Camilla Davidsson

När vi inleder vår intervju är vi placerade vid varsin dator. Camilla i villan i Åre nära Ullån, med milsvid utsikt över Åredalen - jag på gården i Österåsen med utsikt över insnöade äppelträd. Det är förkylningstider och Teams-samtal får duga, åtminstone till en början.

Några veckor senare ses vi på Hotell Åregården i det fina Malmstensrummet. Vi har båda med oss en trave böcker. Högst upp i min hög ligger Camillas fyra ”Caminoböcker”. Det var där det hela började för snart tio år sedan.

Kan vi börja prata om vandring? Det är ganska viktigt för dig och ditt skrivande, eller hur?

-Det är ett av mina livselixir. Jag har alltid vandrat, förr för att jag mådde dåligt och nu är det mer för att jag mår bra. Men det är de långa strapatserna jag gillar. När vandrandet blir din vardag så händer något i kropp och själ. Något existentiellt. Jag håller på med ett flerårsprojekt att ta mig hela vägen från Åre ner till Santiago de Compostela. Nu har jag 150 mil kvar.

Vad är det som lockar?

-Det är äventyret mer än prestationen. Att inte veta vad som händer eller vilka du ska möta. Men allt hänger ihop. Mina Caminovandringar, måendet och skrivandet. Efter ett intensivt yrkesliv inom marknadsföring på internationella bolag hamnade jag till sist i utmattningssyndrom. När allt var som mörkast fick jag av en slump impulsen att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela, den som brukar kallas Caminon.

-Några år senare under en kurs i personlig utveckling fick jag möjlighet att gå i terapi. Vid den här tiden hade jag inte sovit ordentligt på många år, men kursen fick mig att må bättre och plötsligt ställer terapeuten frågan vad jag drömmer om att göra. Vad vill du nu? Jag fick frågan i hemläxa, men hade inte så mycket tid att fundera. På väg till nästa träff minns jag att jag tänkte tanken – det skulle vara kul att skriva en bok. Samtidigt kändes det enormt läskigt. Jag visste mycket väl att jag inte var någon Kerstin Ekman, så klart skulle jag inte kunna vara på den nivån.

-På den tiden bar jag på idén att du är din prestation, samma idé som skapat mitt dåliga mående i så många år. Men terapeuten lyckades lirka ur mig att jag bar på skrivardrömmen och nästa läxa handlade om att formulera en bokidé.

-Då slog det ned som en bomb vilken bok jag skulle skriva. Hela Under Vintergatans alla stjärnor bara kom till mig. Jag tog mitt liv och omskapade det till en fiktiv berättelse som landade i det budskap som egentligen var hela mitt uppsåt – att hjälpa människor att må bättre. På köpet fick jag någon slags raketbränsle. Efter att ha varit utbränd och trött i tio år hade jag plötsligt en outsinlig energi. Den första boken bygger i grund och botten på mina egna erfarenheter, det jag lärt mig om vad som händer om man inte lyssnar inåt.

-Jag kände en mission, att inspirera och ge hopp. Det är så många som går omkring och tror att man måste vara på ett visst sätt, att man behöver en massa saker och att man är sin prestation. Självhjälpsböcker i all ära, men dom är ofta lite uppläxande. Någon berättar för lilla dig hur du ska leva. Jag ville göra precis tvärtom, att låta min karaktär fatta dåliga beslut och sakta men säkert lära sig av dem. På det viset hoppades jag nå läsaren bakvägen. Jag började inte i en brinnande lust att skriva, utan jag drevs av att jag hade något viktigt att berätta. Det gäller för de flesta av mina böcker.

Kan man säga att alla dina böcker har ungefär samma tema?

-Ja, så är det nog. Den första boken om Emma (Under Vintergatans alla stjärnor) handlar om att hon, under tiden hon pilgrimsvandrar, inser vilka misstag hon gjort i livet. I andra boken (Pensionatet vid världens ände) låter jag henne göra om samma misstag för att verkligen lära sig. Lite skämtsamt kallar jag den boken för ”ett steg fram och två tillbaka”. I tredje boken börjar hon hitta sin väg (Änglarna dansar i gryningen), men då dyker det upp nya problem som hon behöver lösa. I fjärde boken (Sånger i skymningen) dör hennes mamma, som hon haft en väldigt dålig relation till, och hon ger sig ut på ännu en pilgrimsvandring. I nästa bok (Liten tvåa med potential) kan man säga att jag börjar om igen. Huvudkaraktären Sofia är på väg in i väggen, men hon vägrar att erkänna det. Även i den boken använder jag mig av mina egna erfarenheter. Jag skrev om mig själv och mina bekanta, om hur ytligt vi levde.

Vad är det för liv du levde då?

-Ett stressat storstadsliv där man försöker vara perfekt. Du vill hänga med och därför behöver du klä dig lite dyrare än du har råd med och du vill gärna bo lite dyrare än din plånbok tillåter. Då behöver du ett jobb som gör att du har råd med det livet. Och då kanske du skaffar en ännu dyrare bostad. Jag har bekanta som är fast – dom kan inte säga upp sig och dom kan inte vara sjuka. Om man går in i den fällan kostar det för mycket att ifrågasätta det livet.

Är det så att man då rent fysiskt måste byta storstadslivet mot ett liv på landet – gärna på Gotland eller i Åretrakten – för att komma ur fällan?

-Det måste inte vara så, men jag minns hur det var när vi hade flyttat upp hit. Varje gång jag kom ner till Stockholm tog det inte mer än någon timme innan jag fick huvudvärk. Det var så många intryck, alla var så snygga, jag hängde inte med och kände mig som en lantlolla. Till skillnad mot där jag nu bor där jag har naturen runtomkring. Varje morgon vaknar jag på plus. Det är väldigt tacksamt att förflytta sina karaktärer till miljöer som är mer tillåtande. Här i Åre är det till exempel helt okej att gå omkring i långkalsonger hela dagen.

Jag tänker på din senast utgiva bok En storm i juletid, där målar du upp en ganska mysig Stockholmsmiljö runt Mariatorget på Söder. Allt storsdatsliv behöver inte vara dåligt.

-Självklart inte. Allt beror på sammanhangen och på personerna. Vissa människor blir nervösa av att vistas i naturen. Det handlar nog mer om att vara sann mot sig själv och det man gör. Du måste lyssna inåt oavsett var du bor. Jag använder miljöerna väldigt mycket som en kuliss som aktörernas mående studsar mot.

Vilka miljöer trivs du i?

-Det är nog precis de miljöerna som jag skriver om – fjällen, Gotland, Mallorca. Men jag har aktivt valt att inte skriva om just Åre, däremot har jag använt miljöerna runt Ånnsjön i en av böckerna (Under samma himmel). Även om jag har bott i Åre i tio år så känner jag mig fortfarande som lite av en utböling, det skulle vara svårt att skriva Åre inifrån. Jag har medvetet valt ett utifrånperspektiv i mina miljöbeskrivningar just för att det är svårt att skriva inifrån på ett initierat sätt.

I boken Under samma himmel har du en manlig huvudkaraktär, inte alltför sympatisk, som bara rusar på och inte reflekterar. Hur är det generellt med män och genren feelgood? Hur många män läser dina böcker?

-Jag har haft Petter Stordalen och Fredrik Eklund i åtanke när jag skapat karaktären Leo (skratt). Det är flera manliga läsare som hört av sig och menar att det är en pricksäker skildring. Jag tror att det finns många fler män som läser feelgood än man tror. Vi kan kalla dem andraläsare, det vill säga män som tar över boken efter sin kvinnliga partner. Jag har inga siffror, men gissningsvis är mellan tio och tjugo procent av läsarna män.

I din senaste bok snuddar du vid temat eftersom förlagsbranschen finns med som ett tema. Du är ganska frispråkig där. De traditionella förlagen får sig en känga.

-Ja, det var väldigt roligt. Det är kul att driva lite med branschen. Men allvarligt talat så finns det åsikter som att man borde förbjuda feelgoodgenren eftersom den förstör marknaden för den finare litteraturen. Men det är ju verkligen att nedvärdera läsarna. Det är lite som en omvänd kanon, att läsarna ska få veta vad de inte ska läsa.

Alla genres har väl sina hierarkier och skillnader i kvalité. Eller hur tänker du?

-Så är det. Men personligen är jag inte kär i någon speciell genre. Jag skriver det jag vill och sedan har jag blivit inplacerad i feelgood. Fördelen med genren är att den säljer. Men om du tänker på Emma-serien så är den inte självklart feelgood. En bok som sålt massor och inte heller faller klockrent inom genren är Emma Hambergs Je m’apelle Agneta. Det som kanske förenar är att böckerna vill ge hopp utan att det handlar om total verklighetsflykt. Jag jobbar med att blanda lättsamhet med tyngre ämnen. Lite som livet självt.

Hur har ditt författarliv påverkats av att du bor i Åre?

-Att vara i den här miljön har gjort mig lugnare och tryggare. Samtidigt mycket tråkigare (skratt). Jag är nöjd med mycket mindre, behöver inte vara med överallt. Fear of missing out är inte så aktuellt längre. Varför åka ända till Östersund eller Stockholm när jag kan sitta här och lukta på blommorna? På minussidan kan finnas att jag förlorat lite av hungern, men kanske handlar det också om ålder. I Stockholm har jag många författarkollegor och här finns Åreförfattarna, ett nätverk av lokala författare.

Hur länge fortsätter du med skrivandet, är det för evigt?

-Jag har perioder när jag funderar på just det. En bok tar ungefär ett år för mig. Jag börjar skriva i september, fortsätter hela hösten och lämnar in manus i slutet av januari. Sedan håller vi på hela våren med redigering. Det blir extremt mycket sittande. Jag behöver vara kvar i min berättelse och skapa ett flöde. Min skrivprocess är väldigt organisk och luststyrd och jag skriver kronologiskt. Det är som att gå på upptäcktsfärd. Men tidspress funkar inte så bra, så kanske kommer jag alltid att skriva, men inte i samma takt.

-Jag skriver inte för skrivandet skull, men om jag kan få en enda människa att må lite bättre, då vill jag fortsätta. Det är min drivkraft. I mina sämsta dagar, ofta när jag läst en riktigt bra bok (gärna fransk litteratur), så tänker jag att det är skräp jag skriver. Men i nästa stund säger jag till mig själv – vem är du att säga att det du skriver är strunt, när det finns läsare som har dig som sin favoritförfattare. Så jag har landat i att jag är bäst på att skriva just mina böcker.

Blir det någon mer Caminobok?

-Jag får egentligen inte avslöja något, men så mycket kan jag säga att frågan inte är helt tagen ur luften. Mitt förlag Printz publishing har köpt rättigheterna till de fyra första böckerna i serien. Under Vintergatans alla stjärnor är en bok som läsarna ständigt återvänder till. Den har betytt så mycket för så många och förändrat folks liv. Så att fortsätta skriva utifrån ett pilgrimstema är lockande. Håll utkik. Vem vet, det kanske kommer en ny bok på temat förr än du anar …

Om Camilla

Camilla Davidsson (född 1969) är uppvuxen i Småland. Efter en stressig period som marknadsförare i Stockholm som landade i ett utmattningssyndrom började hon skriva. Sedan 2017 är hon författare på heltid. Familjen, som sedan tio år bor i Åre, består av man och två tonårsbarn. I många år drev Camilla ett bed&breakfast på Fårö, nu har hon ett sommarhus där.

Bibliografi

• Under Vintergatans alla stjärnor, Bladh by Bladh 2014
• Pensionatet vid världens ände, Bladh by Bladh 2015
• Änglarna dansar i gryningen, Bladh by Bladh 2016
• Sånger i skymningen, Bladh by Bladh 2017
• En liten tvåa med potential, Printz publishing 2018
• I fikonträdets skugga, Printz publishing 2019
• Under samma himmel, Printz publishing 2020
• En storm i juletid, Printz publishing 2022

Priser och utmärkelser

• Vinnare av Stora e-bokspriset inom kategorin Roman år 2020 (I fikonträdets skugga)
• Nominerad till och finalist till Storytelpriset, Adlibrispriset och Årets Feelgood ett flertal gånger