MARGARETA WINGE - MÅNADENS FÖRFATTARE

– en tvivlare med humor och poesi som livsverktyg

Vi möts över köksbordet i paret Winges 70-talsvilla i Odensala en fin höstdag. Margareta bjuder på kaffe och nybakad bärkaka och samtalet kommer genast in på hennes skrivande. Det ligger en ansenlig hög med poesiböcker på bordet. Margaretas varma skratt är med oss under hela samtalet.

-Jag har inte kunnat stå emot, jag är inte vaccinerad mot skrivande, det ska bara ut (skratt). Skrivandet har hållit mig vid liv. Jag kan finna lösningar på det som gör ondast just då. Skrivandet hjälper mig att få syn på saker.

Margareta är gift med Herbert och de bor tillsammans i Odensala. Det är henne tredje äktenskap. Första gången hon gifte sig var hon väldigt ung, bara 16 år. Det andra äktenskapet förde henne till Jämtland på 1970-talet. Uppväxten i Värmland var bitvis svår, inte minst med tanke på den tunga hemlighet som Margareta tvingades bära med sig så länge.

-Jag skulle inte ha överlevt om jag inte hade haft mitt skrivande. Det och min humor har varit viktigt. Kanske är det mitt värmländska kynne. Trots att min uppväxt inte var så trygg, så fanns det mycket humor. En av mina stora inspiratörer är poeten och bonden Gunnar Ehne. I hans texter finns det väldigt mycket humor. Vi läste dikter tillsammans i Värmlandsradion för mycket länge sen, då var jag en blyg och nervös 20-åring.

Sedan några år läser Margareta sina egna dikter i Odensalakyrkan. Hon kallar dem kyrkodikter. Det var prästen Helene Lungner som gav henne uppdraget från början. I kyrkan är det viktigt för Margareta att tvivlet alltid lyser igenom.

-Jag kommer från ett ateistiskt hem. Pappa ville att allt skulle göras rätt och riktigt. Han lärde mig de svåra orden i psalmboken, trots att han inte trodde på kyrkans texter. När jag kom till skolan och skulle läsa Fader vår hade jag aldrig hört bönen förr. Men välsignelsen kunde jag ta till mig.

-När jag var lite äldre sa jag en gång till min pappa att jag skulle vilja gå i kyrkan. Då svarade han att jag skulle gå ut i skogen istället och göra mig en egen kyrka. Och det har jag gjort. Det kan inte bli en finare kyrka än i en gammal granskog. Vi bodde långt in i skogen, väldigt isolerat, och vi hade ingen bil.

Kyrkodikterna i Odensalakyrkan skrivs utifrån kyrkoåret och ett år bestämde prästen att temat skulle vara ”kroppen”.

-Jag skrev om armar och ben, om huvud, hjärta och tänder. Sen får jag höra att nästa söndag ska det handla om underlivet. Det var jag först väldigt skeptisk till. Men hon stod på sig och jag gick hem och skrev. Det är nog en av de bästa kyrkodikterna jag har skrivit.

Ett urval av Margaretas kyrkodikter har precis kommit i tryck i boken Visa mig vägen. Men där finns inte dikterna om kroppen med. Men jag får höra dikten ”Underlivet” som Margareta läser med sin uttrycksfulla röst.

Visste ni att vi bär musikinstrument i vårt underliv?

En tuba, ja faktiskt två

så heter äggledarna på latin

Livmodern, som också finns där, heter hysteria på grekiska

Hysteriska fruntimmer, vem har inte hört talas om det

Säkert en gammal grek av det manliga släktet som kom på det

Underlivet som ger liv. Som gör under.

Där allt mänskligt liv får en början …

Jag har förstått att din pappa var väldigt betydelsefull under uppväxten.

-Han var den trygghet jag hade.

Om du bad om hjälp så fick du det. Men du vågade inte alltid?

-Nej, inte när det gällde farfar. För det första hade jag inga ord för det farfar gjorde med mig. Men om jag hade kunnat berätta så hade nog pappa blivit förbannad och gått till farfar med det. Då tror jag att farfar skulle ha nekat, och vem tror man på då?

-Efteråt har folk sagt till mig: att du inte talade med några grannar. Men vi bodde ju så isolerat så hur skulle det ha gått till. Jag berättade inte om farfar förrän jag gick i terapi och då var jag i 60-årsåldern.

Margareta hade drabbats av kronisk värk (fibromyalgi) och en av hennes läkare rekommenderade att hon skulle börja gå i terapi. Han undrade vad hon gick och bar på. Genom en särskild satsning kunde man få det första året gratis. Bengt Göran Aronsson blev hennes terapeut i tolv år. Till en början var hon skeptisk till att det skulle vara en man, men de fortsatte att träffas under många år.

-Han gjorde det bra. Det var ett fasligt lirkande innan jag kunde öppna upp. Många gånger var det plågsamt. Men när min tystnad brutits upp, då kunde jag inte sluta.

2016 gav Margareta ut en bok tillsammans med terapeuten Bengt Göran, Jänta mi – En bok om incest, skam och psykoterapi. Boken har två delar, Margaretas texter och Bengt Görans berättelse om mötet med Margareta i terapin.

-Dikterna som handlar om farfars övergrepp kom ju i samband med terapin, men det är klart att dom hade funnits inom mig länge. Det blev viktigt för mig att få ur mig känslorna via dikterna. Brevet som jag skrev till min farfar betydde väldigt mycket. Jag läste och grät, och läste och grät. Om farfar hade vetat hur illa han gjorde mig. Det var viktigt att få det sagt, även om det var för sent.

Det är tungt att läsa om din farfar, men också ganska svårt att läsa dikterna som handlar om din mamma. Hon gav dig ingen trygghet, snarare tvärtom. Om jag förstår det rätt var hon en ganska lynnig person som själv inte mådde bra.

-Jag kommer ihåg när hon plötsligt bestämde sig för att flytta ifrån familjen. Jag hjälpte henne att packa och jag var så lycklig. Sen kom hon tillbaka för hon hade missat bussen. Så besviken har jag aldrig någonsin varit som då.

En insikt som kommit med terapin är att Margareta har tillbringat hela sitt liv med att vara snäll och förstående i alla sammanhang.

-Jag tar så mycket hänsyn, så mycket hänsyn. Jag är så rädd att någon ska bli arg på mig. Om du skulle höja rösten nu skulle jag sätta igång att storgråta. Jag skulle vilja känna mig som en vanlig människa.

I brevet till din farfar använde du verkligen kraftfulla ord.

-Ja, och svärorden. Det var helt nödvändigt. Jag frågade min skrivgrupp en gång, får jag skriva djävlar? Ja, så mycket du vill, svarade dom. Gloria Mundi hette gruppen.

Vad har gruppen betytt för dig?

-Den har betytt väldigt mycket. Gemenskapen när vi skrev. Efter hand upphörde gruppen, men den har varit väldigt viktig. Jag skrev många noveller på den tiden och Ingegerd Bäckström, som varit lite av en mentor för mig och som har gett ut flera av mina böcker (tidigare FB-förlag), hon säger att hon skulle kunna ge ut dem. Allt jag skriver skickar jag till Ingegerd.

Hon har varit som en redaktör för dig?

-Ja, men hon säger att hon är min sekreterare (skratt).

Margareta gav ut sin första diktbok 1984, som 45-åring. Det var Curt Lofterud som föreslog att hon publicera sig. De möttes på en nykterhetsfest i Nälden där Margareta läste en av sina dikter.

-Han frågade var dikterna var utgivna och jag svarade att dom inte var utgivna utan instoppade. Då måste du ge ut dom, tyckte han. Själv hade jag aldrig vågat.

Diktsamlingen blev recenserad av Stefan Nolervik i Östersunds Posten – han skrev att Margareta berättar i bilder, enkelt rakt och humoristiskt. Trots att författardebuten kom relativt sent i livet har skrivandet funnits med Margareta ända sedan folkskolan i Värmland.

-Jag älskade att skriva uppsatser. Lärarinnan ringde hem och berättade att hon sparade mina uppsatser till sist för att ha dem som kvällsläsning, så bra tyckte hon att de var. Jag fick läsa mina dikter högt på varje examen och lärarinnan drillade mig så att läsningen skulle bli så bra som möjligt.

-Jag skrev jämt, på vilken papperslapp som helst. När det var som svårast i mina äktenskap så blev det många önskedrömmande kärleksdikter. Jag har ändå inte varit utan ömhet och närhet och alla mina män har varit bra personer. Jag har haft det bra, men tiden har gjort att det blev fel och vissa människor utvecklas ifrån varandra.

Hur har skrivandet förändrats under ditt liv?

-Jag tycker om det enkla, och jag tror att jag har blivit mer sparsmakad med åren. Men inte när det gäller kyrkodikterna, för de ska vara förklarande. Jag vill visa hur man kan vara en tvivlare och ändå ha en tro.

Tvivlet är kanske viktigt för oss alla?

-Det är som jag skriver i en av texterna, att vara frälst är som att ha en för trång jumper på sig. Det synsättet klarar jag inte av och säkert finns det flera i kyrkbänkarna som också tänker så.

Hur reagerar dina läsare?

-Med ömhets- och kärleksdikterna kan jag få många förtroenden, där kommer jag nära många människor, inte minst kvinnor. Jag skriver om sånt som andra inte har ord för eller inte vågar säga. Humorn i mina dikter betyder också mycket.

Skriver du även när du mår bra?

-Ja, jag skriver oavsett, och jag är en känslomänniska. Nästan varje dag, och blir det inte på papper så blir det i huvudet. Orden bara kommer till mig. Dikterna tar längre tid, men kyrkotexterna skriver jag snabbt.

Margareta har länge känt sig underlägsen på grund av sin bakgrund och sitt arbetsliv.

-Att jag inte gått i några skolor, det har legat mig i fatet. Alldeles nyss så berättade jag för dig att jag inte kan någon engelska. Varför gjorde jag det?

Min mamma kunde inte heller engelska, och hon kunde inte simma.

-Inte jag heller (skratt). Heja din mamma!

Min mamma tyckte väldigt mycket om att läsa. Var det så för dig också?

-Ja, och min pappa köpte alltid böcker till julklapp och födelsedagspresent. Serien om Anne Vildkatt av Gerda Ghobé har jag fortfarande kvar. Ganska naiv och med pekpinnar, men som jag läste dom. Fröding och de andra Värmlandsdiktarna fanns med mig sedan folkskolan. Det var inget konstigt med att läsa poesi. Och så är det fortfarande. Jag kan bli lycklig av några enstaka strofer. Tack och lov för orden.

Faktaruta

Margareta Winge är född i Värmland 1939 och bor nu tillsammans med sin man i Östersund. Hon har varit hemmafru, men också arbetat på bokhandel och som städare. Margareta har fyra vuxna barn från de två första äktenskapen. Hon debuterade som poet 1989 och är regelbundet gäst i Odensalakyrkan där hon medverkar med kyrkodikter. Margareta målar också akvareller, vissa har fungerat som omslag till hennes böcker.

Bibliografi

• Det går en drömmare, Eget förlag 1984
• Livets vindar, Eget förlag 2005
• Änglar anamma, Eget förlag 2009 (med illustrationer av Eva Alexandersson)
• Ändå skrev jag bara, FB förlag 2011
• Tankens frihet, FB förlag 2011
• Jänta mi – en bok om incest, skam och insikt genom psykoterapi, FB förlag 2013 tillsammans med Bengt Göran Aronsson)
• Bara för att, FB förlag 2013
• Kortsiktigt, FB förlag 2013
• Några ord, Eget förlag 2018
• Lånar dig en stund, Eget förlag 2018
• Visa mig vägen, Svenska kyrkan 2022