Karin Tegenborg Falkdalen

Det började på Gripsholms slott för många år sedan. Där och då föddes ett livslångt intresse för historia. Inom sin genre är Karin Tegenborg Falkdalen en är välkänd idéhistoriker med ett särskilt intresse för kvinnorna inom monarkin och dess historia.

Hon är disputerad men är sedan några år etablerad inom den populärvetenskapliga genren. Hittills har det blivit fem böcker, den senaste Svenska drottningar kom 2020. Den bok som fått allra mest uppmärksamhet är hennes första, Vasadöttrarna, som var något helt nytt när den kom. Boken sålde också väldigt bra för sin genre. Själv är hon mest nöjd med bok nummer två Vasadrottningen, inte minst med dess form där hon lyckades skriva med ett större framåtdriv.

-Som författare är jag friare än i den akademiska världen. Där är det mycket konkurrens, man känner att man aldrig riktigt räcker till. Nu kan jag både levandegöra historien och bygga mitt skrivande på gedigen forskning.

Ifjol fick Karin ett 3-årigt arbetsstipendium från Författarfonden, något som är få författare förunnat. Det firades med champagne hemma i Lagmanslandet där hon bor.

-Det känns bra på två sätt, dels för att det innebär en trygg bas under de närmaste åren, men också för att det blir ett slags erkännande. Nu har jag fått ett andrum, jag hinner forska och tänka och slipper pressen att hela tiden ha en bok på gång.

Hur mycket press har du känt av tidigare? Hur har tillvaron som heltidsförfattare varit?

-Det finns väldigt många fördelar, friheten att själv bestämma över min tid. En svårighet är att man blir en slags solitär som inte ingår i något sammanhang.

Två sidor av samma mynt?

-Ja, det gäller att hantera tvivlet. Jag brukar slås av det när jag läser intervjuer med kreativa personer, att alla måste stå ut med den där ensamheten. Men jag har haft det så även tidigare i mitt liv, bland annat som egenföretagare när jag var informatör. Man får kämpa på.

Vad är det som gör författarlivet attraktivt?

-För mig handlar det mycket om att få åka iväg till arkiven och få möjlighet att läsa breven och alla andra källor. Känslan när jag hittar något spännande, det blir som ett detektivarbete. Det kan vara dokument som är mer än 500 år gamla och som jag ändå kan jag relatera till. Jag tycker om de stora perspektiven och sammanhangen över tid.

-Många som skriver populärvetenskap använder sig av andras forskning, men jag går ju själv till källorna. Jag kan inte släppa mitt forskarjag, kanske inte på samma analytiska nivå, men metoderna sitter kvar. Sen kan jag numera tillåta mig att spekulera lite mer kring möjliga scenerier, men då vara tydlig med det.

Vi pratar en god stund om hennes senaste bok Svenska drottningar som kom förra året. Det är en grundlig genomgång av landets drottningar från Vasatiden till idag. En bok som kan fungera både som uppslagsverk och som inspiration när man vill veta mer om drottningarnas idéhistoria under fem hundra år. Men arbetet tog lång tid.

-Det var en nära döden upplevelse, säger Karin med ett skratt. Det var ett väldigt stort projekt att ro i land där jag skulle skildra över femhundra års historia. Det tog aldrig slut, lite som ett maratonlopp.

I Svenska drottningar fortsätter Karin Tegenborg Falkdalen att utveckla sitt populärvetenskapliga sätt att skriva. Kanske kan det karakteriseras som en klassisk historieskrivning men med individen i fokus och med vissa inslag av gestaltning. Här finns fakta hämtade ur gedigen forskning men också en inifrånblick som kan få läsaren att se på historiska skeenden med huvudkaraktärens ögon. Det handlar inte om fiktion, men ändå finns där ett moment av inlevelse. Ett exempel kan hämtas från den senaste boken. Året är 1881 och vi hamnar mitt i förberedelserna inför kronprins Gustavs möte med sin kommande maka Viktoria.

”Det är således lätt att förstå att drottning Sofia hoppades att det hela skulle gå vägen när hennes son Gustav äntligen kom iväg på sin friarresa. Hon lade för säkerhets skull till ett par namn på listan över prinsessor som hennes son borde besöka. Hon tyckte det kändes speciellt att ta avsked av Gustav ’och tänka att då jag då återser honom kanske han är förlovad och hans öde för livet avgjort’. Men allt gott hon hört om Viktoria gjorde att hon önskade att giftermålet skulle bli av under förutsättning att ’ett hjärtans närmande äger rum’ ”

Jag frågar Karin om hennes sätt att skriva, om tonen och hur hon kommit fram till den.

-Det kanske handlar om att jag hela tiden försöker koppla det större sammanhanget till den enskilda människan och hur hon kan ha upplevt situationen. Jag försöker binda samman allt det vi vet om manligt och kvinnligt och samhällets normer till min huvudperson. Jag vill framhålla kvinnornas situation och de villkor de verkade under. Jag vill helt enkelt skriva böcker som bygger på gedigen forskning men som ändå är lättillgängliga för en intresserad läsekrets. När jag skrev min första bok Vasadöttrarna fick jag jobba ganska mycket på att hitta rätt ton och att komma bort från det alltför akademiska språket.

Hur skriver andra författare i samma genre? Har du några egna favoriter, vad säger du till exempel om Hilary Mantel?

-Jag älskar hennes romansvit om Thomas Cromwell, men jag vet inte om jag skulle kunna skriva som hon gör. Det hade varit spännande att kunna kliva över gränsen till fiktion. En favorit inom samma populärvetenskapliga genre som jag befinner mig i Antonia Fraser.

Vilka läsarreaktioner har du fått?

-När första boken hade kommit ut kommer jag så väl ihåg att jag fick en kram av en ung tjej efter ett författarbesök. Hon sa att hon aldrig hört talas om Gustav Vasas fem döttrar. Det fick hon aldrig lära sig i skolan, ”tack för att du berättar om dom”. Jag tror att mina läsare verkligen uppskattar att kvinnorna kommer fram.

Hur började det hela?

-Det började tidigt. Min farfar och farmor tog med mig på många utflykter, till exempel till Gripsholms slott. Det betydde väldigt mycket för mitt historieintresse. De suggestiva miljöerna. Fortfarande är det viktigt för mig att åka till de autentiska platserna när jag skriver mina böcker. När man går in under portaler och känner svalkan och fukten som möter en, när man vandrar uppför stentrapporna. Miljöerna betyder väldigt mycket.

Jag är fascinerad över att du så konsekvent hållit fast vid ditt stora intresse för kvinnorna inom monarkin. Vad är det som lockar?

-Vi har ju haft monarki i tusen år och man kan tycka vad man vill om den, men den har präglat vårt samhälle på flera sätt. Jag är nog lockad av den praktfulla fasaden och vad som finns bakom den. Jag vill lyfta fram kvinnornas roll där. I grunden handlar det om de föreställningar som präglat oss genom historien och vad som lever kvar idag.

Vi lever ju faktiskt i en monarki, även om den inte har formell makt längre. Hur stort stöd finns det egentligen?

-Jag tror stödet är ganska starkt, kronprinsessan är väldigt populär. Kungahusen finns där som en nationellt enande symbol. När det kommer politiska förslag, som nu senast om att minska antalet flaggdagar kopplade till kungligheter, så blir det genast diskussion.

-I min avhandling skrev jag om hur starkt manligt kodad makten var under tidigmodern tid. Bilderna av tronföljden var extremt manlig, långt in på 1900-talet handlade det om att visa upp männen. Det finns ett foto från 1946 där vår nuvarande kung vilar i famnen på Gustav V och intill står hans farfar Gustav VI Adolf och hans far Gustav Adolf. Om du nu går in på kungahusets hemsida så hittar du vår nuvarande kung och sen prinsessan Viktoria och Estelle. Det betyder ändå någonting att kvinnor numera kan ärva tronen på samma villkor som män.

På vilket sätt är Viktoria kunglig idag? Vilka ideal ger hon oss?

-Fortfarande står hon för mycket tradition, en historisk kontinuitet och samtidigt ska hon gå vidare och vara en del av vårt moderna samhälle. Hon framstår ju som en hårt arbetande yrkeskvinna. Kanske handlar det också om de frågor hon engagerar sig i, miljön till exempel. I det mer privata handlar det om det föräldraskap som hon och Daniel har, att de delar på föräldraledigheten och umgås mycket med sina barn. Man brukar beskriva dom som lagom tillgängliga och folkliga. Men trots allt finns där en distans förstås. Det är en balansgång.

Har du några favoriter bland de kvinnor du hittills skildrat i dina böcker?

-Vasatiden är jag särskilt förtjust i, det är en väldigt spännande och brutal tid fylld av maktkamp. Det är lite ”Game of Thrones-wibbar” där (skratt). Men när gick vidare framåt i tiden fanns det fler kvinnor jag blev intresserad av. Jag tror nog att Louise Mountbatten är en av mina favoriter. Hon ansågs också vara modern på sin tid. Hon tjänstgjorde som sjuksköterska under första världskriget och hade en ganska nedtonad framtoning. När hon blev intervjuad uttryckte hon bland annat att hon tyckte att kvinnor skulle yrkesarbeta och ägna sig åt politik, även om de inte fick försumma hemmet. Hos henne kan man se en början till förändring.

Karin blir ofta tillfrågad att sitta i Tv-soffor för att kommentera frågor om kvinnliga monarker och liknande. Senast medverkade hon i Drottningarna i TV4. Ett program som blev ganska omdiskuterat i början.

- Jag tror egentligen reaktionerna handlade om olika sorters historieberättande. Jag tycker ändå den serien medverkade till att historieintresset ökade. Tittarna var verkligen positiva till att drottningarna lyftes fram.

Vi enas om att programmet P3 historia med Cecilia Düringer är ett väldigt bra exempel på hur historia kan gestaltas på ett mer engagerande sätt. Där har Karin själv medverkat flera gånger. Avsnittet om Cecilia Vasa har blivit ett av de mest populära avsnitten i P3 Historia.

-Min dotter som avskyr historia, hon lyssnar på P3 historia, hon tycker det är spännande.

Vad händer i framtiden, finns det helt andra ämnen du skulle vilja skriva om?

-Ja, absolut. Men först kanske jag ändå ska gå tillbaka till Vasatiden igen. Nästa år kommer det ett stort jubileumsår, det är femhundra år sedan Gustav Vasas kröning och början på den moderna tiden. Så det kan bli en mindre bok som lyfter just kvinnorna i den tiden och deras roll i de blodiga maktkamper som uppstod. Men om jag skulle göra något helt annat så måste jag fundera.

Du kanske skulle skriva något om vin ur ett historiskt perspektiv? Vin är ju ett av dina stora intressen?

-Absolut, tanken har faktiskt slagit mig. En annan idé jag har är att skriva om historiska hundar. Till exempel om Hedvig Eleonoras alla King Charles spaniels. Eftersom jag själv är hundägare har det blivit lite extra intressant. Jag har redan börjat researcha, så förhoppningsvis händer det.

-Vilken bra idé. Och sen tar du en bok om historiska viner.

Faktaruta

Karin Tegenborg Falkdalen är född i Stockholm 1965. Hon är disputerad idéhistoriker som har arbetat vid museer och arkiv, men som också haft en karriär som informatör. Sedan 2015 år är hon författare och föreläsare på heltid. Hon bor i Lagmanslandet vid sjön Ismunden några mil öster om Östersund tillsammans med sin man, hundarna Pinot och Denise och katten Solero. Dottern Kajsa är utflugen för studier i Uppsala. När hon inte skriver på sina böcker håller hon ibland vinprovningar, som diplomerad sommelier, gärna på ett kulturhistoriskt tema.

Bibliografi

• Kungen är en kvinna, avhandling i idéhistoria, Umeå universitet 2003
• Vasadöttrarna, Historiska media 2010
• Vasadrottningen, Historiska media 2015
• Margareta Regina, Setterblads förlag 2016
• Svenska drottningar, Historiska media 2020

Utmärkelser

• 3-årigt arbetsstipendium från Författarfonden 2021