Elin Olofsson - Månadens författare

Allt att vinna i andra halvlek

Elin Olofsson debuterade 2013 med romanen Då tänker jag på Sigrid. Sen dessa har hon varit heltidsverksam författare som hunnit släppa ytterligare fyra romaner. Länge var hennes mission att berätta landsbygdens kvinnors historia, inte minst via den fiktiva platsen Gärningsberg, som har stora likheter med verklighetens Offerdal. I de två senaste böckerna har handlingen varit förlagd till dåtiden - det historiska perspektivet är något hon gillar att utveckla. Det har gått bra för Elin, till och med mycket bra. Men nu står hon inför ett nytt spännande skede i sitt författarskap. Vi återkommer till det.

Vi börjar prata om att hon för snart ett år sedan nådde sitt mål om 150 000 sålda exemplar av sina böcker. Vissa av dem, exempelvis Till flickorna i sjön (som jag saknade hemma i bokhyllan) finns inte kvar som inbunden bok, däremot i pocket. Redan den första boken Då tänker jag på Sigrid sålde i 25 000 ex i den inbundna versionen, vilket gav henne en kickstart som författare. Idag ser bokmarknaden lite annorlunda ut, inte minst med tanke på framgångarna för ljudboken. Alla fem romaner från Elin Olofsson finns nu som ljudbok. De två första har efterhandssläppts i ljudboksformat.

Vad tänker du om den ganska hätska debatten som pågått ett tag om ljudbokens påverkan på hela bokmarknaden, att den seriösa litteraturen är hotad?

-Jag tänker så här. Å ena sidan ska självklart kreatörerna ha rimligt betalt, vi ska ha rimligt betalt för våra verk och det oavsett distributionsform. Å andra sidan finns en annan diskussion som handlar om medieutvecklingen. Jag som har en bakgrund inom journalistiken och mediebranschen vet att det inte går att stoppa en utveckling. Man kan inte säga att folk alltid kommer att föredra den tryckta boken, det försökte man säga i tidningsbranschen också för tio, femton år sedan. Jag är själv en stor ljudbokslyssnare, vilket innebär att jag totalt sett tar del av många fler böcker nu. När man väl har fått den vanan så kommer många att föredra den formen. Jag välkomnar att man kan ta del av berättelser i flera format. Ljudboken innebär också att äldre böcker får ett längre liv.

En annan sak som jag vill prata med dig om är detta att du så medvetet rör dig mellan olika plattformar och kanaler för att nå ut med dina böcker och berättelser. Du har din egen podd Elin möter, du är stor inom sociala medier och du har ett nyhetsbrev som går ut till dina läsare.

-Jag är intresserad av att nå olika sorters publik på olika sätt. Det handlar både om mitt eget skrivande och om andra berättelser. Det är absolut medvetet att finnas på olika plattformar. Jag ser instagram, facebook och twitter som en del av mitt berättade. Det kan vara personligt och semi-privat, men aldrig privat på riktigt. De som läser mitt nyhetsbrev, en kärntrupp på några hundra, får jag en direktkontakt med, det är väldigt värdefullt.

Men du behöver vara på plattformarna hela tiden, eller hur?

-För mitt företags skull behöver jag det, jag ska ju leva på mitt skrivande och det är en del av strategin att finnas där och berätta om det jag gör. Om man ska sköta det professionellt så måste man planera för de publiceringarna. Alla författare vill inte synas på det viset, men jag ser det som en möjlighet att utveckla mitt levebröd. Sen får man tycka vad man vill om det. En del författare ser ju ned på detta, den fina kulturen som inte vill befatta sig med sociala medier till exempel.

Känner du dig drabbad av det?

-Jag är alltid drabbad av det. Jag anses vara för kommersiell och ta för stor plats. Men jag struntar i det om jag ska vara ärlig. Jag behöver leva på mitt författarskap och kan inte förlita mig på en man eller ett arv (skratt). Jag har ingen piedestal att falla ifrån, blir mer som en cirkusponny som sparkar uppåt. Jag är helt okej med det.

Samtidigt blir du recenserad på Dagens Nyheters kultursida. Jag kan tycka att du står lite mitt emellan genrelitteraturen och den, som du säger, ”fina” litteraturen.

-Ja, men jag rör mig mer mot fulkulturen, om man får generalisera.

Det måste du utveckla

-Nu har jag varit verksam i snart tio år som författare. Författardrömmen som man hade i början är en sak. Det kändes ouppnåelig och långt borta. Man förstår inte riktigt hur branschen fungerar. Ju längre man paddlar desto mer upptäcker man av hierarkier och sjuka saker som pågår. Vilka gränser man måste förhålla sig till och vilka man kan ge sig tusan på att spränga. Nu tänker jag mer att det får bära eller brista, folk får tycka vad de vill.

Samtidigt har du fått ett treårigt stipendium från Författarfonden. Det ser jag som ett erkännande och en kvalitetsstämpel.

-Det stämmer. Men det är inte säkert att Författarfonden kommer att älska det jag har plöjt ned pengarna och tiden i. Det finns fina författare som får Svenska akademins stipendier och som själva sitter i stipendiejurygrupper. Den gruppen tillhör jag inte. Men jag sitter i juryn för Bonniers stipendium för yngre författare. Där skulle jag själv aldrig ha varit aktuell (skratt).

Hur tänker du själv om utvecklingen av ditt författarskap? Du sa nyss att du går mot fulkulturen.

– Jag är nog ganska flytande mellan genres och kommer att fortsätta att vara det. Just nu är jag väldigt fokuserad på mitt nya sätt att skriva. Drivkraften blir mer och mer luststyrd. Jag tänker ägna mig åt det som är kul.

Du har ju sagt att du inte kan berätta så mycket om den nya boken, men när kommer den?

-Det är inte bestämt, men som tidigast nästa år. Jag har precis lämnat in råmanus. Det är starten på en serie böcker och jag har redan börja skriva på del två och även på den tredje i viss mån. Jag vill ha så kort tid som möjligt mellan ettan och tvåan. Det är ett spiondrama som utspelar sig på 1930-talet, delvis i Jämtland och delvis i Stockholm. Så mycket kan jag säga.

Varför blir det en agentserie?

-Jag själv läst väldigt mycket i genren i hela mitt liv, le Carré och Graham Greene till exempel. Sen ligger spionyrket också skrämmande nära författaryrket. Det intresserar mig på ett intellektuellt plan. I agentromanen går det att skapa spännande berättelser som också har en politisk dimension. Där får jag utlopp för mitt samhällsintresse.

Du måste ha gjort en hel del research för att vara på banan?

-Jag har plöjt Per Albin Hanssons dagböcker några gånger. Jag plockar det jag behöver för berättelsen och släpper ganska mycket på det historiskt korrekta. Men jag har koll på de vapen som ska användas, den här typen av pistol kan bara laddas med två skott.

Kommer vi att möta en typ av hjälte som huvudperson?

-Ja, en kvinnlig sådan. Men det är en hel värld som ska etableras, och därför tar den första delen längre tid att skriva. Nu lägger jag alla byggstenarna till resten av serien.

Ditt författarstipendium måste ha varit till stor hjälp antar jag?

-Det har gjort det möjligt för mig att lägga så mycket tid på att bygga grunden till den nya serien. Helt enkelt en förutsättning för att kunna ta nya steg i mitt författarskap utan att behöva komma ut med en ny bok varje år. Jag bestämde mig för att expandera den här tiden så mycket som möjligt, och är beredd att leva på vatten och hårdbröd om det skulle krävas längre fram. Egentligen kan man se på Författarfondens stipendium som ett investeringsstöd. Det är fint att läsare hör av sig och frågar när nästa bok kommer, men då ska man förstå att det tar längre tid att bygga en helt ny värld och möblera den med trovärdiga karaktärer och intriger.

Det låter som att du har ändrat ditt sätt att skriva

-Ja, det stämmer. Jag började använda metoden i Herravälde, men nu bygger jag helt och hållet på den. Det betyder till exempel att jag redan nu kan plantera saker som ska hända först i den tredje boken i serien. Nu jobbar jag helt och hållet enligt en metod som bygger på den gamla Hollywood-dramaturgin med treatments. Jag har länge inspirerats av Robert McKee och hans berättelseseminarier. Metoden bygger på att du inte får skriva ett ord förrän du är klar med hela din storydesign. Du utgår från indexkort där alla scener beskrivs med en mening, inklusive vad som är turning point i den scenen. Till slut har du en hög med kort som bildar en akt, och i slutet av varje akt ska det komma en lite större turning point, för att sen avslutas med en sista story climax. I nästa steg får du skriva treatments, vilket innebär ett stycke text per scen, men fortfarande inga dialoger. Jag har också utvecklat egna mallar för karaktärsbeskrivningar som jag fyller i.

Vilket jobb!

-Ja, det är ett enormt jobb som också är svårt att förklara, men det ger mig styrka att skriva bättre berättelser. Många timmars jobb som inte märks, och inte heller ska synas, innan du kan börja skriva.

Kan man säga att den här dramaturgin är byggd för film och TV-serier? Är du lockad att skriva dina berättelser med tanke på att filmatiseras?

-Absolut, ambitionen är att försöka få den nya bokserien såld som TV-serie. Det är förstås en lång och hård resa med många vassa armbågar man kan få i ansiktet, men det är min ambition.

Det är en ny värld. Har du börjat dra i trådar och skaffa kontakter?

-Jag ska vara i Stockholm snart i en månad och jag har en del möten inbokade. Det är en bransch som rör sig blixtsnabbt nu, åtminstone när det gäller streamingtjänsterna. Jag deltog i en digital workshop som Netflix arrangerade med deltagare från hela världen. Det handlade bland annat om hur man ska pitcha sina idéer hos dem. Jag tror att det var 25 tusen deltagare.

Kommer vi att få se Elin Olofsson i SVT-produktioner framöver eller kanske på Netflix?

-Förhoppningsvis på Netflix eller HBO. Det jag ska göra kommer inte att vara tillräckligt fotriktigt för public service, de har ett annat uppdrag. Och Sverige är ett litet land.

Vi har ju träffats några gånger under åren. Och för en tid sedan sa du att din mission var att skildra kvinnor på landsbygden, en typ av berättelser som tenderar att annars inte bli berättade. Finns det kvar?

-Jag tror att jag har lämnat det till viss del. Nu är jag mer intresserad av att berätta om människan, oavsett omständigheter. Att bygga en värld som liknar en verklig värld, det kan vara både glesbygd och storstad och i olika tidsepoker. Det kan vara kvinnor och män. Sen är man förstås alltid en del av sin egen historia.

Det är mycket som verkar förändras nu. Du sa ju tidigare att nästa år kanske du inte bor i Jämtland.

-Jag är väldigt inne på att tillbringa längre perioder utomlands. Det kanske också är pandemin som påverkar, att man suttit fast i sin lilla smittfria bubbla. Jag trivs jättebra i mitt hus, men jag vill inte ha någonting som låser mig.

Vill du vara resenär eller vill du bosätta dig någonstans och bygga nya nätverk?

-Jag vill alltid vara resenär. Kanske stanna ett år och sen hitta något nytt. Det kan bli Los Angeles, London eller Dublin.

Så långt ifrån Bredbyn som möjligt?

-Senast i morse tänkte jag på det. Det var så dåligt väder och handbromsen på bilen är trasig. Då var jag beredd att flytta till Gran Canaria. Men allvarligt talat så är det dags för en förändring. Det betyder inte att jag ska flytta men jag älskar att ha ny luft under vingarna och att hitta nya mål att fokusera på. Det är som i fotbollen, allt att vinna i andra halvlek.

Skulle du kunna skriva för barn och ungdomar?

-Jag har haft ett möte med en känd sportprofil i Sverige med tanke på en eventuell barnbok. Än så länge väldigt löst, men det är en typ av skrivande jag skulle kunna tänka mig. En annan genre är True crime, inte minst i poddar. När man väl fattat hur berättelsemaskinen fungerar kan den användas på många områden. Som i alla andra branscher måste man utvecklas eller dö. Det kan låta drastiskt, men jag ser på berättandet i sig som en konstart och ett hantverk.

Vad läser du själv och vad ger dig inspiration?

-Det är lite olika. När jag inte är inne i en skrivperiod så läser jag allt möjligt, men annars läser jag väldigt restriktivt. Man blir ordtrött. De fiktionsförfattare som jag beundrar är Ishiguro, le Carré och Graham Greene. När jag var ung läste jag väldigt mycket Kerstin Ekman, hon är som ett fundament för min syn på romanen. Hon är också fri i sitt skrivande. Därför är hon en förebild.

Faktaruta

Elin Olofsson är född 1979 och bor i Bredbyn Offerdal. Hon är utbildad journalist som arbetat på Östersunds Posten och Vestmanlands Läns Tidning, innan hon debuterade som författare 2013. Vid sidan av sitt författarskap är hon poddmakare i serien Elin möter, där hon tipsar om bra berättelser och intervjuar bland annat författarkollegor och sportprofiler.

Bibliografi

• Då tänker jag på Sigrid, Wahlström & Widstrand 2013
• Till flickorna i sjön, Wahlström & Widstrand 2014
• Gånglåt, Wahlström & Widstrand 2016
• Krokas, Wahlström & Widstrand 2017
• Herravälde, Wahlström & Widstrand 2019

Priser och utmärkelser

• Carl Zetterström-medaljen 2014
• Länstidningens kulturpris 2016
• Krokoms kommuns kulturpris 2017
• Region Jämtland Härjedalens arbetsstipendium i litteratur 2019