Malin Nord

När Malin Nord skrev på sin andra roman Barmark fanns det ett stort mått av hemlängtan med i skrivprocessen. Då bodde hon fortfarande i Stockholm. Barmark handlar om tre generationer kvinnor och den plats som förenar dem. Mormodern tvingas fly över gränsen från Norge under andra världskriget och hon slår sig ned i byn Blekmyren. En plats för skydd och minnen.

-I början hade jag svårt för att skriva in Jämtland som uttalad plats, jag ville på något sätt skildra en evig tid och en evig plats, ett tidlöst tillstånd som rymde mer än en specifik erfarenhet. Men sen blev det ju så att berättelsen faktiskt utspelar sig Östersund, Skalstugan och Trondheim, och då kändes det viktigt att vara trogen de platserna. En specifik erfarenhet kan ju också vara allmängiltig.

Sedan några år är Malin återigen bosatt i Östersund och hon behöver inte längre längta hem. Hon har skapat sig en stabil tillvaro som frilansande författare och skribent.

Du har verkligen tagit plats i vårt lokala kulturliv, eller hur?

- Åh, det där vet jag inte riktigt vad det innebär, men det är sant att jag upplever mig som en del av ett skrivande och skapande sammanhang, vilket är väldigt fint och viktigt. När jag flyttade tillbaka så fick jag en slags frilansidentitet med ganska många och kortare uppdrag, som moderatorsuppdrag och avgränsade skrivuppdrag. Nu har uppdragen blivit färre men mer omfattande, och de sträcker sig ofta över en längre tid, vilket är bra. Det ger mig lite andrum, att inte behöva oroa mig inför kommande månad.

Finns det också rum för eget skrivande?

-Både och, jag skriver ju hela tiden, men den sammanhållna skrivtiden saknar jag, den ska jag ge mig själv senare i höst. Återstartsstödet som jag fick från regionen betyder mycket för att kunna realisera det.

Kan vi prata om ditt romanskrivande, håller du det vid liv hela tiden?

-Just nu har jag kommit till en punkt i processen där det arbetet sker mer i tankarna än i texten. Jag behöver ta ett steg tillbaka för att förstå vad det är för bok jag arbetar med, och enda sättet att göra det på är att skriva utan att tänka, att försöka hålla de förnuftiga och rationella tankarna så långt borta som det bara går. Och det ser jag fram emot att få sätta igång med efter sommaren.

-Gården som plats var viktig i förra boken Barmark, och de frågor som villkorade den platsen. Det är ett spår som fortfarande känns intressant för mig. Men de där frågorna förändras ju i takt med att livet händer. Varför är det så himla viktigt med egna platser?

Ja, varför är det så viktigt med platser?

-Ja, är det så viktigt? Det har jag börjat fundera på. Det är viktigt, men samtidigt så har du alltid platsen inom dig, även om du inte har fysisk tillgång till den. En aspekt tror jag är att jag fortfarande bodde i Stockholm när jag skrev Barmark. Romanen handlade om hemlängtan och om min fantasi om Jämtland. Jag frågade mig om jag hade rätt till den platsen. Jag såg Clara Bodéns film ”Lägenhet+bil+allt jag har och äger” innan hon och jag kände varandra, och där fanns där flera frågor som talade direkt till mig och där jag befann mig då. Var jag fortfarande Jämtland? Vad är det att tillhöra en plats? De frågorna bar mig länge i mitt skrivande av Barmark. Idag är de inte lika laddade. Ju längre jag bor här, desto svårare har det blivit att skriva om Jämtland som konkret plats. Eller såhär: jag tror att frågorna till platsen håller på att omformuleras. För mig är gåtfullhet en viktig drivkraft i skrivandet, och det försvinner från en plats man står mitt i den.

Vet du för mycket nu?

-Jag vet inte om jag vet för mycket, men jag har skapat en relation till platsen som är ganska oladdad och trygg. Birgitta Trotzig sade att hon fick lyriska utbrott som satte i gång hennes skrivprocesser. Det kom en bild som hon försökte förstå sammanhanget kring. Det kan jag känna igen mig i. Mina romaner kanske alltid kommer att utspela sig i Jämtland på ett eller annat sätt, eller inte, men oavsett måste jag förstå varför de i så fall ska göra det.

Skriver du dagbok och kan använda dig av det?

-Nej (skratt). Jag skriver dagbok, men jag tänker inte på det som litteratur. Det är väldigt låg nivå på mitt dagboksskrivande.

Får jag ställa en dum fråga. Du är ju heltidssysselsatt med skrivande. Kan du känna någon slags pliktkänsla i att bli färdig med den nya romanen.

-Det är ingen dum fråga. Rent krasst är det ett faktum att en ny roman ger möjligheter att söka arbetsstipendier, och i bästa fall kan jag få uppdrag att berätta om den nya boken. Men någon annan plikt känner jag inte.

Om man pratar med Pierre Bourdieu kan man kanske säga att du ökar ditt litterära värde genom att ge ut en ny roman.

-Så kanske det är? Jag försöker hålla den typen av tankar ifrån mig eftersom de försvårar själva skrivandet. Det kändes till exempel svårt i höstas när jag insåg att jag behövde göra det stora omtaget och därmed inte vara säker på om jag har en roman. Men trots allt så måste skrivandet få ta tid. Att skriva är att pröva sitt tålamod. Det finns ingen mening med att försöka få ut en text som inte är redo. Men jag behöver skriva för att må bra, och på så sätt har mitt pjässkrivande betytt mycket. Det var oerhört spännande och roligt och ett skrivande jag gärna vill fortsätta med.

Du skrev manus till scenkonstföreningen Undantagets uppsättning Elvira. En fantasi om Elvira Madigans verkliga öde. Berätta mer om det.

-Inför flytten till Östersund fick jag tipset att kontakta Martin Johansson. Han fångade in mig på en lunch och frågade om jag ville skriva manus till en pjäs om Elvira Madigan. Jag gick hem och läste in mig på det som fanns och hittade mycket som var både spännande och komplext med Elvira. Jag och Martin har haft ett väldigt fint samarbete. När jag fick uppdraget var det tre år till premiär och det var skönt att ha så mycket tid. 2019 började jag skriva på allvar. Vi hade också medskapande scensamtal med de lokala teaterföreningarnas medlemmar. När skådespelarna kom med i processen så kom även de med viktiga reflektioner kring karaktärerna samt hur scener kunde byggas upp. Jag hade aldrig skrivit dramatik förut, så allt var nytt för mig.

Var det lite läskigt?

-Väldigt läskigt och jag var orolig i perioder, inför att inte ro det i land. Men nu är jag stolt och vill tvärtom gärna fortsätta att skriva dramatik.

Hur skulle ditt ideala författarliv se ut?

-Då skulle jag önska mig lite längre perioder av enbart eget skrivande. Samtidigt så tycker jag om mina uppdrag och får mycket tillbaka. De skapar mening och sammanhang. Så det ideala är inte att ha all tid i världen för eget skrivande.

Innan vi började spela in så berättade du att du egentligen är en ensamvarg.

-Ja, jag har inget behov av kontor där det finns andra människor, jag blir bara stressad av att prata med folk på lunchen. Det passar mig jättebra att sitta hemma. När jag har projekt tillsammans med andra då uppskattar jag fysiska möten jättemycket. Men att göra mina egna saker bredvid någon annan passar mig inte alls. Däremot har jag behov av att ibland träffa andra som skriver, det regionala författarnätverket är betydelsefullt. Jag har också egna nätverk som är helt avgörande. I morse skickade jag till exempel en text till en vän som direkt tog sig tid att läsa. Det är väldigt värdefullt. Just i det här fallet var det en essä som ska publiceras i Samfundet De Nios litterära kalender i mars.

Det är hedersamt, eller hur?

-Ja, det är ett fint sammanhang. Första gången som jag skrev för dem handlade texten om just Clara Bodéns film, om Jämtland och Barmarksfrågorna. Nu har jag skrivit en essä på temat tårar. Den har arbetstiteln Farväl till barndomen. Den handlar om tårar utifrån ett existentiellt och filosofiskt perspektiv. Det börjar med att jag berättar om att jag själv haft svårt att gråta, även i barndomen. Under de senaste åren har jag dock av olika anledningar gråtit väldigt ofta. Jag började gråta allt mer parallellt med att jag skrev essän.

Essäformen är väldigt spännande. Att texten snurrar kring en fråga och kanske inte ens kommer fram till några svar. Essäer gör sig bra i radio tycker jag.

-Ja, absolut. Jag skrev en essä för OBS i P1 en gång, om Siri Broch Johansens bok om Elsa Laula. Det var roligt.

Och det är inte så länge sedan du hade en radionovell i P1

-Den bygger faktiskt på material från den vilande romanen. Den handlar om en mamma och en dotter som reser till Kanarieöarna. Jag provade att lyfta ut just den berättelsen och den fungerade fint som novell.

Hur får du inspiration? Kan läsning fungera?

-Ja, absolut. Jag får ofta inspiration från både böcker som jag själv sökt upp, men även från fragment i vardagen som kommer till mig, några rader från en insändare kan vara poesi. Ord som får en att se något nytt, som en injektion. Men sedan barnen kom har jag haft ganska lite tid till att läsa böcker som inte ingår i arbetet. Det kan ske en stund på kvällen innan jag somnar. Jag har precis läst klart Sara Strömbergs bok Sly som jag tycker mycket om. Jag älskar hennes humor! En annan stark läsupplevelse var Claire Keegans bok Det tredje ljuset.

Hur påverkas ditt skrivande av att du är trebarnsmor?

-Det har så klart stor betydelse för mig. Jag vet inte riktigt hur det påverkar mitt skrivande, men det gör något med blicken. Jag är intresserad av moderskapet som existentiell plats och undersöker det på olika sätt i mitt skrivande.

Skulle du kunna skriva om saker som du inte har egen erfarenhet av? Det finns ju diskussioner om vem som har rätt att skriva vad, till exempel utifrån kön eller etnicitet

-Det beror nog väldigt mycket på. Jag tror inte att man måste ha erfarit allt man skriver om, tvärtom är ju litteraturen en fri plats där det är möjligt att undersöka och leka med olika perspektiv. Men sett ur ett identitetsperspektiv är det något annat att skriva inifrån en karaktär som bär på helt andra erfarenheter av att vara en kropp i världen än en själv. Till exempel har ju det samiska folket erfarenhet av att under en lång tid blivit beskrivna och definierade av majoritetssamhället, och det är oerhört viktigt att dessa erfarenheter berättas inifrån.

Vi kommer osökt in på att Malin, tillsammans med Patricia Fjellgren, varit redaktör för antologin Inifrån Sápmi. Vittnesmål från stulet land, som kom ut höstas. Ännu ett fint och spännande uppdrag. Under 2022 har hon två nya kreativa uppdrag på gång. Tyvärr kan vi inte skriva mer om dem här, men snart blir vi nog varse vad som ska hända. 2022 blir ett spännande år.

Basfakta

Född i Östersund 1973, växte upp i byn Handog utanför Lit. Utbildad journalist, har bland annat arbetat på Aftonbladet. Har också utbildat sig inom skrivande och litterär gestaltning i Göteborg och på Biskops Arnö. Har bott flera år på Gotland. Efter att ha varit bosatt i Stockholm flyttade hon tillbaka till Östersund 2018 med sin familj. Bland annat arbetar hon nu med utställningstexter till Funäsdalens fjällmuseum om gränstrafiken under andra världskriget.

Bibliografi

• Stilla havet, Bonniers förlag 2012
• Barmark, Bonniers förlag 2018

Utmärkelser

• Länstidningens kulturpris 2021
• Region Jämtland Härjedalens arbetsstipendium i litteratur 2021
• Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2017
• Samfundet De Nios Julpris 2017
• Östersunds kommuns kulturpris 2013