Karin Härjegård
Om relationer med hopp
Vi möts i Duved en fredag i mars, under en vecka då hon är författare på heltid. Karin Härjegård arbetar som präst varannan vecka och som författare däremellan. Tidigare var hon kyrkoherde på heltid.
-Det var oerhört tungt, jag jobbade så mycket att det till slut inte fungerade. Jag hann inte med min dotter och jag hann inte med mitt skrivande. Så jag sa upp mig och blev då erbjuden att stanna kvar som vanlig församlingspräst på halvtid. De är det bästa jag har gjort.
Orden är viktiga i båda dina yrken, eller hur?
-Det stämmer. När man prästvigs så får man uttrycket” Verbi divini minister”, det gudomliga ordets tjänare. Ett viktigt uppdrag är att omformulera Bibeltexterna på ett sätt som gör orden begripliga och fortfarande gudomliga. Det är en svår konst.
Man pratar ju ofta om att en författare måste hitta sin egen röst, det är nästan som en sliten kliché.
-Det ligger någonting i det, som det ofta gör med klichéer. För mig är det så att jag har ett väldigt flöde när jag skriver. Min känsla är att jag bara hämtar upp saker. Det mesta är redan är klart när jag sätter mig vid datorn. Som ett källsprång.
Just nu går Karin i väntans tider – hennes nya bok Kallbaderskan bland fjällen kommer ut den 6 april. Den nya boken markerar en slags nystart i författarskapet. Vi kommer till det, men först en resumé av det som varit. Jag har följt Karin under stora delar av hennes författarskap från debuten för snart tio år sedan. Hon har hittat ett tema som hon konsekvent följt, men också utvecklat i sina tre tidigare romaner. Det handlar om det som brukar kallas ”starka kvinnor”, ett begrepp som vi båda känner oss kluvna till.
Inspirationen till Karins Härjegårds första tre romaner kommer från autentiska kvinnoöden från förr och hon har grävt i den lokala myllan för att hitta sina karaktärer. Vi rör oss i miljöer runt om i länet - i Hede, Berg och Åre med en rejäl utflykt till USA. Vi möter doktorinnan Margareta Klingspor, som försakade sin egen läkarkarriär för att följa sin make till Hede där hon skapade otaliga välfärdsprojekt tillsammans med lokalbefolkningen. Vattenledningar, tvättstuga, hemvårdarinnor och skolbespisning för barnen. Vi möter också hotellentreprenören Kristina Hansson som drev det allra första hotellet i Åre och väverskan Margareta Bergman från Rörön i Berg som skapade en framgångsrik karriär som lärare och textilföretagare i USA.
-Jag ville lyfta kvinnor ur historien som annars skulle bli bortglömda. Det började ju med denna fantastiska Margareta Klingspor som det inte alls pratas om. Som jag skriver i förordet, hade det varit en man som gjort allt detta skulle hans staty redan varit rest på torget. Det var verkligen en mission. Tanken var att skriva tre böcker i den andan.
Då är uppdraget slutfört?
-Jag kan tänka mig att skriva fler böcker i den genren, för det har varit väldigt meningsfullt. Många mailar till mig och kommer med förslag på kvinnor att skriva om. Så jag ligger på en liten bank av kloka och spännande kvinnor, men just nu är det inte läge. Men vem vet?
Efter en lång och slitsam process med olika förlagskontakter så är du nu i hamn hos Printz Publishing. Äntligen kan jag tänka. Hur känns det?
-Det är jättekul att jag nu har fått ett stort förlag i ryggen. Det är så trevliga och proffsiga människor och dom vill mig väl och dom vill berättelsen väl. Jag hamnade i ett läge för en tid sedan då jag blev rädd för att skriva. Jag hade fått återkopplingar på ett tidigare bokmanus som innebar att jag skulle ha behövt göra väldigt stora ändringar, som jag inte var beredd att göra. Då började jag skriva på något som bara kändes lustfyllt och prestationsfritt. Det blev början till berättelsen om Kallbaderskan som nu kommer som bok.
Hur kom den nya boken till?
-Sedan många år tillbaka har jag skrivit några kortare texter som handlar om den pensionerade lärarinnan Sonja. Jag tyckte så mycket om att vistas med henne, så där fick den nya romanen sin start. Men hon kändes inte som min huvudkaraktär och då dök Helena upp. Jag bara skrev och skrev, från januari till mars. Det är ett år sedan nu. Jag hade ett någorlunda bearbetat manus och behövde egentligen en utomstående lektör, men ingen hade tid för under pandemin har ju alla börjat skriva. Då gjorde jag det förbjudna att bara skicka i väg mitt manus utan några lektörsögon. Trodde att jag skulle få vänta i ett halvår på svar. Men det gick två dagar och sen ringer förläggaren Christoffer och undrar om jag har signat med något annat förlag. Det var fantastiskt och overkligt.
Kallbaderskan skiljer sig ganska mycket från de tidigare böckerna och Printz är ju ett förlag som är ganska inriktade på feelgood-litteratur. Vad det medvetet eller blev det bara så?
-Det var inte medvetet och jag känner mig inte som en feelgood-författare eller har inte landat riktigt i det ännu. På förlagets hemsida skriver de att de ger ut böcker om relationer som andas hopp. Och egentligen är stämmer det på mig. Men den nya boken är inte så lättuggad och glättig. Jag har själv sagt att jag skrivit en bok som kan vara feelgood, men med mycket svärta. Min förläggare säger att jag har en unik röst i Sverige.
Fantastiskt! Då ska jag passa på att ställa en viktig fråga – vill du vara en av författarna på Bokens dag i Östersund den 13 oktober?
-Oh, så roligt! Sa du 13 oktober – jag säger JAA.
Handlingen i den nya boken utspelar sig framför allt i Tänndalen dit huvudkaraktären Helena tagit sin tillflykt efter att hennes man varit otrogen och hennes värld rasat samman. Hon har fått låna en röd stuga vid fjällets fot av den pensionerade lärarinnan Sonja. Där får hon tid att reflektera över sitt liv och en gammal familjekatastrof ger sig också till känna.
Om man tänker i feelgood-termer så tänker jag att Helena kommer att återfå sitt livsmod där. Vill du berätta?
-Jag tänker att hon har vant sig vid att Martin, hennes man, har styrt deras liv. När hon nu är på egen hand för första gången på mycket länge så inser hon själv hur rädd och ängslig hon varit. Det har varit spännande att gå in i hennes barndom och uppväxt och dra i trådar där. Det handlar om relationerna mellan föräldrar och barn som inte fungerar och vad som händer när barnen växter upp.
Kanske är det kärnan i genren, att det handlar om karaktärer som får växa som människor?
-Absolut. Allt jag hittills skrivit har landat i någon slags hopp, att det alltid finns möjlighet till förändring till det bättre. Det vill jag kunna förmedla och det är tydligt även i den här boken.
Hur hittade du Sonja och Helena från början?
-Jag samlar hela tiden på mig stoff i möten med människor. Inte så att jag ”stjäl” autentiska personer och gör dem till fiktiva karaktärer, så enkelt är det inte. Men jag älskar lärare, goda lärare är det bästa jag vet (skratt). Men Sonja var inte min huvudkaraktär och då dök Helena bara upp.
Kan många känna igen sig i Helena?
-Det tror jag. Många kan nog relatera till att ha blivit förminskad i en relation. Det behöver inte alls handla om våld eller hot, det kan vara så enkelt att man backat lite för mycket för den andre.
Det låter ganska terapeutiskt och böcker kan ju ha den funktionen.
-Jag tror verkligen att läsning kan ha den funktionen och den som inte vill läsa självhjälpsböcker kan hitta det i romaner.
Har det varit så också för dig?
-Det tycker jag. I de tuffa perioderna i livet har jag läst väldigt mycket. Jag har kunnat hitta styrka i romankaraktärernas liv, det har hjälpt mig massor.
Har det varit annorlunda att skriva den nya boken?
-Skillnaden är att jag egentligen inte har behövt göra någon research. Egentligen gillar jag ju det, men nu har jag varit helt fri och har bara fått hitta på.
Finns det en trygghet i researchen, kan det bli som en sarg att luta sig mot?
-Både en trygghet och en oro, för man kan alltid oro sig för att det ska bli rätt. Men nu kan jag inte gömma mig bakom de faktiska personer som jag tidigare skrivit om, till exempel den fantastiska Kristna Hansson, hotelldrottningen i Åre. Med mina tidigare böcker känner jag att jag gjort någon slags gärning för historien. Nu är det mer ren fiktion, alltså påhittade berättelser ur mig själv.
-Men även i den nya boken har jag förstås behövt göra viss bakgrundkoll. Till exempel så skriver jag om Sonjas ungdom på 40-talet i trakterna kring Funäsdalen. Jag har intervjuat en kvinna i Sonjas ålder om hur det var när de till exempel skulle ut på dans. Då svarar hon att de inte kunde åka någonstans, det var ingen som hade bil. Men om hon hade fått skjuts, vart hade hon helst åkt? ”Ja, då åkte vi till Brekken i Norge”, svarade hon. Och så säger hon det som jag reagerade starkt på, ”vi var dit en gång och vi hade klätt upp oss, men norrmännen var så skruttiga för de hade ju nyss gått igenom kriget.” Sådana saker älskar jag att ha med mig när jag skriver.
Är det här en enstaka singelbok eller kommer det uppföljare? Hur tänker du och förlaget om ditt fortsatta författarskap?
-Jag fick ju frågan i somras om jag kan tänka mig att skriva en serie. Och då sa jag att jag inte kan tänks mig att skriva en fortsättning, men däremot kan jag gärna skriva fler böcker som utspelar sig på samma plats och med delvis samma människor. Så bok nummer två där råmanus är klart ligger nu hos förläggaren. Och den respons jag hittills fått är att det är en ”70-talsdoftande frihetsroman”. Och jag kan bara hålla med. Den berättelsen är placerad i miljön kring Fjällnäs.
Vilken härlig beskrivning av en roman. Jag kommer genast att tänka på Tessa Hadleys senast bok Fri kärlek som utspelar sig i London på 60-talet. Om du inte redan har läst kan jag varmt rekommendera den.
-Den ska jag absolut läsa. Den låter väldigt spännande.
När du säger råmanus, hur långt har du då kommit i skrivprocessen?
-Hela manuset är genomskrivet, själva berättelsen i sin grundstruktur är klar. Sen börjar det stora arbetet med att fylla på och utveckla. Huvudpersonen i den kommande boken är den kvinna som startade det våffelkafé som har en viktig betydelse redan i ”Kallbaderskan bland fjällen”. Hon är en väldigt spännande person att vara med.
Innan vi skiljs åt berättar Karin om ett brev som berört henne på djupet.
-För några veckor sedan fick jag och de andra författarna ett brev från en av cheferna för Norstedts. Hon skrev att det känns fjuttigt att skriva ett brev om böcker när kriget rasar i Ukraina, men nu är det viktigare än någonsin med goda berättelser. Och det stämmer ju. Jag blev väldigt rörd av brevet.
Faktaruta
Karin Härjegård är född i Hede 1972. Nu bor hon i Duved där hon tjänstgör som församlingspräst på halvtid. Resten av tiden ägnar hon åt sitt författarskap. Karin är också verksam som sångerska och föreläsare. Hennes familj består av man, tonårsdotter och en hund.
Bibliografi
- Sorg. Det mest gåtfulla i mitt liv, FB förlag 2012.(tills med Sonja Wahlén och Ulla Granqvist).
- Den där elden inom, FB förlag 2013
- Du ritar i sanden, Verbum 2015
- Du möter min blick i vimlet, Verbum 2017
- Drottningen af Åre, Gryningsljus förlag 2017
- Det har kommit ett brev, Gryningsljus förlag 2019
- Kallbaderskan bland fjällen, Printz Publishing 2022
Utmärkelser
- Länstidningens kulturpris 2018
- Zetterströmska minnesmedaljen 2020
// Reportage av Catarina Lundström