Omsorger

Omsorger är ett communityprojekt som pågår i Östersund hösten 2023. Under tio veckor samlas en grupp män för att genom dans utforska den egna historiens toppar och dalar.

Projektet leds av danskonstnären Maria Ulriksson. Deltagarna i Omsorger har själva sökt till projektet som kommer att mynna ut i en dansfilm med premiär våren 2024.

Konstnärligt team

Maria Ulriksson - koreograf & danskonstnär
Milja Rossi - filmfotograf
Anna Sóley Tryggvadóttir - kompositör

Följ arbetsprocessen

Tillsammans med danskonstnären Maria Ulriksson ska deltagarna Daniel, Fredrik, Sören, Nils, Henrik, Pierre, Johan, Ulf, Björn och Olle utforska den egna historiens toppar och dalar genom rörelser och dans. Projektet pågår i 10 veckor. Vi kommer att dela med oss av arbetsprocessen här på sidan och på Instagram @estradnorr Länk till annan webbplats. 

Vecka 1

Dansarna lyssnar på ljuddesignen som håller på att ta form och berättar vad de tänker på: "Kall vinter, under ytan, krispigt gräs, där hav möter land, att klättra brant, att begrava något."
– Kanske ska vi just klättra brant och begrava något? Våga oss ut, lämna saker bakom oss och upptäcka nya platser om och i oss själva? Jag tror det. /Maria Ulriksson.

Vecka 2

Filmfotograf Milja Rossi är med oss på länk. Vi arbetar med ordleken Omsorger, idag med ordet Om. Om det som inte blev. Om det som kan bli. Det ännu ofullbordade, eller stundande. Vi pratar om våra upplevelser av ordet och delar livet. Omvälvande öppet och naket så här tidigt. Deltagarna öser in erfarenheter i rummet. Skavet, bitterheten och hoppet. Och vi dansar. Vi dansar och vrålar. Dansar i obruten rörelse. Dansar dansar dansar. /Maria Ulriksson

Vecka 3

Processen tickar vidare. Hela teamet är på plats i Östersund. Filmaren Milja Rossi har börjat testfilma och Anna-Sóley Tryggvadóttir jobbar vidare med musikdesign. Vi har också varit runt i bygden och kollat in platser för att bestämma var vi vill spela in filmen.

Vecka 4

SVT har varit på besök samtidigt som vi dyker djupare in i processen och pratar om våra omsorger. Den egna kroppen, kraften att leva och omsorgen om andra kommer upp - kanske så stor att vi glömmer oss själva. Jag letar efter det lekfulla och tillslut repeterar Pierre mina instruktioner: ”Okej så; hoppa som oregelbundna gaseller och yes…” och jag blir varse om hur helt och fullt de gör det här. Jag kan bara ana hur det här kommer bli. /Maria Ulriksson

Se inslaget på SVT här Länk till annan webbplats.

Vecka 5

Processen bubblar intensivt nu. Anna- Sóley och jag jobbar med förloppet och innehållet. Milja planerar nästa tripp upp, snart filmar vi! Jag och dansarna besöker ljusa minnen, skapar kontakt och dansar Storsjön.
”Det här är kul på nåt sätt..!” säger Björn. /Maria Ulriksson

Vecka 6

Så är vi plötsligt på plats bland starka lampor i vacker lokal. Vi filmar! Milja Rossi är med oss, helt lycklig av vinterljus, kristaller och frost. Vi arbetar oss igenom scenerna ”vårisen” ”som om” ”storsjön” ”rave” ”kontakt” ”ljusa minnet” och ”möten”. En av männen läser Bruno K Öijers dikt ”jag frös” när vi checkar in och säger ”Det rör på sig, inuti”. /Maria Ulriksson

Vecka 7

Vi leker. Efter intensiva filmdagar förra helgen återgår vi till att leka och söka vidare. Vi tänker på viktiga möten vi haft, skakar saker på plats så svetten lackar och karvar luft. /Maria Ulriksson

Vecka 8

Vi kommer på oss själva med att prata om dans och politik, vissa uttrycker vemod att vi närmar oss slutet på processen, andra har sin bästa kväll hittills. Här övar vi samarbete och att vara en liten del av en stor massa - jag kallar den Magneten.
/Maria Ulriksson

Vecka 9

It’s a wrap! I helgen filmade vi igen, processens sista. Milja Rossi filmfotograf har fångat vårt arbete. Ny plats, tack SJ’s verkstad. Med dammiga tassar och glada hjärtan landar vi här. Svettiga, lite frusna, smutsiga, glada och lite sorgsna. På torsdag möts vi sista gången för att dansa loss och prata om det vi upplevt. Nu går jag och Milja in i filmkoreografi- klippandet!
/Maria Ulriksson

Vecka 10

Här ligger de. På isen. Den massiva, spröda som obönhörligt rör sig upp på strandkanten på våren. Verkar statisk, men kan bli spröd. Rasar samman, sprickor som skapas av det mjukare. Vattnet. Vårsolen. Flera gånger rasar vi samman på ett liv - och ger plats för något nytt. Isen blev vår metafor - för omsorgerna, om’en och sorgerna. För självaste livsresan. För att gå i cykler, stagnera, smälta, vara i rörelse och börja om. Igen och igen.

Återigen förundras jag av dansens kraft. ”Jag har känt mig omhållen” säger Olle. ”Ja, som att få livlina när man ska klättra - och veta att någon tar emot om jag faller” instämmer Sören. Kanske det finaste att få höra som den som försökt skapa plats att våga. De kallar det ”att släppa sargen”. Jag kan lova: Sargen är sprängd!
/Maria Ulriksson