Stickning

Den tidiga stickningen i Sverige

Stickning finns bevarad från koptisk tid i Egypten och blev mycket spridd runt Medelhavet. Från 400-500-talen finns stickade liturgiska vantar i Europa. Men först från och med 1400-talet är stickningen allmänt utbredd över kontinenten.
I Norden har de första bevarade plaggen hittats i Danmark. Under 1600-talet hade strumpstickning för avsalu förekommit där.
I Sverige finns två tröjor från 1600-talets mitt bevarade. De är utförda i silke. De äldsta bevarade allmogeplaggen är tröjor från Halland. En av dessa kan föras tillbaka till 1700-talets mitt. De liknar i form och mönster 1600-talströjorna. Mönstren hämtades i stort sett från andra textila tekniker. Vi kan se likheter med väv, broderi, knyppling, flätning. Placeringen av mönstren har styrts av äldre traditioner som utförmats för plagg av tyg.
Det är så gott som helt säkert att stickningen kommit till Sverige via Danmark. Idag kan man dokumentera att stickning började utövas i Sverige vid 1600-talets mitt, först i Halland, men enligt knapphändiga uppgifter också i Skåne. En annan hemort för den tidiga stickningen i Sverige kan ha varit Öland. Öland hade under medeltiden många handelskontakter. Enligt källor, som inte kunnat lokalieras, ska ölänningarna ha exporterat stickade vantar till Danzig under 1400-talet. Från 1532 ska ull ha lämnats ut för bearbetning, stickning och export från Gustav Vasas kungsgårdsanläggning. Förmodligen har man också på Gotland haft kontakt med stickning på ett mycket tidigt stadium. Stickningen blev dock allmänt utövad först under 1700-talet.
Som näringsslöjd har stickningen spelat störst roll i Halland. Män, kvinnor och barn deltog i tillverkningen. Från 1700-talets mitt produceras mängder av strumpor och tröjor för försäljning i första hand till de s.k. västgötaknallarna. Stickningen har på detta sätt spritts av västgötarna. Tröjorna rundstickades, inte sällan av två stickande på samma plagg, av grovt garn och ofta mönstrade rader av röda och blå rektanglar. De klipptes upp och syddes ihop till olika storlekar.
Maskintillverkade plagg blev en konkurrent för stickningen i Halland vid 1800-talets slut. Men maskinstickningen hade brister och man blev medveten om den gamla allmogeslöjdens kvalitet i tekniskt och estetiskt avseende. Detta gav Halländska Bindslöjden, som grundades 1907, framgång.
Tröjor från Bohuslän har mönster som liknar hallandströjornas, men är inte uppklippta i sidorna.
I Skåne var tröjor en viktig del av kvinnodräkten. Dess tröjor hade annan karaktär än de halländska. De är utförda i slätstickning med enfärgat ullgarn i svart, grönt eller rött, och så hårt hopfiltade genom valkning att de kan förväxlas med vadmal. Tröjorna har ofta nedtill, i sidorna och på axlarna en mönstring i aviga maskor.
Öland och Gotland lär enligt skriftliga källor ha haft en stor produktion av vantar, strumpor och tröjor. Man vet att 1753 var stickade tröjor vanliga plagg. Men så litet material finns bevarat att man inte kan få en uppfattning om hur de sett ut. Gotlänningarna har haft försäljning av stickade plagg vid seglatser i Östersjöområdet. Därigenom har värdefulla impulser getts till bl.a. landskapen i norr.
I övriga Sydsverige ser man på vantar och strumpor samma mönster som i Halland och Skåne.
I Mellansverige har ingenting bevarats av någon lokalt särpräglad stickning. Troligen har västgötahandeln haft ett stort avsättningsområde här för den halländska stickslöjden.
Längre norrut i Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland är stickningen lokalt särpräglad i både teknik och mönster. Där har stickningen bedrivits som husbehovsslöjd. Den nordsvenska stickningen görs genom färgväxling eller två ändar. Utmärkande är också att man ofta färgat det färdiga plagget istället för garnet.
I norra Sverige (Värmland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen) finner man tröjor som finplagg. De enklare tröjorna har varit utsatta för total utnötning och finns därför inte bevarade, men genom bilder och uppgifter om försäljning förstår man att de funnits. Fintröjornas utsökta tekniska kvalitet och formgivning måste ju också ha uppstått ur något.
I Floda och Gagnefs socknar i Dalarna har tröjor med stickade ärmar och vadmalsliv använts av både kvinnor och män. De har stickats med två ändar i vitt och svart och sedan färgats röda så ärmen blivit röd med svart mönster.
I Alfta och Ovanåker i Hälsingland har man också använt tröjor med stickade ärmar utförda i ull och bomull. Här är dock också tröjans skulderparti och översta delen av bröstpartiet stickade. Mönstren är av stjärn- och nejliketyp, en sort man ser också på hallandströjor av 1600-talstyp.
Helstickade tröjor har framför allt använts i Delsbo, Ovanåker och Ljusdals socknar i Hälsingland. De är stickade med ett kraftigt färgrikt mönster, vissa partier med vitt bomullsgarn.
Västerbotten har haft en stor produktion av stickade plagg, men eftersom så litet finns kvar av föremål, har det sannolikt varit mest arbetsplagg man stickat.
För de svenskar som för århundraden sedan utvandrade till Runö utanför Estlandskusten, var stickning en av de textila tekniker som kvinnorna mest ägnade sig åt. Bara ullgarn användes, ibland färgat och då vanligen i mörkblått. Vardagsplaggen stickades alltid av ofärgat garn. En teknik som Runöborna använde och som inte förekommer på plagg i Sverige är en sorts snärjning med flotterande trådar på rätsidan. Den påminner om vävd krabbasnår och broderi i plattsöm. Dessa mönster utfördes med garn i avvikande färg på strumpor i anslutning till kilen.

Britt-Marie Christoffersson textilformgivare

Pärlstickning Jämtland Härjedalen

Under en inventering av handbeklädnader i Jämtland och Härjedalen under slutet av -90 talet framkom ett antal muddar med instickade pärlor. Muddarna är otroligt tätt stickade och alltid av ullgarn.
Pärlstickade muddar förekommer Både i Jämtland och Härjedalen. Muddarna användes som dekorativa och värmande plagg men också för att skyla trasiga eller möjligen smutsiga "kvalor" på överdelens ärm.
Muddarna bedöms ha stickats mella 1850-talet och fram till 1900-talets början.
Förutom muddar hittades vid inventeringstillfället ett par vantar med instickade pärlor. En pärlstickad ridikyl med årtalet 1815 och ägarens monogram i pärlor är så unikt att jag nog måste åka till hembygdsgården där jag såg den, fota och sen lägga upp en bild här.
Vill du veta mer om pärlstickning i Jämtland och Härjedalen så kontakta mig, Ingela Fredell, Länshemslöjdskonsulent i Jämtlands län. 063-14 67 08

Spetsstickning

Bomull och bomullsgarn kom tidigt till Härjedalen och många vantar och muddar finns bevarade och är inventerade. Bilderna från inventeringen finns hos Länshemslöjdskonsulenterna i Östersund. Muddarna bakom vanten är också tillverkade i bomullsgarn och har också virkade detaljer.

Vantar stickade i bomullsgarn, brudvantar, troligen 1800-talets första hälft.