fyra barn och ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn. Levde tillsammans med författaren Sigrid Kahle från 2010 fram till hennes död 2013 och var sedan gift 2029/2020 med översättaren Lena R Nilsson. Bor i byn Lagga utanför Uppsala sedan 2007, tidigare i Svindalen/Bällsta 1978-1997 + 2004-2007, I Mörbylånga på Öland 1997-2004, i Svenstavik och Hoverberg 1951-1978. Ägde under några år en vingård i Provence där mycket tid tillbringades (1972-1988).

Författare, föreläsare och skribent. Debuterade 1959 med novellsamlingen Elden och fågelungen. Det senast publicerade verket Det som inte finns kom ut 2021 på Karneval förlag.

Bibliografi (ett urval av de drygt 50 titlarna)

• Elden och Fågelungen (noveller), Bonniers 1959
• Kumminåkern (noveller), Bonniers 1962
• Lotusätarna (essäer), Bonniers 1966
• Polskt socker från Norge (roman), Bonniers 1967
• Persiska antologin, Cavefors 1976 (Ordfront 1999 och 2002)
• Jagad (ungdomsbok), Rabén & Sjögren 1977
• Tredje ögat vakar (ungdomsbok), Rabén & Sjögren 1982
• Dagsmeja: artiklar och marginalanteckningar 1979-1989, Rabén & Sjögren 1990
• Bicke (roman), Carlssons 1990
• Nietzsche: liv och tänkesätt, Rabén & Sjögren 1993 (Norstedts 2003)
• Goethe: liv och tänkesätt, Prisma 1996
• Shakespeare: liv och tänkesätt, Norstedts 1998
• Skogvaktarens pojke, Norstedts 2002
• Jämtarnas historia intill 1319, Jengel 2004
• Persisk balsam, Karneval 2007
• Tabula rasa, Norstedts 2008
• Diogenes lykta (essäer), Karneval 2013
• Sigridiana (dikter), Karneval 2013
• Kom madame, fru, Karneval 2014
• En fritänkare läser bibeln, Elleströms 2014
• Gröna bläcket (dikter), Karneval 2015
• Om bildning, Karneval 2017
• En fritänkare läser Koranen, Karneval 2018
• Brittsommar, Norstedts 2019
• Det som inte finns, Karneval 2021

Priser och utmärkelser (ett urval)

Carl-Göran Ekerwald har prisats och belönats med ett stort antal utmärkelser däribland Östersunds Postens(1967) och Länstidningens (1989) respektive kulturpriser, Hedenvinplaketten (1988), Mittnordenkommitténs kulturpris (2006) och det kungliga priset Litteris et Artibus (2008). Sedan 1986 är han hedersdoktor vid Umeå universitet.