Kluriga jämtar i ny teaterpjäs

Jämtkluringar är en nyskriven pjäs som målar upp en dråplig, rolig, existentiell och allvarsam bild av det jämtländska sinnelaget. Pjäsen är skriven av Olof Runsten och Manda Stenström, fritt efter Ola Gerhardts böcker; Jämtkluringar, Nya Jämtkluringar och Olas Jamtskola.

Regissören och manusförfattaren Olof Runsten har själv växt upp på en bondgård i Alsen, med många av sysslorna från jämtkluringarnas värld närvarande i allt från stenplockning till hagastängning. Ola Gerhardt, som tecknade och skrev böckerna, är Olofs egen morfar.

– Jag minns tydligast att vi spelade schack när jag var liten, eller att han visade hur jag skulle öppna en trollåda som han hade, en låda helt sluten i trä som man bara kunde öppna på ett specifikt sätt. Mystiken kring den gjorde avtryck, liksom många av hans historier. Det var alltid väldigt spännande att se hans ateljé och jag blev tidigt dragen till konsten, något han tydligt visade en väg till, berättar Olof.

Vad är en Jämtkluring? Och varför ville du göra den här föreställningen?
– En Jämtkluring är Olas benämning på en figur eller ett fenomen från “gammelthia” – tiden då skog och jordbruk präglade livet för de flesta. Mycket slit-ont men också social samvaro. Ola sa sig vilja gestalta jämtkynnet, så kluringarna är också en karta över detta. För mig är Jämtkluringarna bilder av ett borttynande kulturarv, samtidigt som det är något personligt som alltid funnits nära i familjen. Vissa kommer jag ihåg tidigt som barn, t.ex. ”Jämttrallarn” och ”Bjänngoffa”.

– Genom böckerna finns hela tiden en förändring, tidens gång och en modernitet som på gott och ont förändrat landsbygden. Jag känner igen morfars perspektiv när han såg tillbaka på sin barndom som något som förändrats och hur en specifik tid försvunnit. Jag kände ett släktskap där, vad skulle hända om vi tecknade jämtkluringar idag? Vilka är kvar och vilka är borta?

Finns det någon av Jämtkluringarna som du identifierar dig mer med?
– kanske inte en kluring, mer summan av många. Jag kan känna mig som en lagom awkward jämte i vissa sammanhang, allt från “agasam” till “fåhev”. Men vi är väl alla ättlingar till kluriga gummor och gubbar.

Vad vill kluringarna i pjäsen berätta för oss idag?
– Att även om så mycket har förändrats sedan dess, så lever de här knepiga personligheterna kvar men i annan tappning. Det visar hur viktigt det sociala kittet i en bygemenskap fortfarande är.

Vad hoppas du att publiken tar med sig efter att ha sett föreställningen?
– Förhoppningsvis många olika upplevelser, både igenkänning, humor och allvar på samma gång. Jag intressera mig oftast för verk som är rika på tolkningar och där en publik kan se olika saker. Men jag tror Jämtkluringar kanske särskilt bjuder in till en reflektion över relationen till platsen vi bor på. Tänk hur mycket arbete som omger oss, bara att se öppet landskap, en gammal murgrund, ett dike, en rutten hög med gamla hässjor. Tänk vad otroligt mycket tid som lagts ner på detta. Hur många spår från gångna tider som gömmer sig under mossan, hur mycket slit-ont som lagts ner.

Olof Runsten intresserade sig tidigt för teater och bestämde sig redan i gymnasiet för att bli regissör. Sedan dess har han regisserat, först egna projekt med nollbudget, sedan som regiassistent i Tyskland och därefter utbildning i Teaterregi på Stdh, med examen 2017. Därefter har han arbetat i Norge, Sverige och Tyskland. Ofta med föreställningar som sammanför olika konstarter och där det visuella och audiella tar stor plats. Efter Jämtkluringar väntar en nypremiär i Oslo på Bergfiktioner som han har skrivit och regisserat.