Ola Nilsson

När du besöker Hammerdal nästa gång kan du skänka en tanke åt att samhället faktiskt gett upphov till ett eget litterärt universum. Nämligen den värld som författaren Ola Nilsson målat upp i flera av sina romaner.

-Mitten av åttiotalet och Hammerdal är en stor del av mitt författarskap, både platsen och tiden. Det är någonting med perioden kring åttiotalet som allting strömmar ur, även det som utspelar sig senare är präglade av något som hänt. Det är ett epicentrum.

Med den senaste romanen Vittring, som utkom i början av 2021, har Ola Nilsson för första gången skrivit ut tiden och platsen i klartext. Hammerdal 1986. I en tät och kondenserad berättelse följer vi Sigrid och Ilian och deras kärlek under några varma sommardagar 1986. Jag associerar både till klassiska kammarspel och antika tragedier med oundviklig utgång. När sextonåriga Sigrid får ett positivt antagningsbesked från gymnasieskolan i Östersund, ”finskolan” som omgivningen ser den, så sätts en boll i rullning. Vi ska återkomma till det.

I de tidigare romanerna Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet, en trilogi som nu samlats i en gemensam utgåva, hämtas även där stoff och näring från Hammerdal. Men platsen var där mer outtalad. En fiktiv by som uppvisade många yttre likheter med Hammerdal. Det finns exempelvis ett avsnitt i Änglarna där Anders, en av huvudpersonerna, gör en repa med sin 242:a runt samhället. Då passerar han OK-macken, bron, pensionärslägenheterna, ICA-parkeringen, stiftelsehusen och Lisas gatukök. Det talas om den ”rika grannbyn” och om ”Höjda”.

När Ola Nilsson fick LT:s kulturpris 2012 var det inte minst mot bakgrund av trilogin och genomgående möttes de romanerna av hyllningskörer. Recensenterna gjorde jämförelser med Albert Camus och Thomas Bernard och orden som användes var ödsligt, melankoliskt, skimrande, humanistiskt och existentiellt. I juryns motivering 2012 läser vi: Trovärdiga glesbygdsskildringar med tyngd och svärta där man känner att den som skriver har varit på plats./…/Hans kondenserade texter ger avtryck i läsaren och har en självklar plats bland de röster från "periferin" som så väl behövs i den svenska samtidslitteraturen.

I Vittring återkommer stiftelsehusen, men där finns också Svartviken, Pingstkyrkan, ”Åttioåttan” och skylten ”Välkommen till Utrikes Hammerdal”. Just stiftelsehusen finns med i flera av böckerna. De verkar ha stor betydelse för skrivandet, och Ola Nilsson håller med.

-Dom var väldigt viktiga. Och nu är dom rivna. För mig var det oerhört spännande med hyreshus eftersom jag växte upp i ett timrat artonhundratalshus, en mangårdsbyggnad på en gammal bondgård. Samtidigt var jag präglad av stadskultur, musik och film och litteratur. Jag tillbringade många somrar i både Stockholm och Göteborg. Så för mig symboliserade stiftelsehusen framsteg och modernitet. Jag tyckte att hela grejen med att bo i lägenhet var det coolaste som fanns, medan vi bodde i ett hus som skulle få många att dö av avund. Hyreshusen med fossiler i stenarna i trapphusen, det var något exotiskt för mig.

I senaste boken Vittring finns en fin passage om just detta. ”Mitt i byn stod de där, de tre stiftelsehusen i grå puts, bland trähus och gamla nedlagda bondgårdar som representanter för en modernitet som nyss kommit och redan givit sig av igen utan att någon riktigt hann lägga märke till det.”

-Detta att jag satte ut både platsen och tiden innebär för mig ett slags avslut i sig. Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer at skriva något om Hammerdal. Men sådant ska man ju aldrig säga.

När jag pratar med Ola Nilsson på telefon så handlar samtalet till en början om Hammerdal som plats. Egentligen är det ganska självklart med tanke på att Hammerdal, både fiktivt och dokumentärt, spelat så stor roll för hans skrivande. På sjuttio- och åttiotalet bodde han i Hammerdal tillsammans med sin pappa. De kom flyttande från Jukkasjärvi när Ola var fyra år gammal. I Hammerdal fanns släkten på fars sida.

-På pappas sida så är vi Hammerdalingar i många generationer, i ett par hundra år. Så rötterna är djupa. Morsan är från Göteborg och hon har aldrig bott i Hammerdal. Jag har fått ett perspektiv på Hammerdal som å ena sidan är djupt förtroget, när man kan släktleden långt tillbaka, och som samtidigt är ett utifrånperspektiv.

I det förtrogna ingår också känslan för språket. Inte minst i den första boken Prosa hittar vi spår av dialekt. Nästan lite förvånat inser jag att han obehindrat använder sig av jämtskan.

-Jag pratar jämtska när jag träffar farfar och farmor. Vi var trespråkiga kan man säga. Pappa är historiker och akademiskt utbildad, så vi pratade någon slags rikssvenska hemma, och riktig jämtska med farmor och farfar. Med kompisarna på byn pratade jag den här nujämtskan, den är inte riktig jämtska men ändå dialekt. Man växlar hela tiden. Det var lite olika, vissa familjer ute i byarna och bondfolk pratade bredjämtska medan det var lite mer försvenskad jämtska i Hammerdal.

Att använda sig av dialekt på ett mer uttalat sätt har funnits med i tankarna, men det allmänmänskliga står i centrum för skrivandet och Ola ville inte riskera att texten skulle läsas provinsiellt. Numera tänker han annorlunda, men tiderna har också förändrats.

-Jag var väldigt stolt över jämtskan när jag växte upp, och när jag var femton och lämnade byn blev jämtskan exotisk direkt. Först flyttade jag upp till Västerbotten och även där var jämtskan exotisk, precis som den blev när jag flyttade till Stockholm. Så jag vårdade det. När jag började skriva så var det fortfarande lite töntigt att komma från Norrlands inland. Det har ändrats. Nu är ju folk stolta istället på ett sätt som jag tycker är lika idiotiskt som att skämmas. Jag tycker inte det finns något särskilt att vara stolt över, men det finns inget att skämmas för heller.

Efter sin uppväxt i Hammerdal har Ola Nilsson flyttat runt och bott på så vitt skilda ställen som Storuman, Stockholm, Göteborg och Berlin. Hammerdal har fortsatt att vara ett litterärt epicentrum, men blicken på platsen sker utifrån. Distansen är med andra ord lika viktig som förtrogenheten. Kanske är det just den dualiteten som behövs för att kunna använda sig av en plats rent litterärt. Redan som sextonåring flyttade Ola från samhället, och det har också präglat hans bild av platsen. Både tiden och platsen blev förtätade och konserverade som minnen.

-Hammerdal är som ett museum för mig. Det som jag upplevde där, det finns inte längre, men det har levt i mitt minne och i mitt känsloliv. Nästan som en fantasi, en otroligt verksam fantasi som lever och verkar.

Som tonåring levde han det typiska landsbygdslivet där dansband och styrdans, föreningshus och dansbanor fungerade som en levande kulturform. Precis detta möter vi i romanen Vittring. I de vibrerande avslutande kapitlen är handlingen placerad vid festplatsen Svartviken. Ola Nilsson minns dansbandskulturen som vital och frisk, det är positiva minnesbilder som kommer fram.

-Jag tror att jag var precis på skarven när det började förändras. Men vi åkte runt i byarna på dans varje helg. Jag hade precis börjat komma in på danserna, det var femtonårsgräns. Innan dess så hängde man ju utanför och sprang bland bilarna och tiggde sprit.

Vi är nog många som känner igen oss i hans upplevelser, även om minnena lika gärna kan vara kluvna, som i mitt eget fall. Jag var inte tillräckligt tuff för att hänga ute i bilarna och klarade inte heller av att stå inne på dansgolvet och verka oberörd inför att eventuellt bli uppbjuden. Som Ola påpekar var det ett drama varje gång, både att bjuda upp och eventuellt bli nobbad eller att riskera att inte ens bli uppbjuden.

-Det finns former och regler för hur det går till och allt detta är en socialiseringsprocess och det är synd att vi förlorat den. Man kom in när man var femton och åldersspannet gick mellan femton och sjuttio, och det var levande musik. Det är en otrolig rikedom i detta. Man kan skratta åt musiken och man kan skratta åt kulturformen, men då missar man det viktiga och det är sociala möten där man fostras in i ett sätt att förhålla sig varandra. Man lär sig att umgås över generationsgränserna. Det är en otrolig rikedom som har försvunnit faktiskt.

I den senaste romanen ”Vittring” finns musiken och dansbandskulturen med som ett bärande element. För huvudpersonen Sigrid, som vuxit upp med sin pappa som är dansbandsmusiker, är musiken det som ger hennes liv ett värde, det som också ska ge henne en biljett från samhället. När romanen inleds har hon precis fått antagningsbesked från gymnasieskolan inne i ”stan”.

-Det är ett uppbrott som hon egentligen alltid vetat om, men när det blir skarpt läge så förstår hon att det betyder något, men hon förstår inte riktigt vad. Hon har den här situationen som är jäkligt svår att leva med. Å ena sidan har hon fått allt i livet, det som alla vill ha: hon är smart, snygg och begåvad, men hur ska man hantera det. Det finns olika baksidor, är man kille så får man stryk, är man tjej så blir man utsatt för ett annat slags våld. Hoten kommer både utifrån och inifrån.

För pojkvännen Ilian blir antagningsbeskedet och hotet om uppbrott lika avgörande. Han blir den som drar konsekvenserna extremt lång. Från hans utsatta position finns bara en möjlig väg att hantera hotet, genom våld.

Vi pratar om att Vittring skiljer sig en del från de tidigare romanerna. Här har Ola Nilsson närmar sig en mer klassisk berättelseform.

-Det var ett försök att faktiskt skriva en berättelse. Det finns en stark och vacker aspekt av att man bemästrar ett stoff som fångar en läsares uppmärksamhet och samtidigt säger någonting om människans situation i världen. Samtidigt kan berättelsen missbrukas till att bara bli ett underhållningsgrepp, så att det blir en bra story. Som författare kan man vrida sig som en mask på kroken, samtidigt så är det svårt att komma undan berättelsens kraft när man skriver romaner, och jag ville försöka ta det där på allvar.

Finns det då en motsättning mellan att fånga läsarens och att säga någonting om människors situation?

-Nej, det finns ingen motsättning alls, ibland kan det till och med vara en förutsättning, om man inte fångar läsaren blir det väldigt svårt att sätta igång några tankar hos läsaren. Och det är tankarna som jag vill komma åt, att väcka tankar och känslor. Men om berättelsen perverteras, så kan berättelsen mer handla om att få människor att sluta tänka och sluta känna och istället bara få vara befriad en stund. Det är inget ont i det, det är inget ont i narkotika heller (skratt), men det är inte samma sak som när litteraturen är verkligt betydelsefull.

I debutboken Prosa från 2006, som är en novellsamling, finns bland annat berättelsen om Kungsvägen. En underhållande och skabrös historia med allvarliga undertoner. Jag föreslår att han där verkligen fångar läsaren med en extremt bra berättelse.

-Ja, det måste jag nog hålla med om. Det där är en typ av berättelse som man helt plötsligt får, och har man tur så förstår man hur bra den är så att man skriver ned den. Det där var en berättelse som satte sig som en smäck. När jag skrev den tror jag inte jag fattade hur bra den var, det har jag förstått i efterhand.

Det är lätt att föreställa sig Kungsvägen på ett berättarkafé eller helt enkelt som en av alla historier som kan komma upp när folk sitter och berättar för varandra, det som var vanligare förr, men som nu kanske behöver konstrueras.

-Precis. Min pappa och farmor är ju berättare av det gamla slaget. Jag är uppväxt med berättelser från morgon till kväll, till slut blev man less på det. Det är möjligen därför jag har ett komplicerat förhållande till berättelser. Ibland kan det bli maniskt. Jag får utslag av berättarkaféer, det är ett så stort fokus på underhållning.

Litteraturen har alltid haft en särställning för Ola Nilsson och i de sena tonåren bestämde han sig för att bli författare. Det kändes självklart.

-Jag var väldigt medveten om att författare var något väldigt fint. Det fanns en respekt för litteraturen hemma, även hos min farmor. Hon ville själv bli poet och publicerade en dikt i Hemmets Veckotidning, du vet en sådan dikt som skulle kunna bli ett broderi.

-Jag bara satte igång i ungdomligt övermod. Det är det som är bra med att vara ung och man (skratt). Så jag satte igång att skriva och ville bli poet, men insåg att det var svårare än jag trodde. Jag var trettiofyra när jag debuterade. Då hade jag försökte med många olika förlag och blev refuserad av alla undantagslöst.

Lösningen kom med Lena Wikström på Hammerdals förlag. Lena var gift med Ola far och de hade länge pratat om möjligheten att samarbeta, men egentligen enats om att det inte var någon bra idé.

-Vid det laget hade jag mer eller mindre gett upp tankarna på att ha en karriär som författare. Å andra sidan har detta att bli publicerad alltid kommit i andra hand, det är skrivandet som har varit viktigt. Det är en livsform som jag har varit beroende av, det är ett sätt att leva.

Det fanns också tankar på att bli filosof och skriva en doktorsavhandling, men vid ett läge kände han sig tvungen att välja. Och då kom det egna skrivandet på en självklar första plats. För att försörja sig började Ola istället köra tunnelbana, en bisyssla han fortfarande har. Med de erfarenheterna i ryggen kom romanen Isidor och Paula ut 2015. Här använder han sig av myten om Orfeus och Eurydike i en berättelse om två kusiner som står varandra nära och där Isidor, som arbetar i Stockholms tunnelbana, ser det som sin livsuppgift att rädda Paula från mörkret och få henne upp i ljuset igen.

Vi lär inte få möta Ola Nilsson på något berättarkafé på Joelmässan i Hammerdal, men förhoppningsvis möter vi honom via hans böcker. Om Hammerdal som litterärt universum återuppstår igen kan vi bara spekulera om. Jag hoppas på det.

Faktaruta

• Född i Jukkasjärvi 1972, flyttade till Hammerdal som 4-åring där han bodde kvar till 16 års ålder. Har bott på många ställen. Sedan några år är han tillbaka i Stockholm.
• Familj: Fru och ett barn på väg.
• Författare och översättare. Extraknäcker som tunnelbaneförare. Tidigare studier i filosofi (fil.kand.) och idéhistoria (fil. mag.)

Bibliografi

• Prosa - åren 1995–2005 (2006, Hammerdal förlag)
• Nattbete (2007, Hammerdal förlag)
• Hundarna (2010, Natur & Kultur)
• Änglarna (2011 Natur & Kultur)
• Kärleken gömmer minnet (2012 Natur & Kultur)
• Isidor och Paula (2015 Natur & Kultur)
• Vittring (2021 Natur & Kultur)

Stipendier/priser

• 2010 Norrlands litteraturpris
• 2012 LT:s kulturpris
• 2013 Göteborgs Stads författarstipendium
• 2015 Svenska Dagbladets litteraturpris
• 2015 Svenska Akademiens Stipendium ur Lena Vendelfelts minnesfond