Anneli Jordahl

”Det var som Manhattan, fast hon aldrig hade varit där, inte ens utomlands. Men hon hade läst reseguider om New York och blivit sittande länge över fotografierna. Att stå i folkvimlet på Times Square i New York borde kännas ungefär som att sätta ner klacken i Östersund på Stortorget som sluttade brant ned mot Storsjön. Hur många tusen människor kunde få plats på torget? Konditorierna, hotellen, teatern. Det mesta hette något på stor.”

Vi ses på Wedemarks konditori med kaffe och hallongrottor.

Kan vi börja prata om din Östersundsbok, Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona. Den boken är ganska självbiografisk, eller hur? Du föddes i Östersund och nu är du här för att träffa släktingar.

-Det berättar jag så gärna om. Min biologiska pappa Sune Jordahl växte upp i Stora Blåsjön och gjorde lumpen här i Östersund. Han spelade också gitarr i olika band, mest jazz. Min mamma flyttade hit från Malung 1959 och jobbade som hembiträde. Mannen i den familjen var också musiker, och hon fick följa med på spelning ibland. Det var så hon träffade då min pappa som spelade i samma band.

Så med andra ord är det väldigt mycket i romanen som stämmer med dina föräldrars livshistoria?

-Ja, absolut. Det övergripande stämmer, men min mamma mindes inte så mycket och min pappa var död när jag började skriva. Så allt det andra har jag hittat på, det är ju ändå en roman. Men jag gjorde mycket research, bland annat om konditorierna och dansställena. Jag hämtade en hel del detaljer från boken Dansminnen, den är helt underbar. Bland annat att det ibland var så kallt att nylonstrumporna frös fast på benen.

-Mina föräldrar var ju så unga, dom var födda 1938 och 1942, hon var bara sjutton när dom träffades. Unga människors relationer håller ju inte alltid så länge, och så var det för dem. Dom skildes åt när mamma var gravid med mig. Precis som i romanen så tog mamma bussen in till sjukhuset för att föda mig. Alldeles ensam var hon. Hon var för stolt för att ta emot socialbidrag, så vi hade det väldigt tufft.

Krävdes det mod att skriva om din mamma?

-Jag frågade henne förstås om det var okej, men jag tror att det hade blivit annorlunda om hon inte hade levt. Boken blev nog lite snällare av den anledningen. Hon fick läsa texten innan publicering och jag minns en sak hon kommenterade - ”Ja, inte stod då vi flickor på någon parkering och drack sprit, det skulle inte förekomma.”

När boken kommit ut inbjöds Anneli till Östersund för ett författarsamtal och mamma Elsvig följde med.

-Då hade min mamma inte varit här sedan 1962 när vi flyttade från Östersund. Jag minns att vi kom i väldigt god tid, det stod en grupp damer där som tittade länge på oss. Sen tog dom mod till sig och gick fram till min mamma och sa ”Vi har också jobbat som hembiträden”. Nu fick dom sin historia berättad. Det kändes väldigt fint.

Många kvinnor i den åldern delar den erfarenheten, att ha jobbat som hembiträden.

-Det var ju inte bara arbetartjejer som min mamma som arbetade i hushåll. Det paret som hon jobbade hos var verkligen ingen överklass, men när kvinnan i familjen också arbetade var det nödvändigt med en barnflicka och hushållerska. Det var en tid innan de stora förändringarna kom, barnomsorgen var inte riktigt utbyggd, p-pillret skulle ju snart dyka upp och aborträtten kom ju inte förrän på 70-talet.

Hur mycket kontakt hade du med din pappa?

-Inte alls mycket. När jag var i tjugoårsåldern sökte jag reda på honom i kyrkböckerna. Då hade vi inte träffats sedan jag var två. Jag blev uppbjuden till Jämtland och fick träffa andra släktingar också. Långs senare, när jag hade kommit ut med boken, blev jag tipsad om att gå med i Norrländska författarsällskapet för att kunna söka vistelsestipendier. På det viset kom jag till Jormliens fjällgård för att skriva. Helt fantastiskt fint var det. Nu har jag precis fått veta att min faster Märta arbetade där hos PO Sundman, när han drev pensionatet. Det finns så mycket spännande historia där.

-Det ingick i stipendiet att hålla en författarkväll och på affischen hade dom presenterat mig som ”Sune Jordahls dotter”. Då fick jag träffa min farbror Ivar och faster Karin, som då fortfarande bodde i Stora Blåsjön. Hon hade ett fantastiskt minne från när de hade varit unga och mindes till och med hur min mamma hade varit klädd när de var på dans.

Din senaste roman Björnjägarens döttrar blev nominerad till fjolårets Augustpris. Vad har det betytt?

-Det betyder mycket, boken lyfts fram på ett helt annat sätt. Den har också nominerats till Sveriges radios romanpris, och det avgörs i april. Jag tänkte först att boken var väldigt smal, men så har det inte blivit. Nu har den sålts till tio länder, senast till Mexico.

Jag hade väldigt roligt när jag läste den. Den skiljer sig en del från dina tidigare böcker. Men du har verkligen skrivit i många genres och stilar.

-Jag vill skriva böcker som ingen annan skriver. Det är min sport. Den bok jag skriver ska inte ska likna den förra. Men däremot har jag återkommande teman.

Vilka är dina teman?

-Det är mycket mor och dotter i mina böcker, stad och land är ett annat tema, men också bildningshunger och bibliotek. Jag får alltid in ett bibliotek, till och med i den senaste boken, lite som en hägring. I Björnjägarens döttrar bestämde jag mig för att bryta mot en av mina tidigare principer: att aldrig ha en allvetande berättare. Jag fick idén att låta bokens författare vara en lokal skribent som skriver om de sju systrarna till hembygdsföreningens årsbok.

Björnjägarens döttrar utspelas i nutid kring en fiktiv finländsk stad. Efter att de sju systrarna blivit föräldralösa flyr de ut till vildmarken till sin pappa gamla skogskoja i väglöst land. De lever vilt och fritt och försörjer sig på det skogens ger. Det är burleskt och roligt, men berättelsen hårdnar efterhand. I bokens inledning läser vi:

”Man lade direkt märke till dem. På håll såg de ut som vilka som helst när de sålde ved, svamp och torkat harkött på marknaden. För det mesta dök de upp två eller tre åt gången, klädda i flanellskjorta och svart skinnjacka. Det var lukten de bar med sig som stack ut och trängde sig på. En blandning av kåda, svett och otvättat kön.”

-Först och främst är boken ett genusprojekt - vad händer om man byter ut de sju bröderna mot systrar? Vad händer då med våldet och supandet. Men den handlar också om stad och land, om frihet, fångenskap och klanbeteende. Ett annat tema i boken är det muntliga och skriftliga berättandet. Det finns en annan tråd som handlar om kvinnoförakt som var riktigt svår att skriva fram. Men mamman är inte riktigt den dom tror, och inte pappan heller.

Jag ser i din första bok, en reseskildring från Helsingfors, att du redan där skriver om boken Sju bröder av Alexis Kivi som fungerat som inspiration.

-Det är en finsk klassiker från 1870. Den allra första romanen som skrevs på finska språket. Den var bannlyst en period, man tyckte att den var för naturalistisk och vågad.

En av dina böcker har fokus på skrivande – Orm med två huvuden. Där beskriver du dig själv som en långsam och tvivlande författare.

-Jag har höga krav på mig själv och får använda min viljestyrka för att sätta mig vid skrivbordet. Vissa författare måste skriva hela tiden, men jag måste läsa böcker varje dag för att överleva. Det är min livsform. Jag borde egentligen läsa mindre och skriva mer, men det har inte hänt ännu. Jag ägnar mycket tid åt research. Nästan alla mina böcker blir som en slags bildningsresor för mig.

Du jobbar du lite som en forskare?

-Det stämmer. Man måste göra sin läxa, men det får inte synas alltför tydligt i texten. Jag har igen det sen när jag åker ut och pratar om boken. Då finns mängder av sidomaterial att göra utvikningar kring.

När Anneli Jordahl 2003 kom ut med boken Klass - är du fin nog ledde det till mycket uppmärksamhet. I boken resonerar hon om varför klassperspektivet tycks vara ett så känsligt ämne. Hon använder sig själv som exempel, men utgår också från samtal med andra som gjort klassresor både uppåt och nedåt i hierarkin.

Jag har förstått att du ibland kallas för ”Fru klass”, att du fortfarande förknippas starkt med boken som kom ut för tjugo år sedan.

-Jag är fortfarande väldigt intresserad av klassfrågor, men det blir slentrian när medierna ringer till mig för att få en kommentar så fort någon skrivit om en klassresa. Det är smidigare att prata om feminism. Om man trycker upp feministiska kampord på en t-shirt låter det coolt, men vad ska man skriva om klass – heja arbetarrörelsen? Det behövs ett nytt språk för att prata om klass idag.

Men din bok Som hundarna i Lafayette park handlar om klass, eller hur?

-Absolut. Jag började undersöka detta med arbetsplatsolyckor för flera år sedan. Det sker ungefär en dödsolycka per vecka, och folk känner inte till det. Politiker åker inte ut till arbetsplatser och säger ”Det här får inte hända i vårt land”. Det blir sällan några rättsfall, så arbetsgivarna kan ta risker.

I Som hundarna i Lafayette park är huvudpersonen Jeanette nybliven änka. Hon klipper ut notiser om arbetsplatsolycka och klistrar in i sitt dödsalbum. Den första notisen handlar om olyckan på stålverket som ledde till makens dödsfall. När Jeanette börjar intressera sig Angela Davis, legenden från Black Power-rörelsen, får hon kraft att förändra sitt liv.

Hur kopplar du ihop arbetsmiljöbrotten med den svarta medborgarrättsrörelsen i USA?

-När jag frågar fackförbundsledare vad de tänker om arbetsmiljöolyckorna så svarar de att arbetare inte har något värde. Då är det ganska enkelt att jämföra med medborgarrättsrörelsen och Black lives matter-rörelsen. En afroamerikan kan skjutas på gatan och poliserna blir friade. Det är samma vanmakt – vi är inte värda något. Men sen får man ju bena ut frågorna, det går ändå inte att jämföra. En svensk arbetare kan gå ut på gatan utan att riskera att bli skjuten. Det är en jäkla skillnad.

Vad jobbar du med nu?

-I mitt nya romanprojekt intervjuar jag mina fastrar Karin och Märta om hur det var uppe i Frostvikenområdet under andra världskriget. Det finns några diplom om förtjänstfulla insatser under kriget från norske kung Håkon. Många deltog i motståndsrörelsen på svenska sidan av gränsen. Mina släktingar drev ett fjällpensionat i Mittilia i Stora Blåsjön, och där gömdes norska flyktingar ibland. Idén fick jag när Ukraina invaderades. Jag vill skriva med inspiration från mina släktingars krigserfarenheter.

Om Anneli

Född i Östersund 1960, flyttade med sin mamma efter två år. Har varit bosatt på många platser, just nu i Sigtuna där hon bor med sin hund, en dansk gårdshund. På helgerna träffar hon sin särbo. Utbildad journalist, har verkat som litteraturkritiker vid ett flertal dagstidningar, idag vid Aftonbladet och Sydsvenskan. Sedan några år författare på heltid.

Bibliografi

• Helsingfors. Från Kalevala till Snowkrasch, Bokförlaget DN 1999
• Klass – är du fin nog?, Bokförlaget Atlas 2003
• Att besegra fru J: En bok om Elsie Johansson, Bokförlaget Atlas
• Var kommer du ifrån? Intervjuer, reportage och essäer, Bokförlaget Mormor 2006
• Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet, Bokförlaget Atlas 2009
• Augustenbad en sommar, Norstedts 2011
• Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona, Norstedts 2014
• Som hundarna i Lafayette park, Norstedts 2016
• Orm med två huvuden, Norstedts 2019
• Björnjägarens döttrar, Norstedts 2022

Priser och utmärkelser ett urval):

• Ludvig Nordström-priset 2005
• Moa Martinson-stipendiet 2010
• Tidningen Vi:s litteraturpris 2016
• Ivar Lo-priset 2017
• Hedenvind-plaketten 2017
• Stina Aronsons pris 2020