Sara Strömberg - Månadens författare

Det har varit en intensiv höst för Sara Strömberg. Den nya boken om antihjälten och journalisten Vera Bergström, Skred, släpptes den 15 augusti.

Vera har fått tillbaka sitt jobb som lokalreporter på Jämtlandsposten. Sommaren i Åre är kall och regnig och ett dramatiskt jordskred drar ned genom fjällsidorna och river upp sår och hemligheter. Fallet med den försvunne fårbonden Jonte blir aktuellt igen när hans armband plötsligt hittas.

Samtidigt som Sara Strömberg ska skriva den tredje delen i serien reser hon runt på bokmässor och festivaler. Nu får hon också ta emot Region Jämtland Härjedalens arbetsstipendium i litteratur. I både Skred och debuten Sly placeras handlingen för hennes kriminalromaner i västra Jämtland med en trovärdig och mångfacetterad bild av människor och miljöer, något som också framhålls i motiveringen till stipendiet.

”Vi möter en värld som bryter av mot den glättade mediebilden av turisternas Åre – i stället träder en annan fjälltillvaro fram. Människor och miljöer är ömsint skildrade med en klar och osentimental blick som skapar en känsla av äkthet. Strömberg väjer inte för det halvdana i allas våra liv, misslyckanden skildras utan skam. Såväl vardagslivet som den spännande mordgåtan skildras med en språklig skärpa.”

Kan du säga något om titeln till nya boken, varför Skred?

-Det handlar om känslomässiga skred, men också om bokstavliga jordskred. I exploateringar av våra miljöer sätter vi i gång processer som inte bara får jord i rullning utan också åsikter och känslor, och allt det ställer tyvärr människor och grupper mot varandra.

Hur mycket inspiration har du fått från autentiska exploateringar i Åre och den risk för jordskred som faktiskt finns där?

-Det finns starka kopplingar, så är det bara. Jag är ingen politisk författare, men jag skriver om ämnen som engagerar mig och det är klart att jag till exempel följt debatten om utbyggnaden av Ullådalen. Sen har jag också tänkt mycket på fallet Carlos Pizarro i Strömsund, att man inte lyckats lösa gåtan med hans försvinnande på så många år. Det måste vara det värsta som kan hända att en människa man älskar spårlöst försvinner.

Kan det vara så att en kreativ person, till exempel en författare, alltid har egna skav som driver en framåt?

-Absolut. Vissa författare drivs av ilska, men jag har mer rädsla och existentiell oro som ett skav.

Det som är spännande med att du använder samhället Åre som miljö är ju att där ryms allt, från hårt arbetande bönder och restaurangfolk till slipade exploatörer, osäkra politiker och så alla mer eller mindre välbärgade turister som dyker upp några veckor per år. Det är en smältdegel.

-Ja, det stämmer, det finns en stor mångfald. Men när jag bodde och jobbade i Ånn och Storlien så upplevde jag att jag och mina vänner kunde se alla delar av Åre, men att jetsetfolket inte kunde se oss. Det var dom som var inskränkta, inte vi. Jag älskar människorna här, det känns ofta väldigt jordnära och lugnt.

Men hur gör du för att undvika schablonbilder när du skriver?

-Jag brukar påminna mig själv om hur mycket jag hela tiden överraskas av människor. Ingen är som man tror att de är. Det är också bra att använda sig av exakthet i stället för att bara ge karaktärerna svepande drag. Samma sak gäller i tecknandet av glesbygden som helhet.

Apropå schabloner så är ju din huvudkaraktär Vera Bergström inte någon särskilt vanlig kvinnlig karaktär. Kanske liknar hon mer en manlig deckargestalt, lite kantig och osocial, men full av härliga oneliners där hon ondgör sig över sin omvärld. Det finns ett exempel när hon beskriver hotell Copperhill.

”Det här var Åres ansikte. En supermodell med symmetriska drag och en lång, finlemmad kropp. I lobbyn sträckte sig allt mot oändligheten: takhöjden, kopparväggen och spisen. Jag trivdes bättre i Åres armhåla.”

-Vera behöver inte vara trevlig, det är helt oviktigt för mig. Varför måste kvinnor alltid vara så trevliga? Just det ville jag leka med och därför blir hon kanske inte så likable. Fast överraskande nog får jag ofta höra att många älskar Vera ändå. Det ger mig hopp.

Hur har boken hittills tagits emot?

-Det går bra för Skred, den har tagit sig in på topplistan över mest sålda skönlitteratur och recensenterna har hittills överlag varit positiva. Det verkar som många tycker att Skred är starkare än Sly. Själv är jag också mer nöjd med uppföljaren.

Lotta Olsson i Dagens Nyheter har nyligen lyft nya boken till skyarna. Kan du andas ut?

-Nej, absolut inte, jag andas aldrig ut (skratt), eller rättare sagt jag andas ut ett halvt andetag. Men det handlar också om att jag behöver kasta mig över den nya boken direkt, så jag kan inte njuta som jag borde av att Skred kommit ut. Jag tror att tvivlet alltid kommer att finnas hos mig.

Men tvivlet kanske också kan vara en drivkraft?

-Jag tror att det är en nödvändighet, för det är svårt att skriva och jag är väldigt sträng med mig själv. Med Skred har jag jobbat på ett annat sätt, den kreativa processen har skett mer i skallen innan jag satt mig ned för att skriva. Jag tänker igenom varje scen innan jag börjar skriva, det passar mig bättre och det blir mer effektivt.

Hur långt har du kommit med den nya boken, trean i serien?

- Några kapitel har jag skrivit i alla fall, men än så länge är det ganska lugnt. Jag håller mest på att samla mental kraft för att börja skriva på allvar. Jag är ute och går, tänker och skissar.

Men grundidén är klar?

-Ja, det är den. Tidigare visste jag bara att boken skulle utspela sig i Storlien, det hade jag bestämt. Ganska tidigt kom jag också fram till att den skulle ta avstamp i en familjetragedi. Och nu har de andra pusselbitarna också fallit på plats.

Du har ju kontrakt på tre böcker. Finns det en deadline för nya boken?

-Nej, det gör det inte, men det vore förstås bra om den kom ut nästa år. Men det handlar om hur mycket skrivro jag kan få. Nu är det mycket resor, Bokmässan i Göteborg, MittLitt i Sollefteå och Littfors i Nordmaling och Vännäs, och sen blir det en resa till Hälsingland.

Gillar du ditt nya författarliv, med kombinationen av långa perioder av skrivande i ensamhet och sen ett offentligt liv med olika framträdanden?

-När det gäller skrivandet känns det verkligen som att jag har hittat hem. Men det är viktigt att hålla balansen mellan det skrivande livet och det mer offentliga livet. Med min journalistbakgrund har jag varit van vid att vara den som intervjuar. Jag är inte van vid att stå i centrum och jag ser inte mig inte som en estradör.

Hade det varit enklare att vara författare och bo någon annan stans än i Östersund?

-Nej, tvärt om, jag är alltid glad att få komma hem till Jämtland. Jag tror att pressen skulle varit större om jag exempelvis skulle bo i Stockholm.

Kan du tänka dig att kasta loss från de jämtländska miljöerna och skriva utifrån helt andra platser?

-Ja, det skulle jag absolut kunna. Jag tror att det kommer att hända efter att den här serien är klar, men även om jag ger mig ut på research kommer jag nog att behålla Jämtland som spelplats i någon form. Jag har lite idéer men ingenting jag kan avslöja än.

När Sara var yngre var hon enormt rastlös. Hon gick ut skolan med rätt måttliga betyg, det enda hon ville då var att ge sig ut i världen. Hon backpackade bland annat i Asien och Australien och tågluffade i Europa och Mellanöstern. Sen flyttade hon till Båtsfjord ovanför Kirkenes, vid ryska gränsen, och började rensa fisk. Efter ett tag fick hon jobb på en skeppshandel där hon packade ryska båtar. Hon blev kvar två år.

Det låter som att du var ganska tuff då?

-Ja, då var jag ganska äventyrlig. Det modigaste jag gjort är att forsränna i Nepal trots att jag är absolut livrädd för vatten. Jag är nog fortfarande lite äventyrlig men på andra sätt än förut. Nu handlar det mer om att utvecklas inåt.

När Sara till slut kom hem från alla resor och ställde ifrån sig ryggsäcken träffade hon Anders och blev gravid med deras tvillingdöttrar. Då var hon 26 år och hade varken jobb eller utbildning. Att hon överhuvudtaget hittade in i tidningsvärlden förklarar hon med att hon vann en resereportagetävling som tidningen Vagabond utlyst. Reportaget handlade om tiden i Båtsfjord. Det ledde i sin tur till att hon fick erbjudande om att bli krönikör i Östersunds-Posten och lite senare en tjänst som livsstilsredaktör på Länstidningen. Det blev sammanlagt 18 år på LT, framför allt i rollen som kulturredaktör.

I våras fick du Östersunds kulturstipendium och nu har du också fått regionens arbetsstipendium. Vad betyder det?

-Det betyder jättemycket. Jag känner mig så ödmjuk inför att bli utvald, det är ingen självklarhet. Stipendiepengarna frigör tid, det innebär mer skrivro. Sen är ju ett stipendium förstås också ett slags kvitto på att mina böcker blir uppskattade.

Vad händer i framtiden, kan du tänka dig att skriva i andra genres?

-Nej, tvärt om. Jag tror att kommer att gå mot att skriva mer traditionella deckare. Kanske utmanar jag mig själv genom att skriva mer kommersiellt, ännu lite bredare. Men feelgood kommer jag aldrig att skriva. Mitt stora intresse ligger i brott och hur de uppstår.

Men du har ju en spirande kärlekshistoria i dina böcker om Vera Bergström. Vem vet, det kanske slutar lyckligt i den tredje delen.

-Ja, absolut, säger Sara (skratt). Vad tycker du ska hända?

Om jag ska gissa så kommer Vera och Thomas att få varandra till slut, men det finns vägbulor som ska passeras först.

-Ja, vi får se. Men allvarligt talat skulle jag vilja jobba mer med den yttre handlingen och följa de traditionella dramatiska kurvorna i en krimhistoria. Hittills har jag ju jobbat mycket med inre händelseförlopp, eftersom jag själv är väldigt intresserad av psykologisk spänning, så det vore kul att utmana sig själv och skriva mer fysiskt helt enkelt.

Vad gör du när du inte jobbar?

-Jag älskar musik, film och att vandra. Det är när jag går långa sträckor som de bästa bokidéerna ploppar upp i huvudet.

Faktarutan

Sara Strömberg föddes 1975 i Sävar, Västerbotten och flyttade med familjen till Krokom som 14-åring. Hon har arbetat som journalist i närmare 20 år, främst som kulturredaktör på Länstidningen. Sara har studerat litteraturvetenskap och på senare år tagit en gymnasielärarexamen i svenska och mediekunskap. Hon bor med sin man i Östersund, tvillingdöttrarna har precis flyttat hemifrån.

Bibliografi

• Åtta böcker om Birger, det lilla Storsjöodjuret från 2008 till 2020
• Sly, Modernista 2021
• Skred, Modernista 2022

Belönades som årets deckardebutant 2021 för Sly, är också nominerad till Årets bok 2022