Solveig Vidarsdotter

”Allt såg lite prydligt ut som det brukade därinne. Prydligt, men omodernt. Som om sjuttiotalet och åttiotalet hade valt att ha en återträff just där. Gamla ryamattor, laminat, spetsgardiner och teakfanér om vartannat. Och så mycket besynnerligt pynt att det liknade en loppmarknad.”

Det är ingen slump att Frostviken har blivit Solveig Vidarsdotters litterära universum. I tre spänningsromaner får vi följa närpoliserna Ingrid Kvarnberg och Erland Skogmo. Det är bitvis ganska hårdkokta berättelser, hon har själv kallat genren för ”Gäddede noir”. När vi hörs på telefon börjar vi först prata om Isvittring, debutromanen från 2013. Boken inleds med att Ingrid Kvarnfjäll flyttar hem till Gäddede efter några år som polis i Stockholm. Hon hinner knappt flytta in i det gamla barndomshemmet förrän en kaotisk mordhistoria tar sin början i det gamla elevhemmet där den tioårige Tomas hittas upphängd i en strypsnara.

När man läser Isvittring tänker man att du måste ha lagt in egna erfarenheter. Det är så tydligt att den som beskriver miljöerna i och runt Gäddede vet vad den talar om. Man fattar att du gräver där du står.

-Jag har ju egentligen inte bott i Jämtland sedan jag blev vuxen så jag har både en inifrånblick och en utifrånblick. Men absolut, jag ville skriva om en miljö som var känd för mig. I can walk the walk and talk the talk. Vid den tiden bodde jag i Stockholm, Skövde och Falun. Jag hade inte velat skriva om platser som jag inte var nära min hjärterot. Jag skulle inte ens ha kunnat beskriva träden på rätt sätt. Så det var ganska självklart att det skulle bli Frostviken. Jag ville skriva om skoterspåren och snöstormen. Kanske finns det tillräckligt många böcker om Stockholms tunnelbana.

I dina böcker är miljöerna initierat och ganska oromantiskt beskrivna. Det handlar om det lilla poliskontoret, distriksläkarmottagningen, skolan och elevhemmet.

-Man behöver ju inte exotifiera. Jag minns att en recensent som skrev om Nässelvrede, den andra boken, menade att det var fullkomligt orealistiskt att det skulle finnas två närpoliser på en så liten ort, men det fanns faktiskt en polisstation i Gäddede vid den tid då boken utspelar sig.

Man blir ju nyfiken på din egen uppväxt. Hur kom det sig att du själv bodde på elevhemmet i Gäddede? Berätta.

-Jag växte upp i Sjoutnäset, elva mil med bil från Gäddede, på ett gammalt nybygge som släkten etablerade på 1800-talet. Pappa blev arrendator i slutet av sextiotalet, en fjällägenhet som det kallades. Föräldrarna drev en getgård. Det var fem kilometer till närmaste granne. Jag bodde på elevhemmet i Gäddede i fyra år, från förskoleklass och i lågstadiet. Mellanstadiet gick jag i Norråker och då kunde jag bo hemma, men på högstadiet bodde jag på elevhemmet igen.

Hur var det att bo på elevhem?

-Det var väl ingen hit, det kan man väl konstatera när man ser tillbaka. Det är inte jättebra att flytta hemifrån när man är sex år, speciellt inte till en institutionsmiljö med stora salar och ganska kalla lokaler, med en gammal yllefilt istället för täcke.

Hur kom det sig att du började skriva och varför blev det just den här boken, en spänningsroman?

-Historien om att jag ens började skriva är lite speciell. Jag var ju en bokslukare som barn och ung, men jag hade aldrig en tanke på att skriva själv förrän jag träffade författaren Åsa Larsson på en tjejmiddag i Stockholm. Vi skrattade och berättade anekdoter. Exakt ett år senare träffades samma gäng igen och i hallen säger Åsa Larsson till mig att jag ska få hennes nya bok, ”Jag snodde en anekdot av dig på förra middagen”. Då hörde jag mig själv svara att vi väl alla har en halv roman i byrålådan, vilket var en fullkomlig lögn. Jag blev både smickrad och lite ställd av detta och det blev ett startskott. När jag kom hem till sambon berättade jag vad som hade hänt och avslutade med att ”Jag kan skriva mina historier själv”.

Du blev inspirerad helt enkelt?

-Ja, absolut. Det handlade inte om någon bitterhet utan bara en stark känsla att jag kan också göra detta. Jag började experimentera och skriva och visste att det skulle utspela sig i Gäddede. Jag höll koll på vad som skrevs om Åsa Larsson och plötsligt läste jag om vilka skrivarkurser hon hade gått, så jag letade rätt på kurser med samma lärare som hon hade haft.

Vem var det?

-Sören Bondeson, han har haft många kända författare på sina kurser, bland annat Jens Lapidus. Så jag pendlade till Stockholm och gick flera bra kurser, även med andra lärare. Jag hade en stark drivkraft, men det tog nästan tio år från det att jag började innan boken blev utgiven.

Vilken litteratur gillar du själv?

-Sen jag blev vuxen har det blivit mycket deckare, där finns spänning och bladvändareffekt. Om jag tänker efter så har jag nog alltid varit fascinerad av brott. När jag var liten så var det ganska mycket brott som förekom i lekarna. Det handlade inte om en tragisk barndom, men det förekom våld i mitt dockskåp, säkert inspirerat av TV-serier (skratt).

Vilka framtidsplaner hade du som ung?

-Jag var nog en liten kulturtant redan som barn. Jag var besatt av musik, hade gått i kommunala musikskolan, spelat piano och sjungit i kör. Mina föräldrar köpte faktiskt en flygel till oss under uppväxten. Det har alltid funnits en dröm om musik. Efter gymnasiet jobbade jag först som au pair, men sökte mig sen till folkhögskolor med musikinriktning, först till Grong i Norge och sen till Härnösand. Utbildade mig sen till sångpedagog i Piteå och studerade klassisk sång i England.

Hur ser din skrivprocess ut?

-Det är en ganska lång process. Jag är en långkoksmänniska, det är inga snabbmakaroner.

Gör du mycket research?

-Jag gör lite för mycket research. Jag har prenumererat på tidningen Svensk Polis, läst böcker om intervjuteknik och gjort många och långa intervjuer med mina hjälpsamma poliser. Det betyder att jag kan knycka formuleringar rakt av. Själv kan jag ju inte polissnacket, jag har inte det ordförrådet. Det blir alltid kompromisser och jag kommer aldrig att kunna skildra ett realistiskt polisarbete, det blir en fiktiv skildring. Det behöver vara rimligt trovärdigt och jag har haft poliser som läst och varit tämligen glada och nöjda med upplägget.

När du sen börja skriva, hur går det till?

-Jag har ett ganska omständligt arbetssätt där jag kombinerar olika tekniker. Jag börjar med rent lustskrivande som leder till texter som jag sen får strukturera och disponera. För mig funkar det inte att skriva kronologiskt utan jag vill ha en textmassa med bra nyckelscener att utgå från. Det har gått åt tusentals Post-it-lappar och jag har också använt golvpapp och färgglada papper som jag printar ut, klipper och klistrar. Det är ett jättearbete men det har fungerat bra. Just nu sitter jag i redigeringsstadiet på min nya bok.

Kan arbetssättet hänga samman med att du skriver krim?

-Ja, i och med att det ska planteras ledtrådar och villospår och personer ska etableras som möjligen misstänkta, då behöver jag jobba så här.

Hur växer karaktärerna fram?

-Först är de ganska platta figurer som kanske har två egenskaper och inget utseende, men sen mejslas karaktärerna fram. Jag upptäcker vilka de är och hur de pratar. Så sent som igår satt jag och skrev om en lista med karaktärsdrag och namn, den listan har ändrats ganska mycket sedan det första utkastet.

Har du fortfarande Ingrid Kvarnberg och Erland Skogmo i centrum?

-Det är det, men brottsoffren och deras familjer är förstås nya. Jag har inte kommit jättelångt med den nya boken. Det får ta sin tid. Mitt privatliv de senaste åren har satt sina spår. Många frågar när nästa bok kommer och jag har varit öppen med att jag drabbats av bröstcancer med en lång behandling och följdsjukdomar. Jag är tacksam att jag överhuvudtaget har kunnat skriva lite då och då, men redigeringsarbetet återstår. Titeln finns i mitt huvud, men den är hemlig än så länge. Det blir ännu ett påhittat men slagkraftigt ord, ett ovanligt ord som jag tror att förlaget kommer att bli nöjd med.

Vi fortsätter att prata om Solveigs senaste och tredje bok Rävlystnad som kom ut 2019. Den handlar om miljöaktivism, hotade fjällrävar, glesbygdsturism och psykisk ohälsa bland renskötare. Här finns också Blåsjöns egen historia med hungerstrejkande gruvarbetare med i bakgrunden. Titel Rävlystnad får sin förklaring i texten:

”Saker som hände förr i tiden påverkar nuet. Man kan inte komma undan. En del utnyttjar det som hänt – till sin egen fördel, helt utan hänsyn. Det finns ett uttryck, ett ord för det här i trakten/…/ Det djuriska begär som gör att man är beredd att göra vad som helst för att få det man vill ha eller behöver.”

Är det så att titeln fångar temat för boken?

-Det är väl en förhoppning. Tematiken är något som växer fram under tiden jag skriver. Vad boken egentligen handlar om, det blir inte tydligt förrän redigeringen är klar. När det gäller Rävlystnad tycker jag att det var en bra titel. När det handlar om mord krävs det ju starka drivkrafter.

Alla dina böcker avslutas med ett efterord där du bland annat betonar att berättelserna är fiktiva. Uppenbarligen är det många som tror att du bygger på verkliga personer och händelser.

-Jag har faktiskt råkar ut för att folk kommer fram till mig och sagt att de vet vilken den och den karaktären är. Man spekulerar och fantiserar och läser noga. Bara det att folk känner igen ortnamnen betyder något för läsaren. När ens hemby inte tidigare fått så mycket uppmärksamhet så betyder det något. Därför använder jag de riktiga ortnamnen som exempelvis Inviken och Håkafot. Det har ett värde på riktigt.

Är du sugen på att skriva i andra genrer?

-Jag gillar spänningsgenren men vill också skriva andra typer av böcker. Det finns mycket som ligger och skvimpar. Hela mitt liv har jag hittat på berättelser som jag inte skrivit ned, de fanns bara där inne i huvudet. Jag visste bara inte att det var ett författande jag höll på med. Mitt jobb är att vara sångpedagog på en kulturskola och författandet är än så länge ett sidoarbete, men det finns en önskedröm om att kunna ägna mer tid åt skrivandet.

Visst är det så att du har en föreläsning som handlar om män och läsning?

-Lite vasst formulerat handlar det om hur man får män i glesbygd att läsa. Jag tar lite avstamp hos min pappa, en bonde som på kvällarna läser amerikansk litteratur på engelska. Många män har ju faktiskt ett läsintresse. Många läser mina böcker, män som annars inte brukar läsa så mycket. Det är jätteroligt. Alla mina böcker rullar på fint både i bokhandeln och på biblioteken, inte minst som ljudböcker.

Om Solveig Vidarsdotter

Solveig (född 1971) är född och uppvuxen på en getgård i Sjoutnäset, nordost om Gäddede. Hon bor utanför Varnhem tillsammans med man och hund. Är utbildad sångpedagog och arbetar på en kulturskola i Skövde. Släktforskning och etnologi är hennes hobbies. Husgudar inom litteraturen är Åsa Larsson och Levi Johansson. En favoritbok är Vi åt aldrig lunch av Lilian Rydh.

Bibliografi

• Isvittring, Frank förlag 2013
• Nässelvrede, Lind & Co 2017
• Rävlystnad, Lind & Co 2019