Magnus Ottelid

Över en kopp kaffe på Wedemarks konditori börjar vi prata om rötter och fötter.

Magnus Ottelid flyttade ständigt som barn. Det fångas fint i en av hans publicerade dikter ”Tiofaldigt ack”. Varje strof inleds med ”Ack, att jag kunde säga att jag var en…”, och sen räknas det upp alla de rötter han kunde ha haft. Östgöte eller närking i förskingring, skåning, västmanlänning, göteborgare eller stockholmare. Det geografiska rum som han känner sig mest länkad till är Norrland där han bott sedan 1969, först i Umeå och sen på Frösön dit han flyttade 1982. Begreppet Norrland kan vara laddat.

-Jag kommer ihåg när Kerstin Ekman blev intervjuad på Littfest för ett antal år sedan. Hon blev väldigt irriterad när samtalsledaren försökte kalla henne för norrlänning, hon ville istället prata om Jämtland.

Magnus pappa hade ett yrke (kylingenjör) som innebar att familjen ständigt flyttade. Det präglade uppväxten, både på gott och ont.

-Det är klart att det är ett problem att ständigt ryckas upp, ibland med väldigt kort varsel, men det finns också fördelar, man blir bra på att ta sig in i nya sammanhang. Jag tror mer på fötter än rötter (skratt).

När jag går igenom ditt skrivande så slås jag av bredden i ditt författarskap. Där finns spänningsromaner, noveller, poesi, sakprosa, skrönor och vistexter. Men när började det? Har du alltid skrivit?

-Ja, så är det nog. Jag skrev poesi på gymnasietiden, samtidigt som jag spelade teater. Det var en väldigt kreativ period då jag bodde i Malmö. Vi var ett gäng, mest tjejer faktiskt, men Ronny Danielsson, regissören, var också med. Några av oss hade också ett band, Folk Singers Five.

Finns det en röd tråd i skrivande som börjar redan där?

-Ja, absolut. Redan då skrev jag längre berättelser, men de slängde jag alltid. Sen tog politiken över. När jag flyttade upp till Umeå 1969 så blev det väl mest politiska manifest, till FNL-grupperna men också Clarté. Låtar har jag skrivit hela tiden, men egentligen så återvände jag till skrivandet på allvar först i början av 2000-talet.

Vad fick dig att ta upp skrivande igen?

-Min pappa dog 1994, sen kom en ganska tung tid, det utlöste nog skrivandet. Det finns ett konkret ögonblick som etsat sig fast, det är när kistan skulle sänkas ned i jorden, just det har jag tagit med i en av romanerna. Att vackla inför tyngden och undra vad man har gjort och inte gjort. Att inte längre kunna ställa frågor. Ett starkt tomrum som skulle bli svårt att fylla.

När du debuterar som författare så är det med en spänningsroman, och den följs av ytterligare två i samma genre. Hur kommer det sig?

-Det handlar väl om det som inleder den första romanen, ett citat av August Strindberg från Inferno – ”Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet”.

Din första bok ”Dolt inferno” inleds ju med att en far blir mördad. Är det fadersproblematiken det handlar om?

-Ja, så är det nog. Det är i just den romanen jag har plockat in scenen med en son som vacklar när faderns kista ska firas ned i graven. Senare blir sonen mer eller mindre psykotisk. Den typen av känslor har jag själv haft. Uppföljaren ”Vredesskålarna” handlar också om psykos. Ganska mycket i mitt skrivande har handlat om psykisk ohälsa och jag har jobbat med det i mitt yrkesliv. Man att det blev spänningsromaner kanske beror på att det kändes enklast. Av de tre romanerna är det ”Finna Helen” som jag är mest nöjd med. Och den är väl mer en kärleksroman vill jag tycka.

2020 kommer du ut med boken Skriftställaren som handlar om författaren och översättaren Artur Magnusson från Ytterån. Jag skulle nästan vilja kalla den boken för ditt stora genombrott. Håller du med om det?

-Ja, den fick väldigt mycket uppmärksamhet, bland annat en helsida i Svenska Dagbladet. Visst är den bra, men det är ju en annan typ av litteratur. Jag brottades en del med själva upplägget och känner mig nöjd med resultatet. Ett tag var jag inne på att skriva i romanform, men min fru och stränga läsare blev inte nöjd. Jag tänkte också på ett gott råd som jag fick av Peter Lucas Erixon, nämligen att inte blanda verklighet och fiktion. I hans ”Silversnöret” finns det ingenting som inte är belagt i källorna. Upplägget för Skriftställaren bygger på min resa genom materialet, inte minst följer jag hans dagböcker.

Du gjorde ju en spännande upptäckt under skrivandet, att Artur Magnusson bar på en ångestladdad hemlighet, den att vara transvestit.

-Det fanns detaljer som inte hängde ihop men i och med att jag hittade hans dagböcker så klarnade mycket. Där skriver han bland annat att han slängt bort sina ”weibliche kleider”, vilket jag först inte förstod. Skrev han fel, kvinnliga kläder, och varför slängde han bort kläder över huvud taget, han var ju så fattig. I början ställde jag mig frågan om Artur Magnusson verkligen var intressant jämfört med många andra i sin generation. Han var förstås en representant för en folkbildad vänsterrörelse med studier på Brunnsviks folkhögskola och engagemang i kommunfullmäktige för SKP. Men sen var det framför allt översättaryrket som präglade honom. Han var ju en språkbegåvning utan dess like. Men även hans betydelse som lokal folkbildare och transvestism gjorde honom viktig tycker jag.

Kan vi prata lite om dina noveller? Det verkar som om novellen som genre ligger dig varmt om hjärtat.

-Det stämmer. Om man har en idé som man vill utveckla så är novellen en hanterlig form. Ofta använder jag mig av egna erfarenheter och skriver om dem så de blir mer allmängiltiga. En av novellerna i Brännpunkter II bygger jag på en resa som jag själv gjorde då jag hela tiden glömde saker; kameran, håven och hjortronen. En av mina nyskrivna noveller till den kommande samlingen inspireras av att ett möte med en gammal kompis som precis hade brutit upp från sitt äktenskap och stod inför att flytta hem till Norrbotten. Efteråt slogs jag av att jag visste ganska mycket om vad han gjort och vad som skulle hända framåt, men ingenting om hur han kände sig. Det får man fylla i.

Hur karakteriserar du novellen?

-Den vanligaste formen av novell har ett fåtal karaktärer och en handling som får en tydlig upplösning eller en twist på slutet. I andra typer av noveller händer det egentligen inte så mycket, eller rättare sagt twisten kan finnas inne i texten och istället för ett tydligt slut så tonar texten bara ut.

Förstår jag dig rätt att det kommer en ny novellsamling snart?

-Jag har skrivit några nya noveller och tanken den här gången är att de ska bindas samman av ett gemensamt tema – närhet. Det kan också vara brist på närhet. Kanske kan det också kunna bli lite mer politiskt tolkade texter. Det kan handla om inställda tåg eller nedlagda postkontor, mera som detaljer. Annars är det väldigt svårt att skriva politiskt utan att det blir plakatskrift.

Hur går din skrivprocess till?

-Jag har en liten skrivbok där jag skriver ned tankar och idéer, det kan också vara inspiration från andra författare. Här har jag till exempel skrivit: om vänskap som vittrar bort utan dramatisk orsak. Ett möjligt ämne för en novell eller en dikt. Skrivandet är ganska trögt för mig och det som kommer ut behåller jag om det duger, alltför sällan skriver jag om.

Vad betyder skrivandet för dig, mer personligt?

-Det finns saker i mitt liv som jag gärna vill komma ut med, saker som jag har upplevt och tänkt. Så är det väl för de flesta författare, att man bygger på egna erfarenheter men i litterär form. Att skriva om saker kan vara ett sätt att reflektera. Novellen ”Man låg med tjejer” är ett exempel på det. På slutet skriver jag: Det är ingen sympatisk bild av mig själv jag ser i backspegeln, och att jag ryggade tillbaka och drog mig tillbaka på det vis jag gjorde, ja, det fyller mig med skam. Jag var feg och inte mycket till medmänniska.”

Jag uppfattar nog dina dikter som de mest personliga texterna. Här finns ett ensamt barn, brist på rötter och stråk av vrede.

-Ja, många av dikterna är väldigt personliga. Den där bilden av att jag sitter ensam i ett mörkt rum och tittar ut genom fönstret, den är väldigt stark. Jag var förmodligen i femårsåldern då min yngre bror var nyfödd, det kan ha förstärkt känslan.

”Platsen där vi bodde,

lägenheten, gården,

det är mest ensamheten jag minns och känner

Eller värre ändå

Känslan av övergivenhet

Hur jag stirrar mot gården,

armbågarna mot fönsterbrädan,

/…/

Satt jag verkligen sådär ensam vid fönstret?

Hur kan jag veta

Vi minns endast i ljuset av de vi blev

Inget annat är möjligt”

Och hur är det med vreden? I en av dikterna så använder du vinreferenser för att beskriva personen, kanske dig själv. Upprörd jordighet och stänk av rasande svarta vinbär, en doft av stilla vrede. Handlar det om sakernas tillstånd eller är vreden ett av dina starka känslolägen?

-Ja, så är det nog. Men det är stilla vrede snarare än våldsam. Jag har aldrig varit särskilt utåtagerande. Under den politiska tiden då jag höll många tal, då fick man ur sig mycket av den där upprördheten över orättvisor. Det första som väckte min vrede var nog situationen i Rhodesia. Idag är det väl mer högerpopulismen och oförmågan att ta itu med klimatfrågan.

När man sammanställer din bibliografi upptäcker man att du från 2018 och framåt är utgiven på Glenn Olsson förlag. Det väcker ju ens nyfikenhet. Vem är Glenn Olsson?

-Jag hette Glenn Olsson i den Nils Poppefilm där jag medverkade som 1-åring (Pappa Bom 1949). Det var väl dåligt med pengar i familjen och eftersom jag var så otroligt söt som barn tog min mamma med mig på audition. Skämt åsido. Att jag började ge ut mina böcker på eget förlag handlar nog om att jag till slut tröttnade på att bli refuserad. Det blev enkelt lättare att göra det själv.

Faktaruta

Magnus Ottelid är född i Finspång 1948. Han bor i Östersund med fritidshus på Myssjönäset. Gift med Agneta, tre barn från ett tidigare äktenskap, 5 barnbarn. Ivrig flugfiskare och sångare. Tidigare arbetat som socionom och adjunkt på Mittuniversitetet. Under perioden 2010-2014 var han ordförande i Norrländska litteratursällskapet och ansvarig utgivare för Provins. Initierade nätverket ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” tillsammans med Theres K Agdler, Sara Swedenmark och Lars Bolin.

Bibliografi

• Dolt inferno, Books On Demand 2004
• Vredesskålarna, Hammerdal förlag 2006
• Att finna Helen, Jengel förlag 2010
• Brännpunkter: 10 noveller, Glenn Olsson förlag 2018
• Tysk-Johan och annat underligt på Myssjönäset, Glenn Olsson förlag 2018
• Skriftställaren: att inte kunna vara sig själv – en levnadsteckning över Artur Magnusson från Ytterån Jämtland, Glenn Olsson förlag 2020
• Brännpunkter II: noveller, Glenn Olsson förlag 2021
• Teckentydning, Glenn Olsson förlag 2021