Premiär för månadens författare

Vintern 2021 lanserar vi Månadens författare – en serie där en av länets författare presenteras varje månad. Det blir ett porträtt av författaren, personen och litteraturen. Satsningen görs i samarbete med Östersunds Postens kultursida och publiceras i flera olika kanaler. Först ut är Bo Lundmark.

Om han hade levt på 1600-talet hade han kanske blivit nåjd. Det menade i alla fall Louise Bäckman när hon opponerade på hans avhandling i religionshistoria 1982. Med så många strängar på sin lyra var det kanske inte lätt att välja bana i livet. Resultatet blev en lång karriär av mångsidigt växelbruk mellan prästyrket, författarskapet och forskandet. Det handlar om en ordets man som behärskar många språk och gjort sig hemmastadd på flera av de samiska språken. Ödmjukt kallar han sina ordskapelser för ”spånor”. Själv vill han helst se sig som en berättare. Alla som hört honom hålla föredrag vet att han har en gudabenådad förmåga att fängsla ett auditorium. Som poet är han minst lika inspirerande, mer om det lite senare.

Vi börjar från början och då hamnar vi i Björkland, nära Adakgruvan i södra Lappland, där han föddes en svinkall januaridag 1944 och där han gick sina första år i folkskolan. Några år senare återvände familjen till Tärna och Umeälvens källor. Där har han sina djupaste rötter, en slags urkälla som han ständigt öser ur. På moderns sida finns en stark anknytning området, både till fjällbönderna och till den samiska kulturen.

Efter folkskolan fortsatte han studierna vid realskolan i Storuman och gymnasiet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Trots att det inte fanns några traditioner av högre studier i släkten så följde han rådet från sin konfirmationspräst, som själv hade sökt sig till den högklassiga internatskolan i Uppsala. Eftersom Bo kände kallelsen att bli präst fortsatte han med teologistudier efter studenten och prästvigdes 1968 i Luleå domkyrka. Den första prästtjänstgöringen blev i Jukkasjärvi församling. Det blev en spännande tid i kyrkans tjänst i Kirunaområdet där det vid den här tiden fanns många sociala frågor att engagera sig i, både de samiska frågorna och de som var kopplade till gruvverksamheten. I december 1969 utbröt den vilda gruvstrejken. Tillsammans med sina kollegor i församlingen höll han då en TV-sänd och mycket uppmärksammad gudstjänst där kollekten gick till de strejkande. Predikan, som hölls av Bo, hade titeln: ”Hör rösten av en som ropar i Kiruna”. I förbönen gjordes tillägget: ”Hjälp alla som har ett tungt och enformigt arbete, alla som har dåligt betalt och dåliga villkor, alla som finner sin trygghet hotad då näringslivet förändras. Välsigna arbetsplatser och organisationer, avtal, förhandlingar och strejkkommittéer.” (Läs gärna mer om det i tidskriften Provins nr 4/2019)

Nyårshelgen 1979 inledde Bo Lundmark sin tjänstgöring som kyrkoherde för samer, en tjänst som han innehade han under tolv år fram till 1991 då han blev kyrkoherde i Tännäs- Ljusnedals församling. Tjänsten som samernas kyrkoherde sorterade under Luleå stift men var avsedd för hela landet: från Göteborgs sameförening i söder upp till Stockholms sameförening och förstås i hela Sápmi från Idre i söder till Karesuando i norr. Det nomadiserande prästlivet passade honom som hand i handske och under alla dessa hembesök, ofta i väglöst land, mötte han många fina personligheter. Det var hjärtligt och gästfritt på många vis. På kuppen blev han blev en mästare på att sova i kökssoffor. I en av alla dessa soffor hörde han en kväll paret Lars och Maria samtala om var paradiset egentligen låg. När eftersökningarna i den heliga skrift inte gett någon vidare ledning menade Lars att det nog fanns vid Piteälven. Maria replikerade då: ”Jag vill tro så också, men för att vara i paradiset är det ganska stenigt och skravligt.”

Bo Lundmark med familj flyttade till Funäsdalen 1979, där han fortfarande bor. ”Här har vi vuxit fast som fjällbjörkar”, som han uttrycker det. Parallellt med sitt arbete som kyrkoherde har han ägnat sig åt forskning och skrivande. Han disputerade i religionshistoria 1982 på en avhandling om samernas förkristna världsbild. Vid disputationsmiddagen tillägnade Israel Roung, professor i etnologi och samiska språk, honom en egen jojk. Ett tecken så gott som något på att han blev varmt mottagen i såväl akademin som i det samiska samhället. Ett annat vetenskapligt verk är hans monografi över den samiske nationalskalden Anders Fjellner som föddes på Rödfjället i Härjedalen 1795. Den belönades med Gustav Adolfakademins pris.

Som författare är Bo Lundmark mångsidig. Otaliga är exempelvis de artiklar han publicerat i tidningen Samefolket och i årsboken Jämten. Han är också en flitig medarbetare i den norska årsboken Åarjel- Saemieh som ges ut av Saemien Sijte i Snåsa. Det är ändå poeten Bo Lundmark jag vill framhålla. Poesin har funnits med honom sedan ungdomen och kommer gissningsvis alltid finnas kvar. Det har än så länge blivit ett tiotal diktsamlingar där Helags nakna skuldra från 2019 är den senaste. I dikterna möter vi hans existentiella och naturlyriska sidor, men också det politiska och humoristiska. Man har inte tråkigt eller långsamt i hans sällskap, men djupen och tyngden finns där också. Vackert är det nästan alltid.

Till en början fungerade diktandet som tröst och ventil under de första studieåren i Uppsala. Det var en tillvaro som inledningsvis präglades av utanförskap och ensamhet. ”Jag står ofta vid mitt öppna fönster. Nattens vind svalkar min tinning. Jag hör någon gå förbi nere på gatan – alltid förbi”. Tankarna och orden förde honom då tillbaka till ursprunget, till hjärtats hemtrakter. Det fanns ett starkt behov av att återvända, även rent litterärt. Han började skicka sina dikter till Lyrikvännen och blev genast uppmuntrad av redaktören Stig Karlsson. En annan viktig kontakt blev Gunnar Balgård, under hans tid som redaktör för tidskriften Provins. 1965 blev Bo Lundmark publicerad i Lyrikvännen för första gången med dikten Återvändo.

Jag åker många mil

i den gula postbussen

Fryser och svettas

Mejerikrukornas tomma kollisioner

Främlingen pekar

uppspärrade ögon

Nu är du hemma

lappmarkens son

Bo Lundmark säger själv att hans diktande påminner om ett målande med pennan. Inspirationen kommer ofta från en minnesbild eller ett synintryck som han sen fångar i ord.

-Jag tänkte på det senast igår kväll när jag gick med hunden. Jag gick förbi en boning som står öde, och plötsligt så kom framför mig det äldre par som bodde där, och jag hörde hennes porlande skratt. Jag blev stående länge med hunden, det var som att jag plötsligt var där inne igen. Nu står det där så öde och tomt och kanske de flesta inte anar de som en gång bodde där. Trots sina vedermödor och sorger hade de förmågan att vara närvarande.

Den samhällsengagerade Bo Lundmark märks ofta i dikterna. Inte minst handlar det om att värna naturen och miljön, eller skapelsen med ett mer Lundmarkskt uttryck. En av de tidigare dikterna i den genren är Miljövariabel som handlar om utbyggnaden av Gardikforsen i övre delen av Umeälven. Den finns med i samlingen Arran från 1975.

Tystanden

miljövariabel

med stundom negativ effekt

sa professorn i debatten

då mindes jag gardikforsen

den vitfradgande symfonin

med dånande ackord

över svarta klippor

och flöjtrena toner

bland strandens kiselstenar

tills döden kom smygande

med armerad betong

knäckte den bredstolta nacken

och kvävde frihetens sång

Jag undrar hur han tänker idag när vi står inför de svåra utmaningarna med klimatet och miljön. På sitt karakteristiska sätt väger han sina ord och menar eftertänksamt att det inte är helt lätt att få ekvationen att gå ihop. Trots alla vackra och insiktsfulla ord så tas det beslut som inte rimmar med det som är sagt. Då är det lätt att bli uppgiven och ibland tänker han att vi inte kan vara undantagna dessa utmaningar bara för att vi bor där vi bor. Han illustrerar detta med hyllningarna till snöskotern. Att ta till orda i ämnet även om det är i diktform kan vara känsligt, inte minst i västra Härjedalen. En av hans dikter blev kanske inte så populär hos alla.

Vi är förskonade, långt ifrån krigets Syrien.

Våra kanoner är fredliga, laddade med snö.

De nattliga kanonaderna hörs bara som ett väsande

och syns som ett moln över vår sovande by

Den vita krigföringen skall rädda skidsäsongen

utan negativa konsekvenser för klimatet lokalt eller globalt

Vi är lyhörda för naturens tilltal.

Vi oroar oss för Arktis och krympande regnskogar,

men allra mest för fler inskränkningar i skotertrafiken

När jag frågar om hans inspirationskällor inom poesin nämner han flera av mina egna favoriter. Först av allt var det Harry Martinsson och hans naturlyrik som fångade intresset. Inte minst var det Martinssons bildspråk och förmåga att fånga både det lilla och det stora, utsikten från ett grässtrå och insikterna från det oändliga kosmos. De poeter han läser just nu är exempelvis Tomas Tranströmer och Wislawa Szymborska. Tranströmer upptäckte han redan som ung teologistudent. Nyligen plockade han fram dikten Öppna och slutna rum som han läste då den kom ut. Plötsligt deklamerar han ur minnet: ”Längre norrut ser man från en höjd den oändliga barrskogsmattan där molnskuggorna står stilla”.

Att skriva om Bo Lundmark betyder bland annat att skriva om språk. Det handlar om flera av de samiska språken: sydsamiska, nordsamiska och lulesamiska, men även om de teologiska språken och skolspråken. Sammanlagt ett tiotal språk som Bo Lundmark mer eller mindre behärskar. I uppväxten fanns det gott om möten med den samiska kulturen, där även språket ingår. Mormors far var norsk same som övergav renskötseln när han flyttade till Sverige och bildade familj. Under uppväxten ville Bo gärna delta i kalvmärkningen på sommarlovet. Det fanns alltid möjligheter att hjälpa till även om man inte var så driven.

Som ung teologistudent tog han chansen att lära sig lulesamiskan genom ett bli ”studentdräng” i Padjelantaområdet. Han förväntades hålla vissa andakter, men primärt var han anställd för att bidra praktiskt i renskötseln. Samtidigt fick han möjlighet att lära sig språket. Senare tillkom flera av de andra samiska språken. Sydsamiskan lärde han sig inte minst genom sin avhandling om Anders Thomasson Fjellner och hans sydsamiska diktepos. Till sin hjälp hade han en pensionerad präst från Vilhelmina som var en av de främsta kännarna av sydsamiskan. Tillsammans gick de igenom Fjellners diktning från första till sista bokstav. Självklart var det en bra start på de sydsamiska studierna. Syftet med de samiska språkstudierna hade en självklar koppling till Bo Lundmarks yrkesdrömmar, att verka som präst i Sápmi. Och så kom det verkligen att bli. Ända sedan sin första tjänst i Jukkasjärvi församling har han tjänstgjort inom Sápmi.

Som ung präst i Kiruna deltog han i den 7:e nordiska samekonferensen i Gällivare 1971. Då antogs en deklaration vars inledning lyder: ”Vi är samer och vill vara samer, utan att därför vara mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur och samhällsstruktur.”

Inspiration fick han tidigt, delvis i uppväxten, men även senare under studieåren. På Fjellstedska gymnasiet i Uppsala fick de ibland besök av Gustav Park, en av samepolitikens pionjärer. Park var också präst och hade i sin ungdom också studerat på Fjellstedska. Det blev oförglömliga möten.

-Fortfarande såg man hans glöd när han berättade om kampen för sitt folk och motståndet mot den politik som han var den förste att genomskåda, ”kronärtskockspolitiken”. Man tar en bit i taget utan att ha en helhetssyn. Till slut så står man där och har plockat allt från kronärtskockan.

Engagemanget i de samiska frågorna har alltid funnits. Kanske var han mer orädd i unga år, men nu är han tydligt med att inte måla upp en alltför svart-vit bild. Det finns många goda relationer mellan samer och svenskar, ibland via band som går långt tillbaka i tiden. Och visst har hans språkkunskaper och hjärta för det samiska gjort nytta inom kyrkan.

- Jag har fått många vittnesbörd om det, hur mycket det har betytt för de äldre som kanske aldrig i gudstjänsten har fått höra välsignelsen på sitt eget hjärtas språk.

Att dikta på ett annat språk än modersmålet är svårt. Det har blivit några dikter på sydsamiska och en psalm i den just fullbordade psalmboken på nordsamiska. Men att tillägna sig ett språk fullt ut så att det blir ett hjärtespråk tar lång tid. I vissa sammanhang och i rätt miljö kan han tänka på det andra språket, men det är ett stort steg. Däremot är det vanligt att han väljer bilder, liknelser och berättelser som naturligt anknyter till samisk verklighet. Som exempel nämner han ordet gaaltije (källa), som representerar det livgivande som släcker törsten, men också det andliga som en källa att vandra till.

Vänligheten, humorn, berättarglädjen, samhällsengagemanget, klokskapen och det stora hjärtat för den samiska kulturen – allt detta är Bo Lundmark. Sedan 2009 är han pensionär, men en synnerligen aktiv sådan. Du möter honom som författare, föreläsare och vikarierande präst. Att dikta och berätta lär han fortsätta med livet ur. I januari 2021 utkommer han med den så kallade Ärkebiskopens fastebok. I den återfinner vi en hos honom återkommande tematik, det faktum att vi måste förvalta skapelsen för de som kommer efter oss.

-Min roll har inte varit att föra någon slags politisk talan, men det har varit naturligt att väva in det i förbönen och i gudstjänsten. Att de som har bestämmanderätten också ska ha en varsam hand med naturen. Att be myndigheterna att bli mer lyhörda för en annan syn på skapelsen än att exploatera den.

Som avslutning lyfter han behovet av samexistens och varnar än en gång för att måla upp en alltför svart-vit bild. ”Det är förödande om vi inte kan samsas om årorna.”

Under sargad himmel

I denna natt,

i denna by

under sovande fjäll:

ensamhetens salta tårar,

älskandes viskningar,

ord som knivhugg,

den nyföddes leende,

den plågades svett,

bönen om mod att leva

ansikte mot ansikte

i denna värld,

i denna tid

under sargad himmel

Faktaruta

• Född 1944 i Björkland, Adak i Lappland
• Bor i Funäsdalen sedan 1979
• Familj: frun Kajsa och tre vuxna barn
• Pensionär sedan 2009, tidigare verksam som präst i olika befattningar sedan 1968
• Författare och forskare. Disputerad i religionshistoria 1982.

Bibliografi:

• Samerna i litteraturen (1970)
• Arnie-Tärnastudier (1971)
• Från skolkåtor och renfjäll (1972)
• Samer i gruvstad (1973)
• Arran: lappländska bilder (1975)
• Hilla: lappländsk dikt och prosa (1978)
• Anders Fjellner – samernas Homeros – och diktningen om solsönerna (1979)
• Bæi'vi mánno nástit : sol- och månkult samt astrala och celesta föreställningar bland samerna (doktorsavhandling, 1982)
• Ännu här: dikter (1983)
• Närmare livet: dikter (1984)
• Vandring mot gryningen: dikt och prosa (1984)
• Kärringsjön - byn som flyttade (1985)
• Johan Olof – Härjedalens bygdeskulptör (1989)
• I Sameland (1990)
• ABC bland fjällen. Nomadlärarinnan Sigrid Rutfjäll berättar (1990)
• Efter tusen år: dikter (1992)
• Den sjunde dagen: dikter (1992)
• Väv utan sömmar: dikt och prosa (1996)
• Andas på mitt hjärta: dikt och prosa (2002)
• Stunden: dikter från landet som Gud gömde (2007)
• Såvitt jag minns, självbiografi (2014)
• Artiklar i: De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi, band 1-2. (2016)
• Helags nakna skuldra : dikter från landet som Gud gömde 1979-2019 (2019)
• På nötta och nyröjda stigar i Sápmi. Ärkebiskopens fastebok 2021 (2021)

Priser och utmärkelser:

• Gustav Adolf akademins pris (1979)
• Olov Högbergsplaketten, Norrlandsförbundet (1998)
• Mickelpriset, Berättarveckan i Ljungby (2002)
• Samiska rådets kulturpris (2008)
• Årets Gregorius (2014)
• Johan Nordlandersällskapets pris (2015)
• Anders Frostensson stiftelsens stipendium (2019)