Lena Deimo

"Poesi och skrivande står i centrum för samtalet, men vi pratar också om hundar, konst, släktforskning och rotlöshet. Det visar sig att just begreppet rotlös är det som Lena Deimo framför allt förknippar sig själv med."

Visst är vi

ett och samma

träden och jag

hud som bark

utsatt och skrovlig

för omvärldens

rotation

(från diktsamlingen Skuggsång, 2022)

Poesi och skrivande står i centrum för samtalet, men vi pratar också om hundar, konst, släktforskning och rotlöshet. Det visar sig att just begreppet rotlös är det som Lena Deimo framför allt förknippar sig själv med.

-Jag är en rotlös själ och jag har bott på väldigt många ställen. Mina föräldrar var också rotlösa själar. Min far var tandläkare och han trivdes aldrig någonstans. Vi flyttade och flyttade och flyttade. Han längtade norrut, antagligen för att han föddes i Abisko. Därför har vi bott i flera fjällbyar, Funäsdalen och Hede till exempel. Jag har väl lugnat ned mig lite, men inuti finns rotlösheten kvar. Det var därför jag började släktforska.

Finns det någon plats där du känner dig lite mer hemma?

-Nej, faktiskt inte. Men i min släktforskning ramlade jag över en plats som heter Koholmen i Västerbotten där mina bråkiga finska invandrarsläktingar bodde på 1600-talet. Där, vid Ångermanälven, hade jag kunnat stanna. Där kände jag mig hemma.

Var har du bott längst?

-Det måste vara i Brunflo där jag bor nu, men trots att det är över tjugo år känner jag mig inte riktigt hemma där. Jag blir nog aldrig jämte heller.

Måste man vara jämte?

-Nej, men det känns rotlöst. I och för sig innebär det också att man inte är rädd för förändring. Och det finns många platser och historier att gräva efter.

Vad har du jobbat med?

-Jag har målat hela mitt liv, varit konstnär tills jag målade mig in i väggen. Det blev kravfyllt. Folk ville bara att jag skulle måla Östersundsmotiv. Jag brödmålade för mycket. Men nu har jag faktiskt tagit upp konstnärskapet igen, men fortfarande vägrar jag göra Östersundsmotiv. Men jag finns ju representerad på ganska många ställen, landstinget till exempel.

Har du utbildat dig inom konst?

-Egentligen är jag nog mest självlärd, men på sjuttiotalet jag gick NBV:s konstskola i Östersund, bland annat tillsammans med Lars Nylund.

Varifrån kommer det kreativa drivet?

-Det finns många konstnärskap i släkten. Min farbror var konstnär och fotograf, min morfar som jag aldrig hann träffa drog till Tyskland och Amerika för att studera konst. Min farmor var också en konstnärssjäl, hon broderade otroliga dukar. Det har funnit lite bohemer i familjen.

Skulle du säga att du själv är bohem?

-Ja, absolut, det har nog varit så (skratt). Men nu har jag lugnat mig.

Illustrationerna som finns med i diktsamlingen Stigar och ärrvävnad är väldigt intressanta. Känslosamma och uttrycksfulla.

-Ja, och det är det nya jag håller på med nu. Det jag gör är att sammanföra poesi och bild.

Hur länge har skrivandet funnits hos dig?

-Det började på allvar för ungefär tolv år sedan när jag skickade in texter till tävlingar på poeter.se. När det gick bra så gick jag med i en grupp som fanns i Östersund som hette Poesirum, vi hade uppläsningar på olika ställen, ibland tillsammans med musik. Väldigt många där var yngre än mig, det var nyttigt för mig. Jag var också med i nätverket Skrivande kvinnor som Berta Magnusson höll i.

Hur hittade du till poesin?

-Den stora idolen är ju Tranströmer förstås, men den jag läser mycket av just nu är Ingela Strandberg. Hon inspirerar mig. Jag vill försöka lämna det övervackra språket som jag haft i mitt skrivande. Jag är en naturmänniska som älskar att vara ute och fundera. Jag känner mig äkta där. Det är som att jag får kontakt med det som har varit och det som ska bli. Där finns allt, också döden.

Det stämmer att ditt poesispråk är väldigt vackert.

-Det kan vara vackert, men det ska spreta mer än det har gjort hittills. Jag har också upptäckt att jag egentligen inte fanns med själv i mina dikter. Jag kan ju beskriva naturen, men nu vill jag koppla ihop det mer med mig själv. Det kanske har med åldern att göra.

I den senaste diktsamlingen där du utgår från din släktforskning finns det mer av dig själv. Visst är greppet att föra samman släktforskning och poesi ganska ovanligt?

-Det kan nog stämma. Bra att du säger det, för det här sättet att skriva på kom när jag fick min njurdiagnos och blev deppig över det. Jag behövde liva upp mig. Det är en slags test, går det att skriva så här?

I diktsamlingen Stigar och ärrvävnad utgår Lena Deimo från människor hon hittat i sin släktforskning, alltifrån farfar och farmor som följde järnvägen norrut mot Abisko och Narvik till knallar och handelsmän på 1700-talet och soldater och trumslagare under trettioåriga kriget. Eller som här, med utgångspunkt i Lenas farmors far Gustaf Eriksson som föddes 1859 och blev skjutspojke på ett gästgiveri.

Vägen mellan Frostkåge och Åbyn

stod inskriven i hästens väldiga hovar

ångan från hans kropp

blev min trygghet

jag kurade under fällen

och räknade stjärnorna på himlen

den enda karta jag behövde

för att veta mitt öde

Har du släktforskat länge?

-Sedan åttiotalet, det har blivit många släktkrönikor med fakta. Jag plågar mina släktingar med dem (skratt).

Skriver du framför allt för dig själv, eller är det ett mål att nå ut?

-Visst vill man att folk ska läsa ens dikter, men jag vet inte om jag själv vill vara ute på läsningar längre. Men i höst går jag en skrivarkurs för Malin Nord på Birka, det ska bli väldigt roligt. Jag ska se om det finns lite mer prosa i mig. Om det går. Kanske är det just mina gamla släktingar som jag ska skildra.

Kan skrivandet också fungera som terapi?

-Ja, absolut. Det är bäst när man är lite deppig, man kan inte vara glad när man skriver. Då blir det bara rim och flaggstänger.

Inbjuder poesin till det?

-Ja, man måste gå in i sig själv och rota. Ofta drabbas jag av några enstaka meningar som jag skriver ned på en papperslapp.

Är det så det går till i din skrivprocess?

-Det brukar börja med några meningar eller en bild, ibland i samband med att jag är ute. Det kan vara ett träd som jag drabbas av. Då kan jag fundera på vad jag har gemensamt med just det trädet. Sen kan det gå några dagar och jag skriver några fler meningar. När jag tittar på dem efteråt så inser jag att de går att organisera. Det är då dikten börjar forma sig. Jag kastar om, stryker och omformulerar. En diktsamling brukar ta minst ett år att skriva. När jag gör urvalet är jag ganska kritisk.

Ska vi prata lite om boken Jåjock, det är ju något helt annat än din poesi. En slags fantasyvärld i fjällmiljö. Huvudkaraktären Jåjock är ljungfolkstomte. Berätta om honom.

-Det är en liten figur som har förföljt mig i åratal när jag vandrat uppe i Oviksfjällen. Den berättelsen var jag bara tvungen att få ur mig.

Är naturen besjälad för dig?

-Ja, absolut. Det har den alltid varit. Vi gick mycket i fjällen redan när jag var barn och Jåjock fanns redan då. När jag skrev boken så vandrade jag runt och kikade på vilka miljöer som skulle kunna användas.

Är det en vuxensaga?

-Nja, det spelar nog inte så stor roll hur gammal du är. Min sambo läste den med behållning. Den tilltalar nog mest barn och vuxna med barnasinnet kvar.

Du har två böcker som rubriceras som romaner, Jåjock som vi pratat om, den andra är Rapport från hundhimlen. Den går inte att få tag på, inte ens på biblioteket.

-Den ska inte finnas där (skratt). Det är en bok som helt och hållet är riktad till hundägare. Jag har varit väldigt aktiv inom hundsport, framför allt lydnad. Jag har haft Bordercollies och olika terrier. Boken handlar om en ängel som heter Sankt Bernhard och till hans hundhimmel kommer de döda hundarna. Det är trösterikt för hundägare och många beställer den direkt från mig.

Jag anar att du är väldigt självkritisk?

-Ja, så är det. När en bok är färdig så tänker jag, den här var inte så bra men nästa ska bli bättre. Men jag tror att det är ganska nyttigt, att sträva framåt. Jag ger inte upp.

Löven

lägger sig platt

med örat mot marken

ark på ark

av kasserad lyrik

lyssnar efter stegen

som ska komma

mjuka sovrumstofflor

genom glesa gläntor

från rum till rum

nu draperas

de vita överdragen

döljer alla möbler

som inför en lång

utlandsresa

(ur: Mörkrets byar, 2016)

Fakta om Lena

Född i Västergötland 1949 och har bott på många platser i landet. Bor sedan drygt 20 år tillbaka i Brunflo med sambo och hund. Har varit verksam som konstnär i många år, men tröttnade på bildskapandet och började skriva istället. Gör omslag och illustrationer till sina böcker. Deltar just nu i en skrivarkurs på Birka med Malin Nord som ledare. Lena är en poet som vill utveckla sitt skrivande mot mer prosa.

Bibliografi

• Diktsamlingar:
• Där glasfiskar sover, eget förlag 2012
• Mörkrets byar, Akeo förlag 2016,
• Spårstämplar, Visto förlag 2019
• Skuggsång – dikter från skuggornas trädgård, eget förlag 2022
• Stigar och ärrvävnad, Books om Demand 2023

Romaner:

• Rapport från Hundhimlen, eget förlag 2012
• Jåjock och jakten på urkontraktet, Jengel 2019