Elin Grelsson - Månadens författare

-Det är både bra och dåligt att växa upp i en liten by.

-Jag var den som skrev på Rödön. När jag var elva skrev jag pjäser som sattes upp i gympasalen och på bygdegården. Jag fick väldigt mycket utrymme och uppmärksamhet, vilket är fantastiskt. När jag var tjugo och flyttade till Göteborg insåg jag att det finns jättemånga som skriver och väldigt många som skriver bra. Jag hade nog levt ganska skyddat, vilket också gett mig ett självförtroende.

Hur började ditt skrivande?

-Kanske betydde tristess en del. Det fanns ingen kollektivtrafik till Rödön där jag växte upp, så man kunde inte ta sig någonstans. Jag var inte intresserad av sport, så jag satt ganska mycket på mitt flickrum och vad ska man göra där? Jag läste och skrev.

Elin fick tidigt skriva krönikor i lokaltidningarna och drömmen handlade om ett författarskap. Nu fyller hon strax 40 och skrivardrömmarna är förverkligad med råge. Förutom uppdrag i dagspressen som kulturkritiker och essäist har hon hunnit med att publicera tre romaner sedan debuten 2011.

Hur kommer romanerna till dig?

-Det börjar alltid med ett tema, något som jag vill utforska och uttrycka i skönlitterär form. Jag är väldigt mycket en idéförfattare.

Finns den någon gemensam nämnare?

-Jag har skrivit tre romaner som alla haft kvinnliga huvudpersoner. Det som förenar i respons på de tre böckerna är att läsarna har velat skaka om huvudpersonerna och ge dem mer handlingskraft. Gör någonting! (skratt).

Det är väl ett tecken på att romanerna engagerar?

-Ja, så är det. För mig som författare är det tacksamt med huvudkaraktärer som är ganska vaga. Deras blick på världen kan användas för att gestalta olika mänskliga beteenden och hur omgivningen reagerar på dem.

Vi börjar prata om Elins senaste bok, Inget ska växa över mig, som kom ut tidigare i år. Den handlar om Jenny som i 20-årsåldern bryter upp från hemorten i mellersta Norrland för att skapa sig en karriär och ett nytt liv i Stockholm. Hon tycker att föräldrarna gett upp. Pappan blev av med jobbet när fabriken lades ned och mamman är långtidssjukskriven efter många år i hemtjänsten. I inledningsscenen sitter Jenny tillsammans med kompisen Karin i en bil på E4:an på väg söderut, mot moderniteten och framtiden.

Jag är nyfiken på titeln, Inget ska växa över mig

-Titeln handlar om en slags önskan från huvudpersonen Jenny, att inget ska växa över henne. Hon har en bild av Sörede, den ort som hon kommer ifrån och nu har lämnat, att det är en plats där allt håller på att växa igen. Byggnader, fabriker, affärer, allt har lagts ned och gräs och sly håller på att ta över. För henne blir det en bild av att allt har stagnerat. Hennes drivkraft är att ta sig vidare och ta sig in i moderniteten.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen Jenny?

-Jenny är väldigt upptagen av vad hon inte vill vara. Hon vill inte vara fattig, inte bo på landet, men vad hon vill är kanske lite mer oklart. Det gör att hon blir vag både för sig själv och andra. Hon försöker passa in i olika sammanhang, avläsa koder och spegla sig i andra. Andra människor är mycket mer bekväma med den anpassningen, åtminstone tror Jenny det. Just det här väckt igenkänning hos många läsare.

I början av boken finns en scen på en bar där Jenny för första gången träffar Emelie, som hon imponeras av. I Jennys ögon är hon oklanderlig utan att vara ointressant. ”Allt verkar så naturligt när hon är bland människor”. Då inflikar kompisen Karin att det beror på ett hon ”kommer från pengar”.

Är frågor om klass och identitet ditt ärende i den här boken?

-För mig var det viktigt att visa att Jenny rör sig i miljöer där människor har olika typer av kapital, någon har föräldrar som är författare och journalister, andra pratar med självklarhet om sitt hus på Värmdö. Jag vill också skildra hur människor påverkas av synen på centrum och periferi. Vad är modernitet och vad är ett gott liv?

Att pojkvännen Sebastian är doktorand i sociologi med avhandlingsämnet arbetarklassens identitet är förstås ingen slump?

-Det var väldigt roligt att skriva fram detta och just att han genom sin forskning har hela teorin om klassidentiteter medan hon har den levda erfarenheten, däremot inga ord. Det är också roligt att han tycker att det är spännande att hon kommer från en arbetarklassfamilj. Det blir som ett exotiskt kapital för henne, att kunna säga att ens systrar är undersköterskor och mamma är sjukpensionär.

Jenny har satt upp en lista på vad hon vill uppnå inom fem år, bostad och fast jobb bland annat

-Det finns en slags spänning mellan det som står på listan och hur verkligheten ser ut. Hon är den som flyttar till Stockholm och ska göra karriär, men sen sitter hon där med ett andrahandskontrakt och osäkra anställningar.

Visst händer det något med Jenny och hennes syn på hemorten?

-Det stämmer. Hon har två systrar som bor kvar, de har en ganska sårig relation. Som barn hade alla tre en gemensam plan att de skulle resa ut i världen. Nu har systrarna stannat kvar, skaffat familj och hus. I Jennys ögon har de stagnerat. Men hon får syn på dem på ett annat sätt, det finns något annat än det igenvuxna. Systrarna köper och renoverar hus, för det är möjligt att göra om man bor kvar. Det är också en aspekt av klass. I Stockholm är det för många en omöjlighet att ens köpa ett radhus.

Hur mycket inspiration har du från egna erfarenheter av centrum och periferi?

-Kanske framför allt i hur vi skildrar periferin. I boken lägger Jenny upp en bild på sociala medier från sitt besök i Sörede när hon åker skidor. Egentligen har hon alltid hatat att åka skidor, men hon tänker att det blir en bra bild, så hon skapar den. Det är nog det mest självbiografiska inslaget i hela romanen (skratt). Var går gränsen mellan att vara stolt över sin hembygd och att medvetet iscensätta den i något slags identitetsbygge? Jag skrev en artikel i tidskriften Provins för några år sedan som just handlar om iscensättningen av Norrland.

Skidscenen har du varit med om?

Ja, kanske inte exakt, men själva andemeningen med den. Som barn var jag den som aldrig ville vara med på friluftsdagar. Jag hatade allt som hade med sport att göra, vilket inte är helt enkelt när man växer upp på landsbygden i Jämtland. Som vuxen har jag försökt att erövra skidåkningen, men sen har jag försonats med insikten att jag faktiskt inte behöver tycka om det.

I Elin Grelssons andra roman, Hundarna på huvudgatan som kom 2016, är handlingen placerad både i Kramfors och Jämtland. Huvudpersonen Johanna har fått sin första prästtjänst i en liten församling på Frösön. Rötterna finns i Kramfors och Johanna växte upp med ena foten i arbetarrörelsen och den andra i kyrkan. Hon är storögd inför världen och uppfylld av viljan att göra gott.

Vad ville du skildra i den romanen?

-Det handlar om tro på olika sätt, religiös och politisk tro. Johanna blir utmanad på både områdena. Socialdemokratin och Svenska kyrkan har varit otroligt starka institutioner i Sverige under så lång tid, men båda börjar tappa mark. Vad händer då? Till exempel i en liten församling och för Johannas pappa som har sin starka tro både på partiet och sig själv som socialdemokrat. Vad händer när det börjar svikta?

Johanna som person klarar inte riktigt av att ha ideal och samtidigt möta en tuff verklighet

-Den boken skrev jag mycket utifrån en känsla som handlade om just detta. Hur ska man orka leva i ett samhälle där det finns så många orättvisor? Jag låter Johanna vara otroligt naiv, hon kan inte alls härbärgera den här utmaningen. Hennes möte med flyktingpojken Mazen och det faktum att han inte får stanna i Sverige blir en katalysator för problematiken.

Hur ser din skrivprocess ut?

-Jag har varit superstrukturerad i arbetet med mina tre romaner. Min planeringstid är ganska lång, research tar ibland mycket tid, särskilt i min andra bok. Jag tycker om att ha mycket fakta i ryggen, då känner jag mig trygg när jag väl sätter mig ned för att skriva. Jag är mera prosaist än språkförfattare. Det ska finnas en handling och jag gillar struktur.

Hade du kunnat ha samma karriär om du stannat kvar i Jämtland?

-Nej, jag tror inte det, åtminstone inte om jag tänker på kulturjournalistiken. Jag har ju suttit på olika kulturredaktioner och jobbat mycket i kulturlivet. Men att vara skönlitterär författare tror jag säkert hade kunnat fungera.

Kan man säga att det var nödvändigt för dig att lämna Jämtland?

-Ja, men kanske inte utifrån tankar på karriär utan mer för att jag ville bo i en större stad och jag inte är så förtjust i vinter (skratt). Men nu är jag ganska mycket i Jämtland igen, vi har ett härbre ute på Rödön.

Du år ordförande i Norrländska författarsällskapet/Författarcentrum Norr. Berätta om arbetet där.

-Det är så roligt att jobba med Norrländska författarsällskapet just för att man kan se vilka möjligheter och drivkrafter som finns i norr. Tidigare har verksamheten varit ganska Umeådominerad, men nu är den mer utspridd i hela regionen, vilket är roligt. När det gäller Jämtland känns det som att det finns en god återväxt, det finns också några återvändare, Malin Nord till exempel.

Hur ser du på det litterära livet i våra norrländska regioner?

-Det som är den stora utmaningen, om man jämför med de andra Författarcentrumregionerna, är att vi inte har ett självklart nav. Författarcentrum Syd har Malmö, Öst har Stockholm, Väst har Göteborg. Avstånden i de andra regionerna är kortare så du kan ganska lätt ta dig till ett evenemang i den större staden. Den typen av infrastruktur faller i Norrland för att det är sådana avstånd. Där fyller tidskriften Provins en jätteviktig funktion.

Till sist börjar vi prata om att Elin, trots hennes bristande sportintresse i ungdomen, nu har ett stort engagemang i ÖFK, och att hon var ordförande i supporterklubben Falkarna under en period. Fotbollsintresset växte i takt med klubbens framgångar vilket också kom att förändra relationen till hembygden.

-För mig har ÖFK och fotbollsintresset varit ett jättebra sätt att få kontakt med människor i Jämtland som jag annars aldrig skulle ha träffat. Nu är jag otroligt lycklig för att det har börjat gå bra igen för ÖFK.

Kan fotbollen komma in i ditt skrivande?

-Ja, kanske, vi får se.

Fakta om

Elin Grelsson är född 1983 på Rödön. Hon flyttade till Göteborg för studier i språk, litteratur och skrivande. Sedan tio är bor hon i Stockholm tillsammans med sambo och barn. Elin arbetar som utbildningsledare på Skrivarakademin och frilansar också som kritiker och essäist. Hon är en hängiven ÖKF-supporter och har varit ordförande i Falkarna under en period. Sedan några år är hon engagerad i Norrländska författarsällskapet/Författarcentrum norr, ordförande sedan 2021. Till Rödön återvänder hon regelbundet, där finns ett härbre som väntar.

För några veckor beslutade Svenska Akademien att tilldela Elin Grelsson Ole och Ann-Marie Söderströms pris för 2023.

Bibliografi

• Du hasar av trygghet, Modernista 2011
• Hundarna på Huvudgatan, Atlas 2016
• Inget ska växa över mig, Natur & Kultur 2023