Eva Swedenmark

Det är aldrig för sent och det finns alltid hopp

Vi ses på Clarion i Östersund över en kopp kaffe en lördag förmiddag, en av de sista varma sommarveckorna. Eva Swedenmark besöker släkten i Offerdal och har nu åkt in till stan, som man säger här. Hon ger samma intryck som sina böcker – pigg, nyfiken, levnadsglad och totalt ointresserad av sin ålder. Trots att hon närmar sig 80 känns det som att hon står mitt i sitt yrkesliv som författare. Ett liv som började ganska sent, först vid 50 bröt hon sig loss från sin journalisttillvaro och blev författare på heltid. Jag är nyfiken på hennes Jämtlandskoppling och förstås på de populära ”Bärböckerna”. Men först börjar vi prata om hennes långa verklista som innehåller böcker för både vuxna och barn och unga, böcker i olika genres – alltifrån deckare och feelgood till fakta och dramatik.

När jag tänker på dig som författare så tänker jag på mångsidighet och mängd

-Ja, det är rätt många, närmare 50 utgivna böcker, min familj hinner inte läsa böckerna (skratt).

Och ändå så började du ditt författarliv ganska sent

-Ja, jag är en late bloomer, det brukar jag trösta mina barn med. Men när jag väl satte igång så fanns det en uppdämd lust och massor av energi.

En annan sak som utmärker dig är att du som journalist alltid varit kopplad till tidningar som är arbetarrörelsebundna – Aktuellt i politiken, kvinnoförbundets Morgonbris och ABF:s Fönstret.

-Jag började som frilans det året jag bodde i Paris, men sen blev det anställningar på några tidningar. Att jobba på Morgonbris var fantastiskt, jag fick möta några av de tidigare legendariska redaktörerna, Kaj Andersson till exempel, hon var verksam på 30-talet. När jag jobbade där var det en så hoppfull tid med krav på 6 timmars arbetstid och daghem för alla barn.

Varför blev det just tidningar med kopplingar till arbetarrörelsen? Jag gissar att det inte är en slump.

-Nej, man kan säga jag föddes in i arbetarrörelsen i Sundsvall, pappa arbetade på Dagbladet. Att skriva är det viktigaste man kan göra, brukade han säga, räkna det kan vem som helst. Mamma var hemmafru, men väldigt samhällsengagerad. Min bror Peter och pappa började tidigt skriva kåserier tillsammans under signaturen Sam, så detta att skriva tillsammans, som också jag gjort väldigt mycket, det fick jag hemifrån.

Hur kom det sig att du började skriva tillsammans med andra?

-Jag har skrivit många böcker på egen hand, men starten var kollektiv. Vi var tre journalistkollegor på tidningen Fönstret, Annica Wennström, Maria Herngren och jag, som alla drömde om att bli författare. I början på 1990-talet var vi på Bokmässan i Göteborg för att intervjua författare, då sa vi till varandra att stod på fel sida, vi ska vara författare istället. Det första vi skrev tillsammans var en makthandbok Krossa glastaket, sen skrev vi Flickan i medaljongen, en barnbok som utspelar sig i Sundsvalls arbetarkvarter. Den bygger lite på min farmors historia, hon fick barn utanför äktenskapet år 1900, en total skam på den tiden. Boken bygger på karaktären Lena som lever i Sundsvall på 50-talet och hennes farmor. Vårt förlag tackade ja direkt och ville omedelbart ha fler manus, då berättade vi att vi höll på med en deckarserie, det blev Kattjakt, första delen om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall, sammanlagt blev det fem böcker. I början skrev vi under pseudonymen Emma Wall, och vi var dessutom hemliga under de två första böckerna. Men det höll ju inte i längden. Och vi var ju stolta över våra böcker.

-Var det kollektiva ett sätt att våga tillsammans?

-Ja, absolut. Vi var skygga på den tiden och hade dåligt självförtroende. Det var som att vi tog varandra i handen och vågade hoppa tillsammans. Böckerna vi skrev som Emma Vall var vår skrivarakademi. Vi lärde oss skriva genom att göra det tillsammans. Och vi hade som princip att alltid vara snälla, vi dissade nästan aldrig varandra. Jag och Annica är väldigt olika som personer, olika generationer och olika intressen, men vi delar vår norrländska bakgrund och vår klassbakgrund.

Lite senare kom Bärböckerna ut, skrivna av Eva och Annica Wennström. Det är en serie på sammanlagt sju böcker som alla utspelar sig i Östersund, vilket inte var så vanligt på den tiden. För mig och många andra östersundare var de spännande att läsa, inte minst av den anledningen. Att kunna känna igen sig och spekulera lite om platser och personer. Vi undrade till exempel om förebilden till restaurangen La Stella var Brunkullan, och det stämmer tydligen.

-Vi var nog inspirerade av den restaurangen, den var lite spännande. Miljöerna ska kännas autentiska, karaktärerna bygger inte på några verkliga personer, det är mer våra fantasier. Vi brukar åka hit till Östersund för att inspireras, vi gör researchresor hit ibland. Och så har jag min jämtländska släkt som kan faktagranska.

Hur kom det sig att ni placerade Bärböckerna i Östersund?

-När min bror Peter flyttade upp till Östersund blev Jämtland ett spännande område även för mig och nu bor han ju i Offerdal, där finns också andra släktingar. Att Bärböckerna utspelar sig i Östersund och Jämtland beror också på att min skrivarkompis Annica Wennström jobbade som journalist i Östersund då. Tidigare hade vi skrivit spänningsromaner om en kvinnlig journalist i Sundsvall. När vi började skriva en ny serie som skulle handla om relationer och kärlek, en familjekrönika, ville vi istället placera den i Östersund. För oss var Östersund en stad med en vänlig atmosfär, det blev kärleksstaden, medan Sundsvall med sin lite hårdare atmosfär blev mordstaden (skratt).

Ni väver in recept från den mat som lagas och äts i böckerna. Alla kapitel avslutas med ett recept, det kan vara Pappas porterstek, Marios köttfärssås och Vodka à la Östersund. Och det äts väldigt mycket, eller hur?

-Mat är ett kitt i många familjer, ett sätt att visa en omtanke och kärlek som kanske inte alltid kan uttryckas i ord, men i kärleksfull matlagning. Så tänkte vi när vi lade in recepten och skrev kokboken Kärlek och Käk som gavs ut på det jämtländska förlaget 404. Till den boken provlagade vi maten i min bror Peters kök och hela familjen i alla åldrar kom och åt. Det var ett allgenerationsmöte, precis som våra bärböcker är.

Hur skulle du beskriva Bärböckerna?

-Det är relationsromaner som också vill berätta om olika generationer i med och motgång. Vi följer en familj från det att barnen är små tills de är vuxna. I centrum finns Liselotte och Mario och restaurangen La Stella. Vi tar upp ämnen som berör oss, det som känns viktigt att skriva om just nu.

-Bärböckerna har läsare från hela landet, mest kvinnor i alla åldrar, det vet vi eftersom vi får mycket läsarrespons. När vi började skriva böckerna var det ingen som pratade om feelgood, och jag är inte så förtjust i denna indelning i genrer. Men idag räknas vi ju in där, trots att vi själva tycker att relationsromaner är en bättre beskrivning. Eller varför inte en familjekrönika?

I feelgoodgenren har författaren ett slags kontrakt med läsaren som handlar om att det alltid ska sluta lyckligt, eller hur?

-Ja, det stämmer och det kontraktet har jag också med mig själv, alla mina böcker slutar i en ljus ton. Kanske för att jag skrev många barnböcker, där är det viktigt att sluta i en ljus ton även om man behandlar svåra saker. Det ska finnas hopp.

För några år sedan kom en ny serie som inleds med boken Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den började Eva skriva i ren ilska över att hennes kompisar gav upp när de kom upp i 60-årsåldern.

-Vad håller ni på med, ni lever ju. Gör något av livet istället för sucka och klaga. Dom kunde säga saker som ’Vi är så fula och allt är så tråkigt, allt är slut’. Jag tänkte inte alls så, för mig hade livet just börjat. Så jag började skriva böcker på just det temat, om äldre kvinnor som förverkligar sina drömmar. Nu är jag helt ointresserad av ålder, men det fanns en tid då jag kände mig nedvärderad, då undvek jag att prata om min ålder, eller rättare sagt så fyllde jag 44 varje år (skratt).

Själv gillar Eva Swedenmark att läsa stora dramatiska berättelser med starka känslor. Som ung läste hon exempelvis Maupassant, Dumas och Balzac. Den allra mest omvälvande läsupplevelsen då var Borta med vinden.

-Jag bodde då i Sallyhill i Sundsvall, alla kvinnor var hemmafruar och alla män gick till sina jobb, dom roliga jobben. Att vara hemma och se efter barn var inte min grej. I boken fanns en kvinna som tog för sig av livet och som inte alls lät sig domineras och styras. För mig var blev Borta med vinden en feministisk bok. På samma sätt önskar jag att mina läsare efter att de läst mina böcker ska känna att det aldrig är kört.

Är du feminist?

Ja, självklart, men budskapet är underliggande, inte pådyvlat. Den författare jag tycker bäst om nu är Nina Bouraoui, jag läser på franska för att behålla språket. Marguerite Duras är också en favorit.

Vilken bok är du mest stolt över?

-Det är nog Paris Passion och den är helt och hållet självbiografisk, trots att det är en roman. Jag håller på med en fortsättning, vi får se när den blir klar. Jag bodde i Paris 1969, skrev som frilans för svenska tidningar. Det var inte så lätt. När vi hade pengar gjorde vi roliga saker och när pengarna var slut gick vi till fots över hela Paris och åt bara baguette. Det var en så hoppfull tid, allt var möjligt.

Faktaruta

Eva Swedenmark är född i Sundsvall 1944 i en familj med starka kopplingar till journalistik och litteratur (fadern arbetade på Dagbladet i Sundsvall, brodern Peter var journalist och chefredaktör på Länstidningen i Östersund, brodern John är översättare och författare). Hon bor sedan länge på Söder i Stockholm, men tillbringar också mycket tid på en skärgårdsö. Delar av släkten finns i Offerdal. Eva har 3 barn och 5 barnbarn.

Bibliografi

(ett mindre urval, totalt finns omkring 50 böcker)

Bärserien (tillsammans med Annica Wennström):

• Smultron och svek, Semic 2005, nyutgiven på Lind&Co 2017
• Vinbär och vemod, Semic 2007, nyutgiven på Lind&Co 2017
• Hallon och hat, Semic 2008, nyutgiven på Lind&Co 2017
  
• Lingon och lust, Semic 2009, nyutgiven på Lind&Co 2017
  
• Hjortron och hjärtan, Lind&Co 2020
• Rönnbär och romantik, Lind&Co 2021
  

• Mistlar och mys (e-bok och e-ljudbok), Lind&Co 2021, kommer i tryck oktober 2022
• Kärlek och käk, Förlag 404 2010
• Krossa glastaket: makthandbok för kvinnor, Bilda förlag 1997 (av pseudonymen Emma Vall*)

• Flickan i medaljongen, (av pseudonymen Emma Vall*), Alfabeta 1998
• Kattjakt, (del 1 i serien om Amanda Rönnl, under pseudonymen Emma Vall*), Alfabeta 1998
• Om ni inte börjar leva gör jag slut (del 1 i serien om ”De fyras gäng”, Oberoende förlag 2016
• Själen har inga rynkor (del 1 i serien om människorna kring secondhandbutiken Syster Yster), e-ljudbok Word Audio 2017
• Paris Passion, Oberoende förlag 2017
• Arvegodset (del 1 i en ny serie, tillsammans med Annica Wennström), Lind&Co 2022
• Villa sommarvind (del 2 i samma serie), Lind&Co våren 2023

*Under pseudonymen Emma Vall döljer sig författarna Eva Swedenmark, Annica Wennström och Maria Herngren