Ingrid Elfberg

En ljudboksdrottning med ilskan som drivkraft

När vi ses på ett av Östersunds kaféer kommer Ingrid Elfberg direkt från Bruksvallarna där hon nu bor på deltid i det som var hennes pappas hemgård. Resan in till stan har tagit lite tid, eftersom hon stannat till på flera platser, bland annat i Hackås där hon har en annan rottråd. I Sanne fanns hennes mammas barndomshem.

-Min hembygd är ju så vacker, säger hon.

När hon inte är i Bruksvallarna bor Ingrid Elfberg i Halden Norge, dit hon flyttade för en tid sedan. Där bor också hennes äldste son med familj. Det ger henne större möjligheter att vara farmor.

Vi börjar prata om Ingrids bok Dagbrottet, som är första delen i det förlaget kallar Jämtlandsserien. Huvudkaraktären Zara, som arbetar som undercover-polis, har skickats till Jämtland för att undkomma sina fiender och ligga lågt en tid. Nu ikläder hon sig rollen som Maria Berg, en nytillträdd utredare hos polisen i Östersund. Det blir ingen lugn tillvaro i Jämtland för Zara, hon kastas omedelbart in i en dramatisk mordutredning. En ung kvinnlig miljöaktivist har hittats mördad på en myr. Ett utländskt mineralbolag provborrar i Oviken för att leta vanadin. Bygden är kluven mellan de kritiska miljöförespråkarna och de som gärna ser att en gruva anläggs vid Storsjöns strand.

-Storyn om brytningen av uran och vanadin har jag snappat upp genom möten med människor, gamla vänner och andra som berättat för mig hur det gått till i Oviken. Några av mina vänner som har sommarstuga där ute har varit med om provborrningar på sina tomter. Jag kände att jag ville undersöka den här verksamheten, hur det ser ut med lagstiftning och annat. Jag blev helt häpen över hur det kan gå till. Det är riktigt illa.

Du har verkligen ett ärende när du skriver om detta, eller hur?

-Ja, jag älskar att skriva om ämnen som engagerar mig. Ska jag ägna så mycket tid som det tar att skriva en bok så måste det handla om ämnen som engagerar, helst något som gör mig skitförbannad. Så har det varit med alla mina böcker. Jag fortsätter att vara ilsken helt enkelt. I min första bok handlar det om pedofili, i nästa bok är det våld i nära relationer, sen blir det nätdejting och kärleksbedrägeri. Jag har också skrivit om mobbing, grooming och sugerdejting.

I Jämtlandsserien finns också ett annat tema, förutom uranbrytningen. Att huvudkaraktären Zara är en undercoverpolis hänger samman med att Ingrid råkade snubbla över information om den typen av verksamhet.

-Organisationen som det handlar fungerar ungefär som det vi brukar läsa om i en spionroman.

Inom tv-serievärlden känns ju detta väldigt bekant, men i en svensk kriminalroman är kanske inte lika vanligt?

-Nej det stämmer, och därför kändes det väldigt spännande att få skriva om det.

Hur kom det sig att du placerade din nya bokserie i Jämtland rent geografiskt?

-Jag ville ge mig själv en anledning att återvända till min hembygd. Så jag gjorde en hel del research, bland annat frågade jag polisen på plats hur brottsligheten ser ut. Tanken är ju att jag, genom min huvudkaraktär Zara, får komma in som nyinflyttad till Jämtland och få titta på miljön med hennes utifrånblick. Ett av de riktigt stora problemen som jag skildrar i bok två i serien, Särlingen, är de kringresande internationella ligorna som på grund av våra politikers handfallenhet tillåts plundra glesbygden.

Åsa Larsson skriver ju en del om just detta i sin senaste bok Fädernas missgärningar, men då är det Norrbotten det handlar om.

-Ja, vi pratade en hel del om detta när vi sågs senast. Det drabbar ju särskilt glesbygd för att det är laglöst land. Om vi tar Funäsdalen till exempel så har den polisstationen länge stått tom. Sen ett år tillbaka så finns det faktiskt två polismän som har sin arbetsplats där. Jag har haft kontakt med poliser både där och i Östersund i samband med researchen för boken.

Jag inflikar att det inte varit så lätt att skaffa böckerna, och hon håller med. De finns framför allt som ljudbok. Första delen i Jämtlandsserien, Dagbrottet, finns också som pappersbok i ”limited edition”, och nu är jag ägare av ett av dessa exemplar.

Det finns ju läsare som fortfarande föredrar det tryckta formatet.

- Det är svårt att få ekonomi i pappersböckerna men vissa förlag väljer att ge ut dem ändå för att alla format drar varandra. Mitt förlag ser pappersboken som en förlust i och med dålig försäljning. Men visst är det sorgligt att inte få en tryckt bok att ställa i sin egohylla på kontoret eller kunna signera och skicka till alla människor som hjälpt mig i processen. Det är också sorgligt för biblioteken.

Din första bok Gud som haver kom ut i 40 000 exemplar, det är ju en väldigt stor upplaga.

-Absolut, men då såg bokmarknaden annorlunda ut. Dels var pocket väldigt stort, vilket det inte längre är, bokklubbar var också ganska vanliga, nu är de på utdöende. Det har förändrats väldigt mycket och det är ingen självklarhet att böckerna står i bokhandeln.

Många menar ju att ljudboksgenren kräver ett delvis annat sätt att skriva

-Jag skulle vilja säga att det inte stämmer, men jag skriver redan från början på ett sätt som funkar för ljudbok. Det ska vara ett bra tempo och ett enkelt språk. Tidshopp funkar inte så bra. Du kan inte kursivera delar av texten för att markera att nu drömmer personen. Du måste vara tydlig. Jag är dramaturginörd och det jag skriver skulle lika gärna kunna fungera för en tv-serie.

Del två i Jämtlandsserien, Särlingen, finns som e-bok och ljudbok sedan början av 2022. Tredje delen har Ingrid lämnat in till förlaget och den kommer ut så snart som möjligt under hösten. Det återstår flera vändor till redaktören, men också en koll från faktagranskare.

-Till exempel så utspelar sig handlingen delvis vid Järpströmmens kraftverk och det är rätt många komplicerade saker som ska stämma.

När började du på allvar satsa på ditt författarskap?

-Historieberättande är jag uppvuxen med. De finns en stark berättartradition som jag fått med mig. Jag minns hur jag satt under matbordet i köket i Bruksvallarna och lyssnade på alla ljugarhistorier. Både jag och min syster nördade tidigt in på fantasy och sci-fi. Berättande i alla former är viktigt för mig. Hela släkten är full av kreativa människor – dansare, musiker, litteraturfolk och kulturchefer.

För många i vår generation är ändå tanken på att bli författare ett väldigt stort steg

-Jag har alltid skrivit, men för mig började det nog på allvar i samband med att mitt äktenskap med barnens far krackelerade. Då gick jag en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola i Skåne. Där fick jag tre skrivarkamrater och vi har fortsatt att träffas och stötta varandra. I vårt författargäng utmanade vi varandra att skicka in novellbidrag till Ballografs skrivartävling. Just detta år var temat spänning. En dag så ringer Ballograf och berättade att jag vunnit första priset. Det innebar en boost och jag kände att det kanske fanns en framtid för mig som författare. I juryn satt min favoritförfattare Håkan Nesser och jag fick träffa honom på Bokmässan. Några år senare skickade jag in mitt första romanmanus till olika förlag och blev givetvis refuserad, för det blir man.

Vad gjorde du då?

-Jag började skriva om. Från ett av de större förlagen hade jag fått ganska mycket synpunkter, och det var användbart. Plötsligt fick jag ett samtal från Kabusa förlag i Göteborg. Dom ville ge ut boken och på den vägen är det. Mina första två böcker kom ut på det förlaget och sen flyttade jag över till Bokfabriken i Malmö. På det förlaget håller jag nu på att skriva en ny del i Göteborgssviten.

Hur mycket hänger böckerna i den serien ihop?

-Alla utspelar sig i Göteborg och har samma persongalleri, men huvudkaraktären skiftar. Jag tyckte det var en kreativ idé, men i efterhand har jag förstått att läsarna mycket hellre vill följa en, eller möjligen två karaktärer.

Sedan något år är Ingrid författare på heltid. Tidigare varvade hon det egna skrivandet med att undervisa på Skrivarakademin i Göteborg och med uppdrag som lektör och frilansskribent. Nu har hon kontrakt på två bokserier samtidigt och har helt enkelt inte tid med annat än det egna skrivandet. Förutom Götebordssviten finns även Jämtlandsserien, som snart kommer ut med sin tredje del. För Ingrid kändes det lockande att återkoppla till uppväxtens miljöer. Det var spännande att bygga upp ett nytt litterärt universum med Östersund som bas.

Ägnar du mycket tid åt research och hur tänker du när det gäller fakta kontra fiktion?

-Jag älskar research och faktan ska vara väl underbyggd, den ska ge mig en bra grundstory. Fiktionen drivs av de påhittade karaktärerna som springer omkring i berättelsen. De karaktärerna styr jag helt över, deras liv och död, allt. Det är ganska härligt att leka gud.

Om vi tar din nya huvudkaraktär Zara, hon känns ganska mycket som en hjältefigur. Är hon det?

-Ja, den typen av poliser är utbildade för det. Hon är på många sätt en Lisbet Salander med extra superpowers. En klyscha absolut, men det finns en verklighet bakom. Det är ett fruktansvärt tufft yrke och de flesta orkar inte så många år. Jag har gjort Zara till en slags överlevare, som fastnar i rollen och tappar bort sig själv. Det är rätt intressant utifrån att hon är en person som hela tiden behöver låtsas att hon är en annan.

Skulle Jämtlandstriolgin kunna bli en tv-serie?

-Det skulle vara fantastiskt kul, men jag kommer inte att skriva manus själv, det är inte min profession. Det skulle vara jättekul, och då får man göra som Åsa Larsson har gjort, att bli rådgivare. Men självklart får man då också stå ut med att storyn kan bli delvis förändrad. Det hade varit skithäftigt, men det är stora pengar och långa processer.

Basfakta

Ingrid Elfberg är född i Östersund 1958. Efter många år i Göteborg och Västra götaland bor hon nu i Halden, Norge och i Bruksvallarna. Som ung spelade hon slagverk och funderade på att bli musiker. I stället utbildade hon sig till kommunikatör och har bland annat arbetat med IT och som art director på reklambyrå. Hon har också varit kursledare vid Skrivarakademin. Sedan 2020 är hon författare på heltid.

Bibliografi:

• Gud som haver, 2009 Kabusa förlag
• Tills döden skiljer oss åt, 2013 Kabusa förlag
• Den du borde frukta, 2015 Bokfabriken
• Monster, 2016 Bokfabriken
• Lilla dockan, 2017 Bokfabriken
• Dagbrottet, 2020 Soutside stories
• Särlingen, 2022, Southside stories

Utmärkelser

• 2004 vann hon första pris i novelltävlingen Ballografpriset,
  för sin novell "Stormen".