Annika Norlin

”Helst sov de utomhus. Det kändes bäst. Med marken under kroppen, under stjärnhimlen, värme från andra kroppar. Så mycket luft att andas, aldrig tog den slut. Tänk bort, tänk bort mjuka madrasser och bordsfläktar. De mindes dem knappt. Allt sitter i dig. Du innehåller redan allt. Inget behöver du. Du har en stor gran att sova under och varma kroppar att trycka dig mot”

Stacken, som är Annika Norlins första roman, handlar om en utbränd journalist som flyr storstaden för att bosätta sig i ett tält i skogen i farmoderns gamla hemtrakter i norr. Där stöter hon på en grupp människor som dragit sig undan det övriga samhället. De sju personerna i gruppen har alla sina alldeles egna skäl att fly samhället.

Stacken utspelas i en skog i ett fiktivt norrländskt landskap. Hur på påverkas ditt skrivande av dina egna erfarenheter av att bo på olika platser?

-Bra fråga. Om man tar boken Stacken så är den påverkad av att jag vuxit upp i, och bor i, en mellanstor stad. Jag har också bott i storstäder som Stockholm och London och turnerat till ännu större, samtidigt som jag har vistats mycket i olika mycket små byar. Det är som att alla de här sätten att bo och leva på har samlats i mig. Det tror jag påverkar mitt skrivande ganska mycket. Men om man kommer från norr så är det nog viktigt att få in detta med livet i byar.

Vi kan väl fortsätta prata om Stacken. Där finns en alldeles egen ton och röst. Hur hittade du den?

-Jag har jobbat ganska mycket med att hitta min röst för skönlitteratur, det tog många år för mig. Att ha hittat sin röst är ungefär som skillnaden mellan att prata med en intressant person och en tråkig person. De kan berätta samma saker, men det är tonen som avgör om man vill lyssna. Jag minns när jag började få en känsla av att ha hittat den. Jag läste mycket barnböcker, särskilt böcker för de riktigt små barnen. Det är komprimerad texter med korta meningar där man förenklar språket. Jag blev helt enkelt kär i det sättet att skriva och kände att jag ville skriva så, men för vuxna. Att inte rädslas enkelheten.

Finns det rester av poppoesi när du skriver längre berättelser?

-Absolut. En sak som jag har med mig från musiken är att jag vill att det jag skrivit ska kännas otryggt, att jag själv ska undra om man verkligen kan skriva så. Om det man skrivit låter som nåt som redan existerar känns det tryggt och bra, och man känner sig duktig. ”Oj, det här låter som Torgny Lindgren.” Då är man ute på hal is. En otrygg känsla innebär att man gjort något som är nytt och eget. En annan sak är att jag tycker det är viktigt att maxa känslor ibland. Ungefär som att jag skriver in osynliga stråkar i texten.

Emelie är en person som inte tillhör gruppen, men som upptäcker den. Hon är en utmattad frilansjournalist som flyr Stockholm. Bygger du på egna erfarenheter här?

-Emelies personlighet är långt ifrån min egen, men däremot har jag hämtat detta med att ha alldeles för mycket att göra och vad det leder till – att hon söker sig till naturen. Så var det för mig också. Det ständiga stresspåslaget i kroppen ledde till att jag hittade naturen som lindring och bot. Jag har också ett stort miljöintresse och för mig hänger de sakerna ihop. Jag var tvungen att skriva in en sådan karaktär för att kunna diskutera det. Men jag ville också kommentera gig-ekonomin. Den fanns ju redan för drygt tjugo år sedan när jag var ung och jobbade som ”LAS-journalist”.

Om man vill kan man tolka Stacken ganska politiskt

-Precis. Jag tror att det finns ganska många politiska tankar, det är bara det att jag hoppas att det märks att jag inte har några svar (skratt). För mig handlar det mycket om förvirring. Jag kastar mig ofta in i diskussioner om var man ska bo, hur man ska leva och vad som är rätt att göra, men jag kommer aldrig fram till någonting. Så tror jag att boken också känns.

Får jag fråga hur det är med ditt naturintresse. Har det alltid funnits?

-Det är väldigt roligt, apropå att jag kommer från Jämtland där de flesta har ett genuint naturintresse. Själv har jag gått en lång omväg för att hitta naturen, jag var tvungen att först vända mig bort från den. Jag fattade verkligen ingenting när jag växte upp, alla skulle hela tiden vara ute och vandra. Jag undrade varför, varför tar du en av dina dyrbara helger för att bara traska runt. Det händer ju ingenting. Det tog lång tid för mig, men nu fattar jag, fyrtio år efter alla andra.

Naturen och skogen där gruppen befinner sig blir plötsligt hotad

-Skogen är ju en otroligt laddad fråga. Jag är intresserad av den, men det är väldigt svårt att få grepp om. Jag känner många som kan saker om skogen. Några forskar på SLU, jag har kompisar som är skogsaktivister, någon jobbar inom skogsindustrin, och alla säger olika saker. I mitt skrivande har jag unnat mig att tänka på skogen framför allt känslomässigt och skildra det i texten. För mig personligen så är det så att när jag började bli intresserad av naturen så kom det samtidigt en stark panik över att skogen och naturen inte skulle finnas längre, eller att den skulle förändras. Så jag har försökt ta in det rent känslomässigt, hur det är för människan.

Har du jobbat mycket med research till Stacken?

-Ja, det har varit en underbar del av romanskrivandet och en sak jag saknat från journalistlivet, att få ringa upp folk och fråga om specifika saker. En skogsforskare som jag hade kontakt med berättade jättemycket som jag inte tog med i boken, men däremot strök jag väldigt mycket av det jag redan hade skrivit.

Man kanske kan säga att bokens huvudkaraktär egentligen är gruppen, den som kallar sig själv för Stacken. Hur kommer det sig?

-Jag vet inte varför, men jag har alltid varit intresserad av olika grupper, blicken dras dit. Ofta skriver jag på fik och så fort det kommer in en grupp människor så funderar jag alltid på hur de hänger ihop. Ofta är det tydligt, en pappa och en dotter eller klasskamrater, men ibland fattar man inte hur de hänger ihop.

Är du en iakttagare och tjuvlyssnare?

-Absolut, jag är verkligen en tjuvlyssnare och jag är intresserad av hur folk pratar med varandra. Ganska ofta sitter jag på olika Espresso House, det är så väldigt allmänna ställen där det finns alla typer av folk. Det kan vara en anställningsintervju eller en första-date, det är en dröm för sådana som mig.

För mig så är det en person i gruppen som jag ömmar lite extra för och det är Låke. Berätta om honom.

-Låke är Stackens enda barn. Jag har tänkt att han egentligen är en ganska glad gamäng och det är nog för att han har behövt vara det. Det har inte funnits plats för att han ska vara sorgsen eller deppad. Han får vara med lite på nåder. Det finns de som älskar honom men det finns kanske ingen som ser efter hans bästa. Jag tänker nog också att han blir en representant för barn i alla samhällen. När man reagerar på saker som händer Låke så hoppas jag att man egentligen reagerar på saker som händer alla barn. Vuxna sätter reglerna och barnen får anpassa sig.

En annan karaktär som sticker ut är Sara, som blir något av en ledare för gruppen

-Jag ville skriva fram en sådan person, en ledare. Jag är så intresserad av att det nästan alltid går att urskilja vem det är som bestämmer i en grupp. Vem är det som alla lyssnar på och vad är det som gör att om den här personen säger någonting då blir det så. Det som Sara har är att hon är tydlig och säker på vad hon tycker.

Många recensenter har pratat om din vänliga blick på mänskligheten. Stämmer det?

-Jag tror och hoppas att det stämmer. Min blick på världen är nog vänlig, men förstås kan jag också bli arg på allt skit som händer, men jag är nog mer intresserad av vad det är som gjort att människor har blivit sådana att de kan göra dåliga saker. Jag tänker sällan att någon är ond i grunden.

-Nu när jag läser boken så tänker jag att den kanske handlar om att vi inte kan hitta några tydliga regler för hur vi ska leva. Det som passar för en, passar inte för en annan. Vissa som har läst boken tycker att den är en rolig och glad bok medan andra har sagt att den handlar om ångest. Själv har jag tänkt att det är en blandning.

Kan vi prata om din skrivprocess. Du tackar Monika Fagerholm i ditt efterord. Vad betyder hon?

-Hon betyder jättemycket, särskilt inför min första bok. Att jag lyckades skriva den novellsamlingen berodde ganska mycket på att jag fick en skriva-bok-kurs med henne i present. Att ha någon att skicka text till varje månad, en person som man litar så mycket på var helt ovärdeligt. Så har det varit också med den här boken. Hon har kommit med feed-back som har varit superviktig. Hennes approach till skrivande är att det handlar mer om att bygga världar än att skapa dramaturgi. Det var förlösande för mig. Jag trodde att man var tvungen att sitta med post-it lappar när man skriver roman.

Berätta mer om ditt skrivande

-Nästan varje dag skriver jag på förmiddagen. Då är jag som skarpast i huvudet. Jag skriver rakt upp och ned och sparar tankearbetet till senare. För mig handlar det jättemycket om att skapa ett material som jag sedan kan hugga ut en staty från, för att använda ett slitet uttryck. Jag är inte alls hård mot mig själv när jag skriver utan jag försöker känna att det är ljuvligt och härligt. Att ifrågasätta kommer senare.

Jag läste lite i din bok ”Texter”, som handlar om ditt låtskrivande. Där skriver du att du tycker om att ge dig själv ramar, att hitta platser att placera berättelsen i. Du skriver också att du gärna vill skriva biografiskt, men att det ofta blir påhittat.

-Precis. När jag skriver musik, men kanske också i mitt andra skrivande, så försöker jag skriva om känslor som jag vill förstå och så hittar jag på platser runt dem. Känslorna ska vara ärliga och sanna men allt annat kan vara fiktion. I Stacken finns det ett tillfälle när vi får följa Jozsef till en simhall. Det kan vara förlösande att man tar en väldigt specifik plats, då händer det mycket med skrivandet.

Jag tänker på det du skriver om albumet Facit, att det handlar om kärlek, politiklängtan efter att tillhöra en grupp och om kroppen och dess komponenter. Det kan också stämma in på Stacken.

-Det har du rätt i (skratt). Det är flera som har påpekat att saker som finns i Stacken också finns också i mina låtar. Själv har jag inte alls tänkt så, men kanske gör man i själva verket samma sak hela tiden. Så kan det få vara.

Vad tror du hade hänt om du inte hade flyttat från Östersund, hade du satsat på skrivande då?

-Det är ju så himla svårt att veta, men jag gissar att jag hade försökt skriva böcker vart jag än hade bott. Men jag kanske hade skrivit om andra saker då. Man blir ju så påverkad av sin miljö.

Hur ser din relation till Östersund och Jämtland ut nu för tiden?

-Den är väldigt varm på så sätt att jag jättegärna åker dit så ofta jag kan. Jag har familj och några av mina bästa kompisar i Jämtland, det är det jag premierar när jag kommer dit. Men relationen kanske är ännu bättre nu eftersom jag har börjat uppskatta de saker som finns där, naturen. Mina kompisar har ju vandrat trettio år längre än jag, medan jag fortfarande känner mig som en novis.

Om Annika Norlin

Född 1977 i Östersund. Utbildad journalist som arbetat på LT, ÖP, Aftonbladet och på Sveriges radio. Låtskrivare och artist sedan 2005. Har också pluggat på psykologprogrammet. Flyttade från Östersund till Stockholm i början av 2000-talet och bor nu i Umeå med sin familj sedan 2008.

Bibliografi

• Texter, Teg publishing 2014
• Jag ser allt du gör, Weyler förlag 2020
• Stacken, Weyler förlag 2023

Priser och utmärkelser

• 2020 nominerades Jag ser allt du gör till Augustpriset, Borås Tidnings debutantpris, Norrlands litteraturpris och Katapultpriset.
• 2021 Karin Boyes litterära pris.
• 2023 nominerades Stacken till Svenska Dagbladets litteraturpris.